På nya äventyr

Massor att skriva om, varför inget skrivs

2011-03-21T20:36:00.000+01:00

Alltså, om nu någon fortfarande klickar in på den här bloggen så har ni nog märkt att det var ett tag sedan det hände något. Paradoxalt nog beror det mycket på att det som händer händer utanför datorvärlden, så pass att jag inte prioriterar ett par timmars bloggskrivande när jag väl har ett par timmar (du trodde väl inte saker skrivs på en kvart, va?) utan främst planering för utflykter - utflykter för den delen, t ex längdskidåkningsdebut i Bjursås (rapport halvt skriven...) - planering för vandringstrippar, sökande efter campingutrustning, träffar med kompisar, middagar, biodejter, träning, icke-bloggrelaterat skrivande, ja och däremellan kommer de där dagarna när jag helt enkelt inte har ork nog att formulera mig.

Men hur jag än vänder mig har jag rumpan bak och något fånigt slags dåligt samvete på axeln. Jag borde väl just därför lägga till en disclaimer i blogghuvudet: "Varning för oregelbunden uppdatering".

Nåväl, rätt vad det är dyker det upp ett nytt äventyr här. Vänta och se, om du orkar...

Det tar på krafterna att hålla med hushålle

2011-02-27T19:32:00.001+01:00

Som ~~Lotta på Bråkmakargatan~~ Tjorven skulle ha sagt.

Här hade jag just ägnat över en timme åt att grovstäda lägenheten. Och vad händer? Då kommer jag inklampandes med smutsiga skor och lämnar avtryck över hela golvet. Jag blir tokig! Hur svårt är det att ta av sig skorna?! Ser jag inte att det är nystädat?! Det var sista gången jag städar. Nästa gång får banne mig jag göra det.

Jag är ju helt insnöad

2011-02-11T14:33:00.000+01:00

För två minuter sedan såg jag en buss utanför fönstret. Det var ungefär samtidigt som solen började skina och förvandlade snökaoset till ett vintervykort. Snökaos. Jag brukar få allergiska utslag av sådana braskrubriker, fast imorse stämde det bättre än någonsin.

Utsikt från min lägenhet

När jag vaknade såg det inte ut som en snöglob utanför fönstret - det var så igenmurat vitt att man inte såg vad som fanns bakom snön! Det blåste och ven, och i stormen flapprade en presenning på huset mittemot. Huset såg jag inte, men presenningen hörde jag.

Medan jag gjorde i ordning mig hörde jag nyheterna på radion. De talade om snöstorm i halva Sverige och inställd lokaltrafik i Stockholm. Så jag kollade in SL:s hemsida - och mycket riktigt, varenda buss i hela länet var inställd!

De mycket få bilar jag såg utanför fönstret hade stora problem att ta sig fram. Vägarna var enkelfiliga. Så fort det blev möte fick bilarna problem och tvingades utöva kreativa backningar. En del körde fast. Jag gjorde ändå ett försök att ringa taxi, men det fanns så klart inte en bil ledig. Minuten senare kom jag på att jag trots SL:s resegaranti inte har råd med taxi i vilket fall. Inte om jag skulle behöva ta det hem också.

Barnen från Frostmofjället - innan geten fastnar i snön

Tanken att promenera till pendeltåget slog mig. Trots snöstormen utanför. Trots att jag såg några stackars själar kämpa sig fram i snön. Men om det tar 45 minuter att promenera till stationen på sommaren, hur lång tid tar det då i snöstorm? Jag såg en bild ur "Barnen från Frostmofjället" framför mig. Så beslutade jag att stanna hemma.

Festligt. För första gången i mitt vuxna liv är jag insnöad! En hel dag att göra vad jag vill på. Inomhus, alltså. Så jag tog en lång frukost och läste alla delar av DN medan jag lyssnade på Rix Morronzoo. Sedan spenderade jag förmiddagen med att måla min paint-by-number-tavla. Nu är bergen nästa klara, härnäst står träden på tur.

Dagens stora utmaning var att gå tvärs över gatan till affären. Jag kände mig lite hjältemodig som pulsade iväg så där. Det gjorde nog de äldre kvinnorna på skidor också. Och mammorna som drog barnen på pulkor. Vi var flera hjältar som pulsade runt och trotsade vädrets makter. Förutom den vita Volvon. Den hade gett upp, fast i en snödriva.

Motvilligt naturbarn

2011-02-07T21:33:00.000+01:00

Per Elofssons myrträning, fjällvandrare och andra stavgångare med ett syfte åsido. Som jag ser det är det två grupper som går stavgång. Gamlingar. Och tjockisar. Eftersom jag inte är gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör. (Även om jag vore gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör...) Alltså skulle jag aldrig få för mig att gå stavgång, för det skulle kännas både fånigt och förnedrande.

Men idag kom jag inte undan. Jag och ett gäng skulle tydligen ut på isarna (d.v.s. gatorna) och gå stavgång. Inga undantag. Högst motvilligt ryckte jag åt mig två stavar, men avböjde därför än mer bestämt broddarna som erbjöds. Någon jäkla måtta med tanterier får det vara!

Vi hann inte ens svänga runt kvarteret förrän en av de hurtigare kom upp jämsides och kommenterade:
"Ja du har ju gjort det här förr, ser jag."
Jag blev så paff att jag tappade takten och började gå passgång. Tydligen var det där med vänster arm - höger fot inte självklart för alla. Tydligen är ett vanligt nybörjarmisstag att man går med vänster arm - vänster fot, även kallat passgång. Tydligen är vänster arm - höger fot och stavisättning med frånskjut bakom kroppen typiskt naturligt beteende av en erfaren stavgångare.

Hm. Eller av en som åkt mycket längdskidor i sin ungdom. Nu fick jag i alla fall veta att rörelsen sitter i ryggraden. Fast jag saknade skidorna något alldeles förskräckligt.

Hybris, Hybrisare, Hybrisast?

2011-02-06T21:48:00.000+01:00

Igår fick jag hybris och åkte till Barkarby på min första feberfria dag. Följaktligen gick jag runt helt groggy på ICA på eftermiddagen, hade ingen aptit på hela dagen och kände mig rätt spak på kvällen.

Idag såg jag det underbara vår-soliga vädret - och svor över att det ligger blankis på marken. Inte överallt, men alldeles för tätt för att jag ska våga mig ut på någon längre, avkopplande promenad. Plötsligt blev jag himla sugen på att gå. Så jag gick till gymmet för att låna lite maskiner. Jo, först kollade jag runt lite vad läkare säger om att träna efter typ operation (gills verkligen skrapning, om den bara var för att ta bort EN polyp?!), samt efter feber. Min hybrishjärna lyssnade alldeles extra på dem som förespråkade Sunt Förnuft. Min hybrishjärna tyckte att den var alldeles kolossalt sund och förnuftig.

15 min cykel, 3x20 böj i någon maskin som är bra för ryggen och 20 min Crosstrainer senare var jag matt, snurrig och hade ont i magen. Tänk menssmärta fast av den milda typen, som när du undrar om du håller på att få mens eller inte. Jag var nog inte alls redo... Orkade inte ens hälften av kycklingsalladen efter passet, kl 14 - och har inte haft minsta aptit sedan dess. Är bara öm i magen, matt och groggy.

Och imorgon börjar "kursen", där jag kan se fram emot timslånga promenader fem dagar i rad. Låter mysigt! Låter också som att matt och groggy kommer bli allmäntillståndet närmaste tiden. Hybris, som sagt.

Jag är rädd för... Barkarby Quality Outlet

2011-02-05T19:24:00.000+01:00

Jag fick några kläder i födelsedagspresent, men storleken är gränsfall. Idag lånade jag därför en bil och åkte till Barkarby Outlet för att byta på den stooora Intersportbutiken. Det var skönt att vara utomhus ett tag - kan jag tycka efter ett par dagar i mer eller mindre sängläge. Så jag beslöt att strosa runt på Quality Outleten också.

Ni kanske inte har varit där? Mitt bland hangar-schabrak som IKEA, Intersport, Jysk och MediaMarkt har man byggt ett slags småstad med mindre outlet-butiker. Perfekta trähus med gulliga verandatak, sex-rutiga små gulliga fönster och gammeldagsa dörrar som låter plingeling när man går in och ut. Gatan består av perfekt lagt rött tegel, gulliga blommor hänger från perfekta blomsterstolpar och gulliga ljusslingor löper i perfekta linjer mellan hustaken. De planterade träden växer i perfekta rader ur något som ser ut som brunnshål i marken, vilken är snö- och isfri året om så man kan gå hur mycket man vill utan broddar och blir man trött kan man vila sig på någon av de gammaldagsa, perfekta vinklade parkbänkarna. Och hela tiden kan man lyssna på de lugna melodier som, nä, inte spelas, de finns bara i luften.

Ett riktigt gulligt ställe, det där. Ett ställe man borde finna gemytligt och trivsamt. Jag vet inte hur det är med resten av besökarna men - jag gör det inte. Jag får rysningar, ser mig misstänksamt om och möter vänlighet med ett skrämt tillbakaryggande. Stället är för perfekt!

Det är så där krypande gulligt och perfekt så att det inte kan vara på riktigt. (Vilket det i och för sig inte är, det är ju konstruerat...) Jag får alltid en krypande känsla av att en Överhet och en armé insatsstyrkor sitter i någon av de omkringliggande hangarerna och bevakar hela stället via bevakningskameror. En spottloska, en negativ kommentar, ett oknutet skosnöre - och swiisch har vederbörande störningsmoment omhändertagits och oskadliggjorts. D.v.s. injicerats med valium, låsts in i en mörk källare eller deporterats till en hjärntvättsinrättning. Eller alla tre. Men av detta syns inget i den perfekta staden. Förstås. Naturligtvis sker allt under högsta diskretion. Det är därför jag får hjärtat i halsgropen och kalla kårar längs ryggraden när någon ler åt mig.

Barkarby Quality Outlet påminner alldeles för mycket om Stepford Wives för att jag ska känna mig trygg. Därför är jag livrädd för stället. För ens eget bästa tror jag att det är sundast att köra direkt till IKEA utan att ens titta åt Outleten. Vem vet, Överheten har säkert installerat någon infraröd målsökarstråle som vid kontakt med ens pupill direkt suger en till sig. Och då kanske man aldrig kommer därifrån. Inte som den människa man var när man åkte dit...

Lära känna - känna - lära känna om

2011-02-04T16:57:00.000+01:00

två delar - eller 5 nivåer

Enligt en psykologisk riktning jag inte kommer ihåg namnet på består en människas personlighet av två delar. En del är ett slags inre kärna som inte förändras mycket över tid eller i olika situationer. Den andra delen är mer rörlig och både förändras över tid och i olika situationer. Till den första delen kan hänföras värderingar och ifall man baserar beslut på ren intuition eller om man tänker efter först. Till den andra kan hänföras saker man gillar och ogillar, hur man reagerar och hur man beter sig tillsammans med andra människor. Sådant beteende kan läras, läras om och utvecklas på ett mer märkbart sätt än beteenden som hör till den första delen. Naturligtvis kan människor utmana sig själva och t ex jobba på att bli mer impulsiv (om man är starkt logisk) men ofta känns det ovant och onaturligt och det är sällan man gör ett helt sidbyte. Tänk Dharma & Greg (eller Bones & Booth), det är inte troligt att dessa två helt skulle byta plats med varandra.

Detta minns jag att vi har diskuterat på två olika arbetsplatser i samband med olika utvecklingsföreläsningar, t ex DISC-testet.

Jag tänker ofta på det här i sociala sammanhang, personligheter. Och det slår mig hur ofta vi verkar definiera varandras personligheter efter sådant som hör till den Andra delen. "Han gillar deckare", "hon gillar inte fisk", "han berättar alltid pinsamma fylleminnen i fikarummet". Men allt detta kan förändras, läras om, utvecklas. Han ledsnar på deckare och blir såld på biografier. Hon får avsmak för fisk men börjar älska biffar. Han inser omgivningens obekväma blickar och börjar bita sig i tungan i fikarummet.

Ändå verkar vi fortsätta att definiera dem efter sådant som inte längre gäller. Först i en ny miljö blir deras nya beteenden "sanning". Det är som om vi efter en viss tid "känner" varandra så väl att vi inte längre känner varandra. Vi känner varandra så som vi en gång var och så som vi antar att vi är, men vi har förlorat förmågan att känna varandra. I nutid.

Den inre kärnan finns där fortfarande. Hon är bekvämare med att en vecka i förväg veta att hon ska gå på bio på fredagen, istället för att känna efter på fredagen vad hon vill göra. Han föredrar att mingla runt och prata med alla på festen istället för att sitta på samma stol och prata med nära vänner hela kvällen. Hon är bekvämare med siffror än bokstäver. Sådana beteenden inser vi snart inte går att rucka på. "Det är sådana vi är." Jag tror att den delen är så grundmurad att vi inte ens tänker på att det är en del av personligheten. Vi ääär ju sådana.

Istället blir den Andra delen vår personlighet. Och såsom personlighet ses det som något beständigt, något vi "är", trots att det är föränderligt. Hänger ni med?

Jag tror att det är därför en samling människor kan ha så olika uppfattningar om en viss person. Vi har träffat personen i olika sammanhang, i olika tidsperioder, och har därför olika bilder. Det är inte säkert att de gäller idag. Har man inte följt med på hela resan, sett alla förändringar, så är det lätt att det blir fel. Fel på så vis att jag känner dig så som du var för fem år sedan. Men du är du fem år senare.

Och jag tror att med tiden kan man behöva lära känna om varandra. Vi möttes för femton år sedan. Vi är inte samma personligheter som för femton år sedan. Vi har definitivt inte samma intressen, smak eller drömmar som för femton år sedan. Men vi tror att vi känner varandra. Inte undra på att vi undrar vem den andre är.

Det är troligen denna klyfta som gör att man upplever att man "glidit isär", att "livet gått olika vägar". Med tanke på vad jag sagt hittills tycker jag inte det är så förvånande. Om jag står och tittar på fläcken där du stod för fem år sedan är det inte så konstigt om du står fem år längre fram och undrar var jag tagit vägen.

Jag tror lösningen är att lära känna om varandra. Gå på dejt. Umgås i avslappnade sammanhang, i olika situationer, och känna av varandra - igen. Jag vet ju att du vill boka bio en vecka i förväg, men jag kan inte veta om du fortfarande gillar popcorn eller om du numera föredrar smågodis. Jasså, har du slutat äta godis?

Det bör inte ta så lång tid att komma ikapp. Det svåra blir nog att omvärdera informationen, att minnas vad som var beständigt och föränderligt och att se varandra så som vi är idag. Vi kan ju ha börjat jobba med våra egna personligheter, medan vi varit upptagna med att känna varandra.

Det är inte min födelsedag idag

2011-02-03T21:37:00.001+01:00

Igår kväll fick jag ju feber. Hela dagen idag har jag pendlat mellan 37.5 och 39 grader. Till slut behövde jag i princip inte ens ta tempen för varje temperatur hade sina kännetecken.
39 = fryser som en gris och är groggy.
37.5 = svettas som en ko och är klar i knoppen.

Fast är det normalt att ha feber efter ett ingrepp? Någon sa i och för sig att man kunde få viss feber efter en skrapning, men jag minns inte om det var en läkare eller kompis. Och är det en kompis betyder det ju inte att det är normalt... kan jag ha fått en infektion? Enligt Google (nåja, någon sjukvårdssida) kan infektion ge feber, smärta och/eller illaluktande flytningar. Jag har bara feber. När bör man ringa?

Jag beslöt att vänta till imorgon bitti. En dag feber kan jag tillåta, men därefter kan det inte vara normalt.

Är det normalt att ha feber på ens födelsedag då? Man orkar ju knappt svara på gratulationerna! Än mindre skrapa alla trisslotter (vann 50 kr på morföräldrarnas - tackar). Det enda man orkar är att sova. När jag hade 37.5 orkade jag även slökolla på något program som inte kräver koncentration. Typ, "hem till gården"... Under en 37.5-runda nu på kvällen kände jag till och med att jag ville äta något (till skillnad mot att bara orka dricka tidigare under dagen) så jag smulade en muffins, skivade några överblivna jordgubbar och toppade med sista gräddskrapet. Voila, födelsedagsbakelse med C-vitamin!

Nä, jag håller med kompisen som ansåg att jag har rätt att välja en ny födelsedag när det blir så här. Så jag har bestämt att torsdag nästa vecka är min födelsedag i år. DÅ ska jag fira!

Nu ska jag återvända till sängen. Jag fryser.

Känn dig som hemma på sjukhuset

2011-02-02T22:23:00.002+01:00

Note to self: om du tänker gå upp kl 10 en vardag och verkligen är mån om att sova så länge, se då till att stänga av mobilen för resten av världen går upp kl 7. Det spelar ju ingen roll att mobilen står på ljudlöst, för vid varje sms - plus ett samtal fem över sju (!) - surrar den till och väcker en!

Nåväl, till slut lyckades jag väl slumra om och slumra fram till kl 10. Då var det dags för nästa dusch x2 med Descutan. Vis från hårtrasslet kvällen innan såg jag den här gången till att inte skrubba och trassla för mycket. Jodå, tror minsann att det var en mindre klump hår som hamnade i toaletten idag.

Sabbatsberg är ett närsjukhus, tydligen, och vad jag förstod är Averis ett privat bolag. I så fall har jag inget emot privata sjukvårdsbolag. Lokalerna kändes riktigt hemtrevliga! Operationsavdelningen hade ett tydligt Dala-tema med träpaneler, blommiga tapeter, gardiner med stilistiska dalahästar och målningar här och var av Dalmasar och kullor. Väntrummet där jag satt efter ombytet kändes som att sitta i någons gillestuga.

Förresten, är det fel att tycka att den mörkblå rocken faktiskt klädde mig?

Jag hade ju nojjat mig över att sövas. Den nojjan byttes strax till en nojja över att behöva vara vaken under proceduren. Narkosläkaren snurrade på nån snurra och hmm:ade och gick sedan och hämtade kirurgen, för jag hade tydligen för högt BMI för att ett närsjukhus skulle få söva mig. Man kan ju tycka att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare, för längd och vikt uppgav jag ju i december!

Kirurgen var dock en jättegullig man som jag genast fick förtroende för. Han sa att han kunde genomföra ingreppet med lokalbedöning och berättade exakt vad det hela innebar, beskrev hur smala instrumenten var och upprepade flera gånger att han skulle prata med mig hela tiden och att vid minsta obehag så skulle vi avbryta. I värsta fall fick de remittera mig till något "riktigt" sjukhus där de kunde söva mig. Jag beslöt att låta honom köra. Samtidigt undrade jag om jag verkligen skulle avbryta honom, för tanken att behöva gå igenom det här en gång till lockade ju inte.

Nåväl, så nu genomförde jag skrapningen med lokalbedövning. En gullig (tålig) tant satt bredvid mitt huvud och tog min hand. Den klämde jag sönder medan läkaren lekte handdocka med mig. Sedan fick jag bedövning. Det var det läskigaste av allt, för på ett kick blev jag helt groggy i huvudet och känslan av att inte vara alert och ha kontroll skrämde mig nästan mer än tanken på att jag låg där och bresade.

Läkaren sa att han såg vänster äggledare, och höger, och allt såg bra ut, och ville jag se? Ville jag se?? Hm... men innan jag hunnit bestämma mig så hade han gått vidare med kameran och ögonblicket var förbi. Kanske lika bra, vore nog surrealistiskt att se sig själv inifrån... Ok, så inget såg läskigt ut (hans ord) men en polyp hittade han. EN polyp?! Har EN liten rackare ställt till det på detta viset?! Han snodde den. Och skickade den på test, som en ren rutin. Han frågade inte om jag ville se den.

Istället tillfrågades jag om jag var ok med att gå - vilket kändes som en ren retorisk fråga. Ut i väntrummet vid receptionen (!) och där tillfrågades jag om jag ville ha kaffe eller te eller om jag ville klä på mig först. Eh, va? Groggy visste jag varken ut eller in, jag hade fullt upp med att känna obehag över att behöva sitta nyknipsad i min mörkblå rock bland fullt påklädda och sinnesnärvarande människor.

Jag hann tänka att jag saknade skotska sjukvården, där hade jag alldeles säkert inte stressats upp och iväg. Dessutom hade folk skämtat mer. Mer än det enda skämt jag dittills hört, när kirurgen strax efter att han var klar sa "det här var väl kul, det här vill du väl göra igen" (till vilket jag svarade "ska vi säga samma tid samma plats nästa vecka?"). De hade i varje fall inte låtit mig kvickna till ute i receptionen!

Jag mådde illa och till slut såg en sköterska det också, så jag fick komma in till ett slags uppvakningsrum. Som var tomt. Jag tänkte att det ju inte var så konstigt när folk kördes ut direkt efter ingreppen... Nåväl, sköterskorna var snälla och jag fick ligga på en brits med syrgas i näsan och ett finger i en pulsklämma. Och då och då pep apparaten som om jag var döende, men det var jag inte, det var bara glapp i maskinen. Däremot tog två sköterskor min puls och såg inte glada ut över resultatet. Den var tydligen låg. Så jag blev dopad. Fick efedrin i låret och kvicknade till på ett kick! Så pass att jag kunde ligga och uppskatta den blommiga tapet de hade i taket. Synnerligen lugnande och mycket trevligare än de vanliga sjukhusgrå taken. Så jag låg och tittade i taket och fick snart i mig smörgåsen de var så angelägna om att jag skulle få i mig.

Men sedan fick jag åka hem. Eller, ja, en timme satt jag och väntade på taxibilar. Jo, för färdtjänst skickade flera stycken, men det visade sig att jag satt vid en ingång och bilarna åkte till en annan. Till slut blev vi synkroniserade och jag kom hem och kunde sova.

Tills febern slog till. 39 grader hade jag på natten. Och då kan jag säga att det kändes oerhört skönt att ha någon som sov över hos mig. Ifall att... fast förutom att väcka kompisen med mitt vridande och stönande så behövdes ingen handfast hjälp. Det känslomässiga stödet var däremot ovärderligt. Tack, vännen, för att du gjorde dig omaket att sova hos mig, det betydde mycket!

Helt ren på schemat

2011-02-01T22:23:00.000+01:00

Efter höstens mysko blödningar är det då dags för ett äkta kvinnoingrepp imorgon. Skrapning kallas det på svenska, och det låter ju inte så märkvärdigt. På engelska hymlar de dock inte, där heter det "Dilation & Curettage" (D&C), d.v.s. "Utvidgning och skrapning". Och det är nog mer korrekt... Enligt en kompis "blåser de upp livmodern som en ballong", vilket gör mig tacksam över att jag ska sova!

Men det är imorgon. Idag ska jag förbereda mig, vilket innebär mer än att bara andas djupt och intala sig att "det kommer gå bra". Jag måste nämligen fasta efter midnatt men ska inte vara på sjukhuset förrän 13.30! Vilket kräver ett schema.

18-19 Fika (tårtrester från gårdagens tidiga födelsedagsfika med familjen.)
19-19.30 Se till att ID och papper är iordning, samt lägga fram sängkläder åt gulliga kompisen som erbjöd sig att sova över hos nojjig Carina natten efter ingreppet. (Det där med att man k-a-n glida tillbaka i koma efter narkos har riktigt etsat sig i skallen den här gången. Och jag inser att det inte bara är ensamt att vara singel, det är farligt också. Och helt irrationellt började jag nojja över att det ju faktiskt gått bra alla andra gånger, men att för varje gång jag får narkos måste jag väl ändå närma mig den där 1 på 1000 när det inte går bra. Och jag vill inte dö än, så jag nojjade mig själv rädd... Det är vid såna här tillfällen man saknar en man som liksom 'måste' ställa upp. Tack och lov att jag har underbara vänner som finns där när jag piper "hjälp", även när jag bara är nojjig...)
19.30-20.30 Kolla email och kolla på film 1 av 2 som jag hyrt för att orka vara vaken ikväll. Planen är att vara vaken till efter midnatt så att jag kan sova till kl 10 imorgon och därmed slippa så många hungriga timmar.
20.30-21.00 Läsa bipacksedeln till Desuctan (tvålen jag enligt order ska tvätta mig med) och upptäcka att de vill att jag både ska ha på mig rena kläder och sova i rena sängkläder. Alltså får jag plocka fram rena kläder samt bädda om sängen. Vilket det i och för sig redan var dags för, och visst är det underbart att få gå och lägga sig nyduschad i en ren säng!
21.00-21.30 Duscha x2 enligt instruktion. Upptäcker att schampoot minsann inte har minsta balsamextrakt så därefter...
21.30-21.45 ...spenderar jag en kvart med att försöka reda ut det toviga håret! En skrämmande stor klump hår spolas ner i toaletten.
21.45-22.30 Lägger fram rena kläder för imorgon och kollar lite mer på film 1.
22.30-23.00 Laga spagetti och köttfärssås och äta. Nu ska jag väl stå mig!
23.00-01.15 Kolla klart på film 1, slöa lite, kolla film 2. Som visar sig vara kanonbra! Riktigt synd att jag är så trött att jag knappt har ögonen öppna. Men, men...
01.15 ... det innebär att jag somnar som en stock. Mätt och glad. Och renare än jag varit på länge!

Ett ögonblicks kärlek

2011-01-24T22:17:00.000+01:00

Jag ser dig framför mig
omkring mig
Du omsluter mig
jag är mitt bland dig

Din doft smyger i mina näsborrar
sött, salt, flottigt kvalmigt
friskt, daggvått, maltigt avgasigt
en fish supper i vattenpölen utanför Tennents

Sandstenshusen böljar längs gatorna
Slantarna rasslar på First Bus
De två tornen markerar hemmets härd
I horisonten vakar kullarna över dig

Jag ser upp på månen och vet att den lyser även över dig
Jag ser karlavagnen och vet att den gömmer sig hos dig
Jag blinkar och ser Stockholms gator igen
Men du finns hos mig ändå, kära Glasgow,
i all din enkelhet

Fisken var i vattnet, men kunde lugnt ha hängt i hela simhallen

2011-01-23T18:40:00.000+01:00

Idag fick jag för mig att jag ville simma. Jo, seru, det är en humörfråga för mig. Nio dagar av tio låter det dödstråkigt att simma framochtillbaka, framochtillbaka... men den tionde dagen får jag för mig att det låter skönt att glida fram i vattnet.

Så jag gick iväg i förmiddagssolen. Ja, för det var naturligtvis en sån där uuuunderbar vinterdag då fåglarna... ok, inte kvittrar, men solen lyser, snön gnistrar och hela världen ler. I alla fall jag.

Undrar om det inte är tio år sedan jag var i Sollentuna simhall senast...? Hur som helst så har de ett himla fiffigt system som går ut på att man får något som ser ut som en armbandsklocka, fast istället för klocka är där en liten röd plastbit. Denna sätter man på sig (tål både pool och bastu, kan jag nu intyga) och så blippar man in sig genom spärrarna. När man tagit ett skåp i omklädningsrummet så använder man även klockan till att blippa på och av låset. Hur smart är inte det?! Annars brukar man ju gå runt och våndas över ifall stället kör hänglås (som man glömt) eller 5/10-kronor (som man givetvis inte har). Har man köpt kombi-biljetter till t ex relaxavdelning eller gym så programmeras plastbiten och man kan öppna dörrarna med den. Jag vet detta, för jag glömde visst lägga till för att få softa i relaxavdelningen. Den får jag utforska en annan gång. Slutligen, när man är klar för dagen finns ett hål i spärrarna där man matar in "klockan". Vips så har simhallen fått tillbaka sin plastbit, och jag får gå ut.

Fast först skulle jag ju simma. Så pass taggad var jag att jag köpte simglasögon! Ok, de kostade bara 33 kr (jag trodde nog att de var dyrare...) och klar i knoppen som jag var så tänkte jag dels att det kunde vara skönt med tanke på linserna, dels minns jag att jag önskade att jag hade ett par i somras, när jag simmade i sjöar.

Om det var skönt att simma? Om det var skönt att simma! Med undantag för några tillfällen när jag trodde knät skulle hoppa ur led i benrörelserna till bröstsim, och att jag inte kunde köra bensparkar till crawl ordentligt (knät värkte, som jag misstänkte), så gick det toppen! När knät vid olika tillfällen fick nog, fick armarna helt enkelt bara dra ett tyngre lass, vilket de till min förvåning gärna gjorde. Jag trodde nog att jag skulle bli trött och behöva vila efter sisådär 5-10 minuter, men 30 minuter nonstop funkade fint. Ja, ni vet, oavsett vad man gör, ifall man springer, åker skidor eller simmar, när man kommer in i andningen och har hittat takten, då får man ju faktiskt en känsla av att kunna köra till världens ände. En härlig känsla!

Lika härligt var det efteråt att gå in och sätta sig i bastun. Det fanns en "våt" och en "torr". Ovan vid bastukulturen så vet jag inte vad skillnaden skulle vara, och ifall man kanske ska utnyttja båda i något slags ordning. Men jag chansade och gick in i den våta. Och satte mig högst upp. Sån är jag.

Snart kom en kvinna med östeuropeisk brytning. Hon frågade om det var ok att trycka på knappen. Eh, ok...? Knappen visade sig vara 2000-talets motsvarighet till träsleven och vattenbyttan. Vatten sprutade ur ett rör på stenarna - och jag fick en värmedusch. Rätt häftigt, faktiskt! Kvinnan hade en hel ritual där i bastun. Jag tänkte, med tanke på brytningen, att hon kanske var ryss... vann inte de bastu-VM sist? Två knapptryck senare kände jag att jag hade svettats ut det sista av julskinkan. Men en snabb dusch senare var jag ju tvungen att testa den torra bastun också. Skillnaden? Där fanns ingen knapp. Fast varmt var det, och jag började bli törstig, så det fick vara färdigbastat för mig. Men vad sköööönt det var, och vad härligt ren jag kände mig efteråt.

Jaa... jag vet inte om jag vågar säga det här, men... jag kommer nog att åka tillbaka. *flämt* Och varför inte ta med fika och lägga till biljett till relaxavdelningen, och så kan jag stanna typ hela dagen! Simma, basta, softa i bubbelpool. Kanske läsa i en solstol.... Ja, varför inte. Sedan skulle jag kunna sjunka ner i någon av lädersofforna ute i cafeterian och läsa lite till, kanske köa till golfsimulatorn (!) och kolla in någon av helgens matcher i idrottshallen. Hm, fast ska jag leka i lekparken i familjebassängen får jag nog sno med mig en unge, annars tittar de så konstigt på en.

Gå på medeljympa och lukta illa

2011-01-22T17:52:00.000+01:00

Kalla det hybris om ni vill, men stärkt av otaliga gym-timmar, några tai chi-timmar och en stärkande men alldeles för trixig och påfrestande "aerolates"-timme (tydligen någon blandning av aerobics och pilates) tyckte jag att det var dags att prova en jympa-timme. Alltså packade jag träningsväskan och siktade in mig på Friskis & Svettis Citys medeljympa 16:30 igår.

Hela dagen gick jag runt och längtade. Jag körde regelbunden friskis-jympa för många år sedan och saknade deras helhetsträning när jag bodde i Skottland. Nu när knät klarar mer än på länge så skulle det bli SÅÅ kul att testa ett pass igen!

Ledaren var en riktigt charmig man (singel??) som till min glädje började med att påpeka att han var man, och alltså inte hade någon koordination, och alltså skulle han bara köra enkla men effektiva övningar under passet. Jag tänkte: Yessss!

Och gud var roligt det var! Visst hade jag glömt vissa rörelser, och tricket för att köra dem i takt, men det var uteslutande samma rörelser som kördes för tio år sedan så jag kom snart in i rutinen. Det som slog mig mest under passet var att gymmandet verkligen gett mig både kondis och styrka. Jag hade förberett mig på att inte orka både det ena och det andra - men se det var inga problem!

Det enda problemet var knät. Det gillade detta icke. Jag minns att jag förr brukade småjogga på stället när det var hopp/påfrestande övningar. Jag gjorde det nu också, men det dröjde inte länge innan knät smärtade. Nittio grader knäböj för att träna lårstyrka funkade rätt bra, tills jag lade till något häl-lyft eller gungning. Aj!

Kände mig både lycklig och genomkörd efteråt. Ville tillbaka direkt, stod i duschen och funderade över hur jag skulle kunna få råd med gym- och friskiskort. Sedan åkte jag hem.

Jag hann inte ens komma hem förrän knät hade svullnat upp till honungsmelonstorlek och värkte. Nu, ett dygn senare, är det likadant och det gör ont att stödja på det för mycket. Jag försökte värma upp mig och lederna med lite skonsam tai chi på eftermiddagen. Jag blev pigg, men knät fick ont. Ska nog låta det vila nu...

Men visst kommer jag testa igen! Om inte annat var det så otroligt kul att jag vill göra det igen. Men det får gå ett tag mellan gångerna och dessutom ska jag nog skaffa skor med ordentlig stötdämpning. Det blir alltså inget årskort, men 90 spänn för en engångsbiljett är ju som att gå på bio. Och visst är det värt att roa sig för det priset någon gång då och då!

Just ja, var du på passet och tyckte att det luktade illa under styrkeövningarna? Det var jag. Det var så skönt att ta i ordentligt med magmusklerna. Men musiken döljer tyvärr bara ljudet...

Det skulle tydligen inte åkas skidor den här helgen

2011-01-15T10:06:00.000+01:00

När detta skrivs (9.58 lördag morgon) var det meningen att jag just skulle ha kommit fram till Bjursås och var i full färd med att hyra längdskidor. Som synes är jag inte där och gör inte det.

Ringde Bjursås igår för att boka bussresa och utrustning. När killen hörde att jag tänkt åka längdskidor så gick han iväg och kollade spårstatusen. (Såg för mig hur han gick ut och kände på snön, men det tror jag inte att han gjorde, det är säkert något dataprogram inblandat...) Sedan meddelade han att spåren var urusla. Jag fick en lång förklaring om slask och tö och isgator som gjorde spåren okörbara. Han uttryckligen avrådde mig från att använda deras anläggning. Däremot tipsade han om ett ställe en mil bort, men utan bil gjorde den mig ingen nytta.

Ja, man får väl tacka för en schysst och seriös inställning - just en sådan som gör att jag nu laddar för nytt försök nästa helg.

Tror att jag får ta och hantera helgens antiklimax med en timme på gymmet istället. Eller en promenad på Djurgården...?

Medan snön smälter tänker jag på skidåkning

2011-01-09T11:14:00.000+01:00

För bara några dagar sedan låg snön djup och världen var en Bing Crosby-sång. Igår fick vädergudarna för sig att skoja med oss. Mitt i vintern beslöt de att skicka plusgrader! Så nu droppar det från taket så att det smattrar som regn på fönsterblecket. För två dagar sedan var det omöjligt att köra bil i området och människor var ute med ungarnas leksaksspadar och skottade! Idag ligger asfalten bar. Isn't it ironic, som Alanis Morisette skulle säga.

Och i detta töväder sitter jag och drömmer om längdskidåkning. Jag har börjat snöa in på tanken, faktiskt. Ett litet frö såddes förra året; det vore skoj att prova att åka. Eftersom jag älskar att vandra på sommaren så måste det ju vara lika lugnt och fridfullt att glida fram i skogen på vintern, eller hur? Alltså tror jag att jag skulle uppskatta det. Då, för ett år sedan, kunde jag inte sträcka ut högerbenet. Några fåniga missöden på trottoaren fick mig därför att ställa in tanken. Är det något jag minns från när jag var liten så är det att man sträcker ut benen i längdskidåkning. Om inte frivilligt så ofrivilligt när skidorna glider åt olika håll.

I år känns benet säkrare och jag kan sträcka ut mer än någonsin. Så pass att jag är beredd att prova skidåkning på plan yta i alla fall. Eventuellt flacka backar. Jag är lite orolig för vad som händer om jag ramlar med fart - plopp, så är knäet ur läge, liksom.

Så jag kontaktade mina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att farsans gamla skidor stod kvar i förrådet - dem han, jag och brorsan till slut delade på eftersom ingen ides köpa nya. Jodå, skidorna och stavarna stod kvar. Men pjäxorna var spårlöst borta! Eftersom skidorna är från 90-talets början så är läget lite knivigt. Idag görs inte pjäxor med gummirand och tre hål, idag ser de ut som något slags rymdbasketkängor och har en heeelt annan fästandordning.

Hyra skidor. Smart! Då kan jag prova om detta är något för mig utan att investera mer än några hundralappar. Samtidigt kan jag ju faktiskt få skidor som är ämnade för just mig, min längd och vikt istället för pappas tjugo år gamla. Så jag började googla runt i Stockholmsområdet. Icke-sa-nicke. Ingen skiduthyrning här, inte. Jag ska tydligen inte alls prova på skidåkning... Eller?

Lösningen heter Bjursås. I Dalarna finns ju både snö och skiduthyrning. Vad det verkar ligger Bjursås närmast Stockholm. Deras skidanläggning har inte bara utförsåkning utan även längdskidåkning, de hyr ut utrustning för ett par hundralappar - dessutom har de direktbussar från Stockholm för fyrahundra pix! Istället för att koncentrera sig på bilkörning i tre timmar upp och ner så får jag sova ett par timmar upp och troligen även ner efter en aktiv dag i spåren.

Nu har jag snöat in på detta mer än någonsin. Förvisso kunde de inte lova mig platta spår, men jag tänker att jag nog kan ta det lugnt och försiktigt och känna mig för i alla fall. Om vädret är ok och snön ligger kvar i Dalarna på lördag - då åker jag!

Årsbokslut 2010

2011-01-08T19:41:00.000+01:00

Som traditionen bjuder - ända sedan 2003 (!) - är det dags att summera året som gått. 2010 var ett år som på många sätt varit en reaktion av tidigare år. Nu är det 2011, nu går vi vidare. Men innan dess...

Årets uppsats: MIN! Efter alla år trodde väl ingen att den här dagen skulle komma, men efter opponering i februari så blev den KLAR!!

Årets examen: Min! I och med att uppsatsen äntligen avslutades så kan jag nu kalla mig jur. kand. med gott samvete.

Årets vägg: den jag tjongade in i i början av året. Jobbar ännu på att återfå/skaffa balansen.

Årets TV-program: DVD-boxar. Grey's Anatomy, Desperate Housewives, Robinson Crusoe, Criminal Minds, Bones... bästa tv-kanalen är DVD-kanalen.

Årets film: Inception. Så BRA.

Årets show: Blue Man Group på Göta Lejon. Tänk så jag våndades för priserna (runt 500 kr för en biljettjävel!) men tänk att det var värt varenda krona! Kanon!

Årets musik: fågelkvitter och susande träd. Skogens tystnad är min favoritplatta för tillfället.

Årets konsert: Oh, jämnt skägg mellan Biffy Clyro på Debaser och Moneybrother på Mosebacke. Båda var suveräna på sitt sätt! Kent? Alltså, kanske var det antiklimax men de gjorde inte lika stort intryck som de båda andra.

Årets framsteg: Helt plötsligt en dag i somras hände det - jag kunde gå normalt igen efter knäbesväret! Inte bara bra, jag går stadigare än någonsin och snabbare än på länge!

Årets bergsbestigning 1: Promenadvandringen vid Loch Awe. Nådde knappt ens början av berget, men ett stort framsteg efter knäoperationen. Sååå sköööönt!

Årets bergsbestigning 2: Det finns en kulle på Bogesundslandet, den gick jag upp på och njöt av utsikten.

Årets karriärmål: Eget kontorsrum med skylt på dörren. Toppen är härmed nådd. :)

Årets anonyma författare: Jaha, precis som ifjol kom en publikation där jag skriver, men precis som ifjol fick jag inte har med mitt namn. Nästa år kanske?

Årets så-rätt-men-så-fel: Skrivkursen "att skriva i yrkeslivet". Den visade sig väl inte vara precis som jag förväntat mig, men visst fick jag med mig några matnyttiga visdomar! Synd bara att den låg en tid då jag egentligen inte hade tid och ork för den, därför fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade.

Årets bra-i-teorin: Konferens på Yasuragi. Underbart japanskt spa, men med konferensschemat blev det lite "oj, oj, 1 timme, skynda er att koppla av nu!" Kontraproduktivt, men vill tillbaka och utforska i LUGN OCH RO.

Årets kollo: konferensanläggningen på Färingsö. Har inte sovit i sådana baracker sedan mellanstadiet! Fast Hästenssängen var kanon.

Årets lekplats: Bogesundslandet. Ett stycke stillsam vildmark utanför Stockholm - favvovandringsplats just nu.

Årets drömjobb: Låter säkert helt vrickat, men där är jag just nu. :) Helt rätt ställe, och just nu även helt rätt arbetsuppgifter.

Årets hobby 1: grät banne mig hela våren igenom.

Årets hobby 2: satt banne mig och gapade hos tandläkaren hela hösten igenom.

Årets årskort: Skansen. Tänk, nu kan man kvista in och klappa renarna och köpa sig ett nybakat tunnbröd när man vill. Och julmarknaden gick jag på två gånger, bara-för-att.

Årets tant 1: Terapeuten som var pigg på att dra fram en massa fnurror men sedan inte hade tid att hjälpa mig att reda ut dem. Det enda de där sessionerna egentligen hjälpte mig med var att inse att härvan var större än jag trott...

Årets tant 2: Min underbara, urgulliga, jättebraiga tandläkare! Hon ser tyvärr ut att kunna gå i pension snart, men det får hon inte, för henne vill jag ha tills jag dör!

Årets växel: tvåans dragläge. Efter de senaste årens snurranden så var det väl nästan väntat med en motreaktion. Alltså går det mesta i lugnets tecken nu för tiden.

Årets oväntade besked: farmor må vara 90 år, men utan annat än småkrämpor så förväntade man sig liksom inte att hon skulle gå och dö över en helg. Gudmodern har gjort himlen sju sorters kakor rikare.

Årets väntade besked: Att det var så illa ställt som jag misstänkte, men som jag hoppades skulle ha vänt. Saknaden är stor och kärleken finns likafullt men nu har jag accepterat faktum - och går vidare.

Årets galning: Insane på Gröna Lund. Den som vill se skräck på bild, titta här.

Årets filmstjärnor: Kanske inte jag eller min kompis H, men vi var likafullt på audition och röjde! Och nu ser jag den där lilla snutten på tv om och om igen och tänker att det där hade faktiskt H och jag också klarat av ha, ha.

Årets nostalgistund: När jag hälsade på Klätterträdet på Landet.

Årets allsångare: Jodåminsann, det var jag det. Fast så värst mycekt allsång tyckte jag inte att det var.

Årets sommarlov: Förvisso några långhelger här och där, men med den härliga badsommar vi hade så kändes det verkligen som ett enda långt sommarlov!

Årets insikt: It takes one to know one, heter det. Efter i år kan jag ärligt säga att jag genom åren har gjort mitt bästa för att försöka sätta mig in i och att försöka förstå vissa människor, men att först när jag själv upplevde det de upplevde, först DÅ förstod jag, på riktigt. Tyvärr hjälper det ju inte att förstå i efterhand, men tack vare dessa människor har jag kunnat känna igen tecken hos mig själv och därmed tidigt kunna jobba emot strömmen, jobba emot att dras med och dras ner. Jag har dem att tacka för hur jag hanterar min egen situation just nu. Tack.

Så där, då kan jag lägga 2010 bakom mig, blicka framåt och koncentrera mig på 2011. Tabula rasa.

Mon the Hoops!

2011-01-02T20:12:00.000+01:00

Jag tyckte det var kul när det blev klart att Fredrik Ljungberg skulle lira säsongen ut i mitt Celtic. En svensk i Celtic är kul, en bra svensk är kuligare, en snygg bra svensk är alldeles förträffligt. :) Fast det bästa var nog när tv4 sport direkt nappade på det här och beslöt sig för att visa dagens Old Firm. Rangers - Celtic. Fatta hur glad jag blev! Det är ju sååå sällan någon Celtic-match visas här borta i Sverige.

Så iklädd Celtic-tröja tog jag en 45 minuters promenad till mina föräldrars hem och lånade deras tv. Sedan kollade jag både på och vid sidan av planen i 90 minuter.

Ja, det har ju blivit så, nästan som en yrkesskada. Eftersom jag inte bara varit publikvärd i Djurgården utan även för Rangers (och i många matcher för Celtic) så kan jag liksom inte låta bli att kolla in säkerhetsjobbet på matcherna, och se vilka som jobbar. Idag var jag så klart nyfiken på att se ifall mina gamla kollegor fortfarande var kvar. Jodå, Big-Jim såg jag, och han som inte gillade mig (för att jag var Celtic) och några killar till. Skojsigt!

Lika skojsigt som att Celtic äntligen vann på Ibrox! Tror inte det har hänt sedan, tja 2008, va? Och jag äääälskar när vi vinner på Ibrox. Överhuvudtaget derbyna där. Det är något speciellt att stå packade på en läktare och ha tre emot sig. Vi mot världen, liksom. På Celtic Park är man ju i övertag, så känslan blir inte lika intensiv, tycker jag. Ååh, så gissa om det kom minnen tillbaka under matchen. Hur tjockt med folk det är före och efter matcherna när ett grönvitt HAV knallar till arenan. De läskigt nationalistiska sångerna som spelas på Ibrox i halvtid. Lukten av mince pie och chips. Sångerna...

Fick minsann en släng av hemlängtan. För att inte tala om när tv-sporten senare visade ett reportage från Baird's bar vid The Barras. Där har man ju sett ett antal matcher! Och den där ägaren de intervjuade, han kan ju vara mer än lite stingslig, ha, ha. Och gubbarna i hörnet, som alltid sitter vid samma bord. Och fylletanten från min gata som brukar raggla in och ut mellan pubarna vid Barrowland... Nostalgi.

Förresten, Fredrik var sjuk. Tack och lov drog tv4 inte in matchen p.g.a. det. Fast töntkommentatorn verkade ju tro att det skulle vara ett avbräck! När Celtic vann med 2-0 sa han att "de klarade sig ju riktigt bra utan Ljungberg". Tacka fan för det, det har de ju gjort hela säsongen!!

Suck. Glömde. Nackdelen med att ha Ljungberg i laget är att svenska töntkommentatorer kommer tro att han är nån jäkla Messias som "räddar" laget. Pfft!

Mon the Hoops!

Nu tar vi det från början

2011-01-01T21:13:00.000+01:00

Då har vi fått ett nytt år igen. Och vad passar bättre än att då börja få ordning på bloggandet igen? Då kör vi. Första ämnet; allmänt dravel.

Hade en lugn och skön nyårsafton med en kompis. Åt lite god mat, pratade - och spådde framtiden i både musik, böcker, Shakespeare-sonetter och Robert Burns-dikter. Jodåsåatt... Mitt kärleksliv 2011 kommer tydligen illustreras av "Pippin couldn't bear it any longer and exclaimed: 'Oi, Oi!'" Och min låt blir Rikard Wolff och Eva Dahlgrens duett "Kvinnan jag älskar". Ja, nämen, det låter väl lysande!

Nyårsdagen betyder morfars födelsedag. Det börjar bli lite svårt att komma på presenter när de fyller 81... Men förutom en pocketbok tänkte jag att jag kanske fick fresta honom med ett glas maltwhisky och en whiskyinspirerad efterätt. Alltså bjöd jag på en Cranachan. Ett i mitt tycke fantastiskt god skotsk efterrätt gjord på färska hallon (jodå, finns nuförtiden även i januari, visade det sig!), rostade havregryn och grädde smaksatt med whisky och ljunghonung (ja, eller blomsterhonung eftersom jag upptäckt att det banne mig inte finns ljunghonung i Stockholm!). Succé! Slurp, så var skålarna slut.

Det är nog mitt tips, angående vad man ger någon som har allt, eller inte vill ha något, men som man ändå känner att man faktiskt vill uppvakta. En efterrätt och en god drink, av en sort som personen ifråga verkligen skulle gilla. För det har ni ju båda glädje av - plus att ni får samvaron på köpet. Det var synnerligen trevligt att få en stund med morfar, prata hockey och nyheter och smutta på ett litet glas Cragganmore. Likaså att efter en god middag (he, he, den kommer på köpet när man erbjuder sig att stå för efterrätten!) dela lite godsaker. Tror att jag redan ska fundera ut nästa års komposition ha, ha.

Förresten, det fanns så himla många olika recept på Cranachan på nätet. Ingredienserna var ju desamma, men proportionerna varierade högst olika! Likaså vilken whisky man rekommenderades. Här kommer därför mina tips och mitt recept:

Cranachan för 4 pers
3 dl grädde
2 dl rostade havregryn
500g färska hallon
1,5 msk maltwhisky
1,5 msk blommig honung
(Shortbread till servering)

Tips:
Rostade havregryn - sprinkla gärna på lite socker när du rostar dem, då blir de lite krasigare och får god smak. Det gör inget om du gör mer än 2 dl, det beror ju på hur mycket du vill ha, det som blir över kan du ju ha i müslin...
Maltwhisky - Enligt flera källor, inklusive mig, blir det faktiskt godare med maltwhisky än blended. I Cranachan gillar jag fruktiga sorter som Glenmorangie eller Old Pultney, men testa gärna runt! Jag rekommenderar dock att inte ta rökiga sorter, ta i så fall mindre och smaka av för de ger en skarpare smak.
Blommig honung - ska ju egentligen vara skotsk ljung-honung... men i brist på det rekommenderas blommig honung. T ex Acacia, Acacia/apelsin.
Proportioner - Jag anger grova drag. Till 3 dl grädde angavs 2 msk whisky/honung i ett recept, i ett annat 3! Jag tyckte 1,5 fick whiskyn att tendera att ta över, den bör ju mer anas. Börja lågt och smaka gärna av medan ni ökar! Likaså avgör ju portionernas storlek hur mycket havregryn, hallon och grädde som går åt.

1. Rosta havregrynen i stekpanna eller ugn.
2. Vispa grädden, men inte för hårt, så där så att du kan vända bunken räcker.
3. Vänd ner whiskyn och honungen i grädden, men vispa inte, rör om istället.
4 (versionen jag föredrar). Ta glas eller skålar och varva grädde, hallon och havregryn. Du kan göra flera lager om du vill. Avsluta med en klutt grädde, sprinkla havregryn på det och lägg 1-2 hallon på toppen.
4 (alternativ version som är lika vanlig). Lägg undan 1-2 hallon per person. Krossa resten av hallonen grovt (inte mosa, det ska fortfarande vara hallon) och blanda detta med grädden. Varva blandninen och rostade havregryn i glas/skål. Avsluta med en klut grädde, sprinkla havregryn och toppa med 1-2 hallon.
5. För traditionell servering; servera ett shortbread (skotsk smörkaka) till.

Hoppas det smakar bra!

Snart kommer tomten

2010-12-20T21:52:00.000+01:00

Nog märks det att det lackar mot jul. Och på jul kommer tomten, det vet alla. Även om vissa fått för sig att tomten inte finns. Jag vet, visst låter det tokigt. Som om det behövdes bevis; här syns ju tydligt hur en tomtenisse smugit runt knutarna. Bilden tagen på Skansen.

Tomten kommer tidigt i år!

2010-11-28T09:23:00.000+01:00

Häromdagen damp ett brev ner på hallgolvet. Det var ett fönsterkuvert med avsändaradress någonstans i England. Det första jag såg var "HM Revenue & Customs", det andra jag såg var en avi med ett förtryckt belopp på ett par hundra pund. Med hjärtat i halsgropen ögnade jag igenom det korta brevet - vill de ha betalt eller betalade de?

De betalade! Skatteåterbäring för 2009/2010 (skatteåret löper april-mars). Jag vet att jag förra året övervägde att fylla i en begäran om skattereduktion för att jag ju bara jobbade i Skottland fram till maj 2009. Men formuläret var - i vanlig brittisk ordning - en smärre bok. Ärligt talat minns jag faktiskt inte om jag postade den där blanketten eller inte... Å andra sidan, hur annars skulle de veta min svenska adress?

Hur som helst, skatteåterbäringen kom. I form av en utbetalningsavi. Suuuuuuck. Jag har ju ett konto i en brittisk bank, kunde de inte bara ha satt in pengarna där? Jag säger detta med tanke på den erfarenhet jag har av hur otroligt krångligt all administration verkar bli så fort en brittisk institution är inblandad. Jag såg därför framför mig skyhöga avgifter för att lösa in avin i Sverige, vilket gjorde det bättre att lösa in den i Storbritannien, där det säkert skapar problem för att den är utställd till en adress i Sverige osv osv.

Den enda information jag hittade på nätet var att folk tyckte det var otroligt omständligt att lösa in utländska checkar. Eller dyrt. Det var ju betryggande att veta.

Trots det tog jag med avin till Nordea, där jag har mina konton, och frågade efter information och råd.
"Ja..." drog kvinnan på svaret. "Det är ju inte så smidigt, men visst går det."
Typiskt, tänkte jag, exakt hur osmidigt och dyrt blir det här då?

Det visade sig vara enkelt och billigt, men osmidigt på så sätt att det är lite osäkert... Banken kunde inte sätta in pengarna direkt utan var tvungen att skicka avin till någon central. Det var detta som kvinnan menade var osmidigt, men jag tyckte det lät helt ok. Eftersom jag har ett konto i Nordea, där jag varje månad får in lön ("stadig, återkommande insättning"), så kostade överföringen 140 kronor (helt ok, tycker jag). Av samma skäl skulle jag få in pengarna så fort avin hanterats, vilket kunde ta ungefär en vecka. MEN, och här kommer det osmidiga kanske, det är en förkreditering. Jag får alltså ett förskott på pengarna, sedan begär Nordea summan från HMRC. P.g.a. detta så fick jag skriva under ett s.k. regressförbehåll: om Nordea inte får sina pengar från HMRC måste jag betala tillbaka pengarna och får tillbaka avin. Det tråkiga i kråksången är att jag inte kan få någon bekräftelse på ifall de fått sina pengar eller inte! Jag får helt enkelt hoppas på det bästa.

Detta grämde mig lite, men när jag nu tänkt igenom saken inser jag ju att det är så det fungerar. Jag minns att det fungerade likadant när jag jobbade på livförsäkringsbolaget/banken (i Skottland) och bolaget gjorde förskottsutbetalningar till kunder innan vi krävde pengarna från bolåneföretag e dyl. Vis därifrån vet jag också att sådant kan ta tid. Men det löser sig nog.

Så, varken dyrt eller osmidigt för mig. Och precis det tillskott jag behövde för att klara eventuell arbetslöshet vid nyår! God jul på mig!

Byta liv?

2010-11-16T20:13:00.000+01:00

En perfekt människa som lever ett perfekt liv i en perfekt värld har ingen historia att berätta.

Prosit

2010-11-15T21:49:00.001+01:00

ATJOO!!!....٩(-̮̮̃•̃)۶..٩(-̮̮̃•̃)۶....Om du är allergisk mot skitsnack, lögnare och falska människor... för då denna nysning vidare.

Allhelgonaafton på Skogskyrkogården

2010-11-07T21:51:00.000+01:00

Jag tycker allhelgonafirandet är en fin tradition. Inte bara för att det lyser upp Novembermörkret, utan för att man får en helg då det liksom är legitimt att gå omkring och tänka på sina nära och kära som inte längre finns med en fysiskt. I år fick jag för mig att åka till Skogskyrkogården och minnas. Jag tänkte att det nog lär vara fint med alla ljus på en så pass stor kyrkogård.

Så rätt jag hade. Fast det var inte bara ljus där, det var fullt av människor också. Som en kvinna halvt opassande utbrast när vi klev ur en full tunnelbanestation: "Vilken folkfest!"
Fest kanske man kan diskutera, men visst var det lite festligt med stånd som sålde glögg, bullar, korv och kaffe. Och blommor, kransar och allehanda lyktor.

Jag tänkte först köpa en lykta för varje människa som jag ville hedra. Med famnen full av lyktor insåg jag att de blir fler och fler ju äldre man blir... Jag beslöt därför att de nog inte har något emot att dela på en lykta. Jag skulle bara hitta en riktigt fin plats att ställa den på.

Vägen upp mot minneslunden kantades redan vid sextiden av lyktor. Det var kolsvart ute, men mörkret kändes ovanligt varmt - trots att man fick gå med mössa och vantar. Det var inte bara värmen från ljusen utan värmen satt liksom i atmosfären. Så mycket kärlek på en och samma plats. Visst, några ljus har säkert satts dit av pliktkänsla, men vad är det om inte en sorts kärlek? Hade de inte brytt sig ett skvatt så hade de ju faktiskt låtit bli att ens tända ett pliktskyldigt ljus. Jag tror ändå att dessa ljus var ytterst få i mångfalden.

Almhöjden

Från minneslunden på höjden såg man rakt över till Almhöjden mitt emot. Kullen av dold i dunkel medan tusentals gravljus lös upp trädkronorna och folksamlingen underifrån. En man kommenterade att det såg ut som en scen ur Sagan om ringen. Själv tyckte jag det liknande en druid-konferens. Vackert var det i alla fall, och nästan omöjligt att fånga på bild.

Mitt ljus i varmt sällskap bland andra ljus

Det var där uppe på Almhöjden som jag fann den perfekta platsen för mitt eget ljus. Jag tände det och satt en stund och mindes, log när jag hörde de minas röster och försökte att tänka bort folkmyllret. Det gick så där. Typ inte alls. Almhöjden är fin, men knappast stället där du finner frid en allhelgonaafton. Nästa år får det bli en annan kyrkogård. Eller så går jag dit vid midnatt istället.

Vem vet, inte jag

2010-11-06T22:16:00.000+01:00

Vad är värst; att veta eller att inte veta? Visst, det kan vara skönt att gå omkring i ovisshet och slippa allt som vetskap för med sig; ansvar, val, ångest. Samtidigt föredrar jag ångesten av att veta. Då är det hemska framme i ljuset och det är inte lika hemskt längre. Det har blivit konkret.

Jag tycker att det är värre när man inte vet. När man går omkring och tror, spekulerar, hoppas, förtvivlas och blir helt knasig av att inte veta. Precis så.

Ingen målar så hemska spöken som en själv.

Just nu tror, spekulerar, hoppas och förtvivlas jag. På onsdag hoppas jag komma ett steg närmare vetskap. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som jag tror. Att det inte alls är som jag tror.

Det vore själva fan. På väggen.

Tre skäl att köpa en pumpa till Halloween

2010-10-25T22:35:00.000+02:00

1) Gröp ur köttet och gör en pumpapaj. Jag utgick ifrån Martha Stewarts recept (ja hon, på riktigt!), skarvade måtten med ett från Tasteline och modifierade genom att byta ut socker mot honung enligt något annat recept jag hittade på nätet. Den ser fin ut och luktar lite pepparkaka. Hur den smakar får vi se på fredag. Den vilar i frysen tills dess. Vill påpeka att Martha (såklart) har rätt i att man bör vispa ihop fyllningen för hand för att undvika sprickor i pajen. Jag fick bara en liten början på en spricka och det var ju mitt första försök!

2) Spara kärnorna och rosta dem. Med hjälp av den här och den här sidan har jag nu ett fat läskigt goda salta pumpakärnor som svalnar i köket.

3) Karva en Jack-o-lantern. Förvisso kollade jag in lite läckra exemplar på nätet, men i slutändan fick det bli ett klassiskt (läs: enkelt att göra) mönster. Jag skissade upp ansiktet och ritade av det på smörgås/bakplåtspapper med blyerts. Sedan vände jag pappret och lade mot pumpan innan jag gnuggade blyertsen längs linjerna. Då kopierades ju liksom mönstret mot pumpan och så var det bara att karva efter strecken. Smart, va!

Nu ska det blir spännande och se ifall pumpan och pumpakärnorna verkligen klarar sig tills på söndag...

Moahahahahahahaha!!!

När du får oväntat besök

2010-10-24T22:27:00.000+02:00

Det finns två saker som mänskligheten inte rår över. De kommer när de vill och hur de vill - och gärna när du inte har tid med dem. Det ena är sjukdomar. Det andra är mens.

Allt var så finfint planerat. Jag vet det, för det var jag som planerade. Ok, det var inte jag som bestämde att enheten skulle åka på planeringsmöte i två dagar 26-27 oktober. Men det var jag som tog fram förslag på konferensanläggningar. Jag vurmade lite extra för Yasuragi på Hasseludden, ett japanskt spaställe. Jag lockades av det utlovade lugnet, den japanska miljön och det japanska badet. Det passade även perfekt i tid, för min mens var planerad till veckan före. (Jag kan inte använda tamponger, vilket gör detta viktigt.)

Ja, alltså, enligt mina planer och beräkningar så skulle den komma då. Jag trodde också att den gjorde det, på något patetiskt fjuttigt sätt. Det var till och med så att jag undrade om det börjat sina! Härom dagen slutade det smådroppa. Precis som planerat.

Något japanskt att glädja sig åt kanske...

Idag gick jag till gymmet i vanlig ordning. Iklädd grön tröja och beiga shorts körde jag fullt program. Det vill säga, även sit ups, armhävningar, benpress och andra övningar i mer eller mindre exponerad position. Efter någon timme kände jag mig färdig och gick tillbaka in i omklädningsrummet. För att uttrycka mig milt; Röda havet hade svämmat över.

Hade jag varit fjorton så hade jag säkert rodnat hysteriskt och velat dö. Som trettiofemåring lämnade jag stället snabbt och hoppas nu att A) ingen såg, eller B) att den där tjejen som gav mig en lång blick aldrig kommer träna på samma tid som jag igen.

Fast allt detta var naturligtvis inte det värsta. Det värsta är att jag nu inte kommer få testa det japanska badet. Istället kommer jag troligen få en grundlig studie av den japanska trädgården och kanske lite qi gong också...

€%¤&§ = japanska för; FAN OCKSÅ!

Är det där Biffy Clyro? Det där då?

2010-10-23T22:38:00.000+02:00

Jag lyssnar på musik. Det står klart varje gång jag går på konsert, för då inser jag att jag banne mig inte vet hur artisterna ser ut! Så var det även i torsdags när jag och kaffekompisen var på Debaser och kollade på Biffy Clyro. Trodde vi.

Strax efter utsatt tid kom fyra unga killar in på scenen. Jag tyckte väl att de såg lite väl unga ut för att ha släppt fyra album, men, men. Biffy Clyro är ju inte U2 så visst kan väl två album ha gått obemärkt förbi innan "Puzzle" och senare "Only revolutions" kom. Så sa de något om att komma från Manchester (Biffy kommer från Kilmarnock i Skottland) och jag tänkte "men ni lirade väl i typ Göteborg eller nåt innan ni kom hit till Stockholm?" fast å andra sidan hade sångaren micken nere i halsen så jag hörde inte så noga.

Inte Biffy Clyro

De började lira, och det var riktigt skönt gung i låtarna. Gitarrbaserad indierock med tydlig drumbeat. Sköööönt. Fast jag tyckte väl att sångaren lät liiiite mesig jämfört med skivan, dessutom lät han inte riktigt som jag tyckte att han lät. Men, men killen hade micken i halsen och det är ju skillnad på live och skiva. Fast efter en halvtimmes riktigt sjysst musik undrade jag när de tänkt köra NÅT från senaste plattan. Strax efter tackade sångaren Biffy för att ha fått chansen att spela. Och DÅ trillade poletten ner. Liksom ridån.

Jahaaaa, det var förbandet, det där, ja. Och där hade jag stått i fyrtio minuter och trott att jag sett Biffy Clyro!

(Efter hela konserten stod några i bandet vid souvernirbordet. Medan kaffekompisen hämtade ut våra jackor gick jag fram och frågade dem vad de hette, för jag gillade dem helskarpt. De påminde om danska The Kissaway trail, ett annat (för)band jag upptäckte för några år sedan. Det här bandet hette dock Airship och hade bara släppt typ sju låtar. Får hålla ögonen öppna efter dem.)

Biffy Clyro

Nåväl. Lagom tills jag slutat rodna så kom nästa gäng in på scenen. En skallig trummis och två Chewbaccahuvuden med nakna Iggy Pop-kroppar! Så mycket hår och skägg har jag inte sett sedan förra julafton. Kropparna var medelåldersrynkiga med tatueringar. Med bara överkroppar och orangea byxor såg en av dem rent av naken ut. Jag gapade. Fast introt kände jag mycket väl igen - även om det snarare var hårdrock än indierock som fyllde lokalen - och publiken exploderade i galen hoppfrenesi. Alltså måste det vara Biffy Clyro på scenen.

Det tog mig dock en halvtimme att fatta det. Jag menar, jag hade inte alls förväntat mig de utseendena. Jag hade ännu mindre väntat mig det tryck, den tempoväxling, det RÖJ som Biffy Clyro Live bjöd på jämfört med skivversionen. Fast det lät som dem, så det var ju dem.

Lite sång, lite dans, lite naket

Så bra att vi blev vita i synen!

Jag tror att jag blev ännu mer kär i dem. Vilket ös! Jag förstod snart varför de valde att spela nakna... jag menar, med bar överkropp. Dessutom fick jag en chans att höra mer av deras äldre låtar och flera stycken blev jag kär i på stört. Framförallt "Machines" Den gick rakt in i hjärtat. Nu ska det givetvis sägas att Biffy har en stor blandning av lugna låtar och röjlåtar. Machines, 9/15ths och God & Satan är lugna låtar t ex - och några av mina favoriter.

En av deras lugna låtar började de påpassligt spela medan vakterna forslade bort en avsvimmad människa ur massorna. Mitt under en låt började folk framför mig vifta med armarna och en kvinna trängde sig fram till mixerbåset och ropade på vakt. Det hade så klart inte varit så smart att i det läget lira en hoppa-runt-som-galning-låt...

Chewbacca + Iggy Pop = Simon Neil

Gulligast under kvällen var nog förresten när några killar köpte t-shirts före spelningen och frågade vad texten på dem betydde. Den skotske säljaren förklarade att "Mon the Biff" var ett skotskt uttryck som ofta skanderades på spelningarna och att det betydde "Come on the Biff". Vad han inte förklarade var hur det skanderas.... Följaktligen lät det rätt komiskt när grabbarna framför scenen flera gånger skanderade "Mon - the - Biff!" precis som om de stod på Råsunda och hojtade "Svää - ri - je!", när det egentligen ska utropas som ett kort "Monthebiff!" - i otakt. Fast jag antar att det är det som kallas lokala variationer.

Varierad sömn fick jag så klart eftersom jag inte kom i säng förran halv två på natten. Visst var jag mosig i huvudet och hade det duktigt svårt att få saker rätt dagen efter - men det var det värt! Helt klart. Suveränt liveband och suveräna på skiva - dem ser jag gärna fler gånger.

MontheBiff!

Dagens tips för stressade människor

2010-10-22T23:14:00.000+02:00

Fråga: Hur organiserar man en helg full med måsten och borden som borde varit gjorda helst igår men i varje fall måste vara gjorda mycket snart?

Svar: Man struntar i allt och bjuder in sig själv till en eftermiddag hos mormor och morfar.

*djup inandning*

:-D

Varför antingen eller, skorpan, varför inte både och?

2010-10-20T22:38:00.000+02:00

Härom veckan blev jag vansinnigt sugen på te och skorpor. Jag upptäckte då att det var ett år sedan jag var sugen sist. Hur? Därför att påsen var nästan full, men skorporna smakade blek kartong. De gick ut för ett par månader sedan.

Idag - bara någon vecka senare(!) - var jag sugen igen. Så jag gick till affären. Jag ville ha kardemummaskorpor, för det tycker jag är mycket godare än 'naturella'. Samtidigt ville jag ha fullkornsskorper, bestämde jag, så att jag får mer fiber och blir mättare på färre skorpor.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att det inte fanns fullkornsskorpor med kardemummasmak! Hyllorna var fulla av olika märken - Finax, Skogaholm, Pågen, ICA o.s.v. - men samtliga märken erbjöd samma utbud. Antingen fick jag kardemummaskorpor av vete. Eller fullkornsskorpor.

Voffo dårå???

Om någon skorptillverkare läser det här; tillsätt genast ett par teskedar kardemumma i fullkornssmeten! Tack.

Hur tänkte ni nu då, disciplinnämnden?!

2010-10-19T21:31:00.000+02:00

Spånet fattade inte att is är halt - så signalljuset gleeeeed...

Hockeyns disciplinnämnd friade idag DIF Hockey från allt ansvar angående skandalen vid hockeyderbyt tidigare i höstas.

Jag satt på A21. Jag hade alltså första parkett både när ett stort gäng DIF-spån gick över läktaren och började hetsa AIK:are, och när ett ultraspån kastade in ett signalljus på isen. Spånet trodde säkert att ljuset skulle stanna där eftersom han kastade det i en hööög båge över nätet. Spånet fattade inte att is är halt - så även om ljuset landade nästan rakt uppifrån p.g.a. vinkeln så gleeeeeed det. Ända fram till Djurgårdsspelarna som stod på blålinjen.

de där som inte hörde till DIF-sektionen gjorde inget speciellt under matchen heller...

Jag såg allt detta. Hela Globen såg detta. Men disciplinnämnden menar i sitt avgörande att det inte är utrett att det verkligen var spån från DIF-sektionen som gjorde något av detta.

Jag är Djurgårdare. Jag skulle hellre se att spåna själva identifierades och straffades för dessa dumheter. Men reglerna är klara, det är tyvärr klubbarna som straffas när spåna beter sig som... spån.

Så hur i hela fridens namn gick det här till? Hur kom vi undan?!
Snart ska jag samla upp hakan från golvet, men inte än.

Bogesundslandet: Halva Nässeldalsrundan

2010-10-19T20:41:00.000+02:00

Härom veckan var jag på Bogesundslandet. Målet för dagen var att gå den halvan av Nässeldalsrundan som jag INTE gick när jag gick Dammstakärrsrundan. Sträckan var ca 6 km och du kan se rutten här.

Det var en underbar höstdag och jag lyckades komma iväg så pass tidigt att solen fortfarande endast sken mellan träden. Vissa platser kändes just därför rent magiska.

På en plats vid vattnet, fast ändå mitt i skogen, hittade jag ett äppelträd. det bara stod där! Lägligt nog såg jag det precis när magen börjat knorra efter ett mellanmål. Som synes så fanns det bara några äpplen kvar. Men oj vad saftiga och goda de var! Typ. Jag säger det för ett mumsigt äpple åt jag direkt, det andra stoppade jag i väskan och åt dagen efter. Då hade det saftiga och krispiga äpplet plötsligt förvandlats till ett mjöligt och mjukt! Märkligt.

Om det var äventyr jag sökte så kammade jag noll. Däremot fick jag en skön höstpromenad. Och ibland kan det räcka så. Dagen bjöd ju trots allt på rätt många fina ögonblick.

medan det sista av morgondimman fortfarande ligger kvar

tio minuter senare var dimman borta och solen framme

så lugnt och fridfullt - och byn som anas i fjärran

en lunchpaus vid Dammstakärret

När solen går ner

2010-10-11T19:08:00.001+02:00

Det finns en tjusning med att bo fem våningar upp i västerläge. Några smakprov:

Förutom kvällshimlar syns då och då rena himlafenomen:

Och så en bonus från Stockholms city. Nej, det är ingen atombomb.

Jag fick en date med Blue Man Group till sist!

2010-10-10T18:25:00.001+02:00

Ända sedan i våras har jag suktat efter att se Blue Man Group. De kör på Göta Lejon fram till 24 oktober, men jag har tyckt att biljettpriserna varit i saftigaste laget. 500-600 spänn för 1,5 timmes underhållning.

I torsdags såg jag i DN att priset nu sänkts de tre sista veckorna. Nu kostar platserna 430 kronor inklusive serviceavgift. Ok, det är väl fortfarande en hundring mer än vad jag ville ge, men nu är det bara en hundring i skillnad. Så jag slog till direkt. Samma kväll.

Och jisses vilka väl använda pengar! HUR KUL SOM HELST!

Jag + blå man = sant

Hela publiken skrattade - innan föreställningen ens börjat. Med hjälp av ljustavlor spreds budskap och uppmaningar som både höll oss på tårna och fick oss att gapskratta. När showen sedan började, ja, då var det inte en lugn stund.

Musikerna såg ut som lysande skelett på scenen

Med musik, teknik, akrobatiska skickligheter, tänkvärda budskap och en stor portion humor bjöds vi på en helt suverän show! Hela publiken engagerades - vissa mer än andra... Och det visade sig att min parkettplats vid gången var en kanonplats. Showen utspelar sig nämligen inte bara på scenen utan i hela salongen.

Jag hade höga förväntningar när jag gick dit - och de inte bara infriades utan överträffades! Det säger inte lite. Mina två favoritnummer var dessutom med, plus att jag fick en ny favorit. Den handlade om animationer.

"Det står en konstig man bredvid mig"

Och visst var det en bonus att både musiker och blå gubbar innan man ens hunnit hämta ut jackan kom ut i foajén och sa hej. Eller, det sa de ju inte, för de är stumma. Men de poserade snällt så att alla fick ta kort, och barnen skämtade de med och satte blå tumavtryck i pannan på. En blå gubbe gick t o m ut på gatan och rev ner några skratt. Det kallar jag publikfrieri!

Nästa gång jag får möjlighet kommer jag definitivt se dem igen. Även om det kostar 500 kronor. För det är det värt, jag lovar!

Kolla gärna in dem på youtube.

Ingen lugn och ro på kollo-konferens

2010-10-10T17:46:00.000+02:00

Vi hade personaldagar på jobbet förra veckan. Två dagar spenderade vi på Sånga Säby kurs- och konferensanläggning på Färingsö. Med ca åttio pers kan man väl säga att vi intog stället. Så pass att vi blev inkvarterade lite varstans på anläggningen.

Jag kikade in på deras hemsida kvällen före och såg hur skiftande rummen såg ut. I en del fick man morgonrock och panoramafönster ut mot Mälaren... Det var därför jag, hela vägen fram till receptionsdisken, mumlade "snälla låt mig bo i Mälarblick, snälla låt mig bo i Mälarblick". Men jag fick bo i Äpplet. Från lyx till kollo på tre sekunder!

De flesta av oss bodde på kollo. Några bodde i en urcharmig stuga - som var så lyhörd att kvinnan på övervåningen hörde när kvinnan på undervåningen drog upp dragkedjan i väskan! Men de flesta av oss bodde i Äpplet, Solrosen och Granen; slitna envåningslängor med minimala rum som för vissa påminde om LVM-hem, för andra om kollo. Sånga Säby nämner inte ens barackerna på deras hemsida.

Fast vi skulle ju bara sova där, och sova gjorde man gott. Tror dels det berodde på att jag hade fönstret öppet hela natten (rummet var varmt och så där långt ut på landet var det alldeles tyst även med fönstret öppet), dels sov vi i Hästenssängar. Nu förstår jag haussen kring dem! Sov som en prinsessa.

Stället låg fint vid Mälarens strand. Med röd-orange-gula lövträd i skogen och kanadagäss i viken så önskade jag att jag fick sitta på bryggan och bara andas in lugnet en dag. Fast det var inte så lugnt. Tyvärr. Vi var ju trots allt åttio pers som promenerade runt och småpratade. Så även om jag anade tystnaden bakom ljudkulissen så upplevde jag den inte.

Istället upplevde jag två dagars föreläsningar och gruppdiskussioner. Och en superkul uppdragsorientering. Det gick ut på att man i lag under två timmar skulle lösa ett antal praktiska uppgifter, plus att man via mobiltelefon fick gåtor, frågesport och uppdrag som också skulle lösas. Upplägget var sådant att lagen skulle tvingas prioritera, sätta rätt man på rätt plats, kanske tvingas avstå vissa saker och inse att man inte skulle hinna allt inom den angivna tiden. T ex sa de att det var 100 frågor/uppdrag i telefonen och att man inte ens om man passade på några skulle hinna allihop. Det hela gick så klart ut på att få så många poäng som möjligt.

Låt mig bara säga att mitt lag rockade galet fett! Vissa lag gjorde uppdragen tillsammans - vi tog oss an varsitt uppdrag och bad om hjälp först om vi körde fast. Själv sprang jag inte runt som en tok och jagade kottar, sifferkoder, virkade grytlappar eller byggde klossar. Jag tog hand om mobilen och gåtorna/frågorna - på heltid. Gav frågorna lite poäng (1-10) kunde jag kosta på mig att chansa ibland. Man fick minus om man svarade fel, men inte om man svarade "pass". Så frågor som gav 15-20 poäng chansade jag inte på. Även om det, till och med efter gruppkonferens, blev fel svar ibland. Fast det gjorde inte så mycket, för då tänkte jag att det ju bara är att köra vidare och att många rätta svar med få poäng ändå skulle väga upp några få fel svar med många poäng.

Mycket riktigt. Som jag sa, mitt lag rockade galet fett. Vi vann överlägset. Samtliga tio lag hade någorlunda samma poäng på de praktiska bitarna. Däremot drog vi iväg rekordlångt på mobilfrågorna. T ex så hann jag visst gå igenom alla 100 uppdrag - plus 23 till! Så vi vann med 717 mot tvåans 562 och treans 559 poäng.

Överlägset, eller vad! Som pris fick vi guldmedalj och en bok. YES! Tävlingsinriktad, jag? Nääää...

F ö vill jag nämna att jag tror att jag börjat tycka om svamp. Japp, så att... Det började med en svamprisotto hos en vän tidigare i höstas och på konferensen fick vi oxfilé med gula och bruna kantareller. Inte så dumt tillsammans med köttet faktiskt!

Sånga Säby låg nästan en timmes bussfärd från Stockholm. Äventyraren i mig undrar nu om det kanske finns några stigar längs vattnet som är värda att utforska... Går jag bort från konferensanläggningen torde jag ju finna både lugn och ro. Och skön natur.

Hör upp, förkylningen, är det du eller jag som bestämmer här?!

2010-10-05T15:10:00.000+02:00

Ok för att jag hade svårt att sova inatt för att jag hela tiden vaknade och vred mig i feberklibb. Men att inte kunna sova på dagtid är ju löjligt! Jag är ju trött!

Kan knappt hålla ögonen öppna nu när jag klickar lite på datorn. Orkade knappt läsa nyheterna. Fast jag vaknade i och för sig till lite när jag läste om de omogna slynglarna i SD och deras tonårsrevolt i kyrkan. (Kom igen... Hela Sverige utom 5,9 % måste vara vänsterextremister i deras ögon.) Fast nu orkar jag knappt skriva om det...

Kanske behövde jag bara sitta upp några minuter. Nu känner jag bestämt att jag fryser och vill tillbaka till sängen. Och sova.

Varför kan inte förkylningar blomma ut allt på en gång? Vad är vitsen med att ett symtom i taget blommar ut? Nu efter tre veckor trodde jag ju att jag var bättringsvägen. Grr, har fortfarande inte tid med det här. Nu får jag banne mig somna och sova bort lite feberfrossa!

Plats: en busskur vid Mörby Centrum i Danderyd

2010-09-24T22:26:00.000+02:00

Vi hoppar in i samtalet när jag anländer till busskuren.

A: "...men han är ju sååå sööööt."
B, C och D: "Jaaaa."
E: "Nja, han är ju lite..."
B: "Men det är ju det som är så charmigt."
A: "Jag tycker i alla fall att kungen är gulligast i Sverige."
C: "Jag med."
B: "En riktig nallebjörn."
C: "Nä, det är Reinfeldt."
E: "Reinfeldt nallebjörnen?"
D: "Någon som är nallebjörn är ju i så fall..."
A och B: "Anders Bagge!"
C, D och E: "Jaaaaa!"
B: "Eller Jimmie Åkesson."
A, C, D och E: "Nää!"
B: "Han måste ju vara en svärmorsdröm i alla fall."
A: "Njae..."
B: "Han ser ju ut som en sån..."
C: "Nää, he, he, kan ni tänka er honom komma hem... he, he."
D: "Nä precis, men svärmorsdrömmen är ju..."
A: "Anders Bagge!"
B, C, D och E: "Jaaa!"

Vilka som var så djupt inbegripna i detta samtal?
Fyra tonårsgrabbar med skateboards, för stora kläder, spretiga frisyrer och bakvänd keps!

Där fick jag. Som trodde jag skulle få se ett gäng fjortistjejer...

Start - stop

2010-09-23T20:47:00.000+02:00

Då och då när andan faller på kan jag tycka det är skönt att simma ett par längder. Oftast i sjön på sommaren. Mindre ofta i bassäng. För det där kaklet är såååå trååååkigt. Då och då med lång tid emellan har jag ändå fått för mig att köpa ett klippkort och simma lite mer regelbundet. Varje gång har planen hållit i ett par veckor. Tills jag får mens. Då kan jag inte simma på nästan en vecka och då faller korthuset. Ja, så pass motiverad är jag alltså...

Vad gäller simning. Fast nu har jag gymkort och förutom dataspelet på roddmaskinen så gillar jag faktiskt att svettas och ta ut mig på cykel och styrkemaskiner. Det går fort att känna resultat i kroppen och mycket snabbt är jag fast. Och jag blir ju inte hindrad av lite sketen mens.

Fast jag blir stoppad av en förkylning. Och en sådan har jag nu. SKIT OCKSÅ!

Förutom det uppenbart farliga i att träna med förkylning i kroppen, eftersom det frestar på hjärtat så du riskerar hjärtmuskelinflammation och kan dödens dö, så lärde jag mig en gång att kroppen har fullt upp med förkylningen så träningen biter inte ett jota. Och vad är vitsen med att slösa bort svett på ingenting?!

Så jag tar det lugnt. Har ju ändå fullt upp med att hosta och snyta mig. Dessutom känns det som om jag har träningsvärk i hela kroppen. Trist med detta start-stop bara.

Dumheter

2010-09-22T21:29:00.000+02:00

Endast komatosa människor kan ha missat att vi har ca 330 000 outbildade människor här i landet som av en eller annan anledning ansåg det klokt att rösta in ett ogenomtänkt, trångsynt och rent rasistiskt parti i riksdagen. Det finns mycket jag kan säga om det,
- som att jag inte vet om det är fascinerande eller chockerande att vi 2010 fortfarande inte lärt oss av historien
- som att jag inte är förvånad över att den 'typiske' röstaren på Sverigedemokraterna är en ung, outbildad, arbetslös man, för det är framförallt den gruppen som traditionellt sett brukar rösta på främlingsfientliga partier
- som att jag inte är förvånad över att det är just i detta nu som detta sker, eftersom det är i kristider de outbildade, trångsynta människorna brukar skylla sin egen olycka på invandrare - oavsett var i världen eller i vilken tidsålder man befinner sig.

Men för att sammanfatta; jag tror inte det är invandringen eller invandrare i sig som fått människor att rösta på SD utan svaret ligger hos röstarna själva. Det är frustrationen över deras egen livssituation som får dem att sparka nedåt, som brukligt är, och alltså skylla sin egen olycka på invandrare. Som vanligt. Som om det skulle finnas en direkt koppling... Suck! Följaktligen, när ekonomin vänder och arbetslösheten går ner igen - då åker SD också ut ur riksdagen fortare än en fjärt.

Det är bara så otroligt dumt att människor fortfarande inte lärt sig detta samband utan skämmer ut både sig själva och Sverige genom att visa resten av världen att de skolkat på varenda historielektion i grundskolan. Och vi andra får stå ut med ett gäng muppar i riksdagen. Ja, fast det kommer bli underhållande nyhetssändningar ett par år framöver i alla fall. Ska bli kul att höra representanterna tala för sin politik, för hittills har de bjudit på idel skratt när de snärjer in sig i sina tokigheter. Tills man inser att det är på riktigt, vill säga...

Tyvärr medför det här att småmuppar kaxar till sig också.

Jag har bott i det här huset i det här familjeområdet i förorten i fjorton år. Här bor människor i alla åldrar, alla religioner, alla geografiska ursprung från Degerfors till Abu Dahbi, alla yrken från undersköterskor till slipsnissar. Jag är övertygad om att det inte är någon slump att det imorse - TRE dagar efter valet - satt ett par, tre tidningsrubriker upptejpade i entrén. Nåt om att rädda Sverige, nåt om att, eh, motverka islamiseringen(?) och så någon annan floskel.

Och jag blev så arg! Fjorton år utan så mycket som en "svartskalle" på väggen i portuppgången, men så kommer rasismen ända in i riksdagen och då är det liksom fritt fram för... ja, vem? Jag hoppas det var någon osäker fjortis som tyckte han var lite 'cool' och inte slipsnissen som tog tillfället i akt att kliva ut ur garderoben innan han gick i pension.

Hur som helst befann sig urklippen snart där de hör hemma. I skräpkorgen. Jag vill inte ha dumheter i min portuppgång - det räcker att de sitter i riksdagen.

Och vinnare av Beautiful Blogger Award är...

2010-09-19T20:49:00.000+02:00

Jag!

fick jag tilldelat mig av Equaltonone - och det tackar jag ödmjukast för! Kanonkul att bli uppskattad i bloggbruset! Innan jag öppnar skumpan och firar har jag dock två frivilliga uppgifter att utföra. Dels avslöja 7 saker om mig själv, dels skicka utmärkelsen vidare i bloggosfären. Jag gör gärna båda två, naturligtvis. Måste bara tänka ut 7 saker här... Ok, då kör vi:

1. Jag har så länge jag kan minnas haft ett starkt behov av att veta mer och förstå saker. Det började med att jag läste uppslagsböcker "på skoj", fortsatte med att jag som 10-åring fejkade blindtarmssmärta för att jag var nyfiken på hur en operation gick till och slutade med att jag skrev specialarbeten om kanske lite kontroversiella ämnen (t ex Livets Ord). Ett tag i tonåren hängde jag även med ett gäng nynazister för att försöka fatta hur de funkade... Efterforskningarna fortsätter alltjämt och idag har jag insett att man verkligen lär så länge man lever! Fast jag har slutat fejka till mig operationer, de verkar komma med jämna mellanrum i alla fall...

2. Sedan jag upptäckte tjusningen med bergsvandring har det blivit väldigt viktigt för mig att få äventyret, utsikten, tystnaden och lugnet som jag får bland bergen. I brist på detta här i Stockholmsområdet så söker jag substitut med blandat resultat. Men jag har fortfarande en stark dragning till bergen och i vår måste jag hem till Skottland igen och fylla på tanken.

3. Vad gäller prylar så vill jag ha saker organiserat och i ordning runt mig. Jag har t ex både böcker och DVD i bokstavsordning. (Jodåsåatt...) Jag har svårt för oreda, men har inget emot damm. Därför kan mitt hem se nystädat ut - innan man sänker blicken och ser det grå lagret på golvet.

4. Jag har bott i Stockholm, Västerbotten, Västmanland, USA och Skottland. Minsta byn hade under 500 invånare, största staden (med förorter) ca 4,7 miljoner.

5. Att skriva berättelser är en passion, men över huvud taget älskar jag att skriva. Första boken skrev jag när jag var 12 år gammal, den skrev jag på skrivmaskin i A5-format, hade omslag i hårdpapp och handlade om att jag var sån fantastisk hockeyspelare att jag fick spela med både Björklövens A-lag och Tre Kronor. Första trycket kom i 9:an när rektorn beslutade att lämna in en 125-sidig kriminalberättelse (svenskauppsats) till ett tryckeri. Förutom personaltidningar så kom första, typ, publiceringen förra året när min novell valdes ut i en erotiktävling. Fortsättning följer...

6. Jag har varit komplett hockeytokig, med betoning på det senare. Detta inbegriper att stoppa fingrarna i halsen på jobbet medan chefen stod i korridoren, så att han insisterade på att skicka hem mig i lagom tid för en träningsmatch mellan DIF och Huddinge. Det inbegriper även att flyga standby upp till Luleå mitt i vintern för en serielunkmatch (Luleå-DIF) och sedan, för att spara pengar, strunta i vandrarhem utan istället gå omkring ute i Luleå hela natten för att så småningom promenera till Kallax flygplats i lagom tid för första morgonflyget till Stockholm. Tilläggas bör att jag blivit friskförklarad nu.

7. Jag fullkomligt älskar julen. Allt med den. Sagorna, magin, fantasin, dofterna, tomtarna, färgerna, musiken, alla ljus, allt mys, att klura ut julklappar, att klura ut vad jag känner för att ha/göra i år och vad som kan kvitta, julmarknaden på Skansen, att betrakta människor som inte gillar julen fullt lika mycket som jag, att baka pepparkakor, klä granen. Allt! Jag "gör jul" första advent (d.v.s. pyntar, klär granen, sätter upp julgardiner, bakar och fixar) och sen kan jag njuta och mysa hela december. Julen åker sedan ut strax efter nyår, när Julmånaden är över. Åååh, bara två månader kvar!

Så, nog om mig. Nu kan jag ju inte skicka tillbaka awarden, antar jag, även om jag tycker Equaltonone har en skön ton och blandning av fotboll (trots MFF ;), vardag och kluriga betraktelser. Istället vill jag ge Beautiful Blogger Award till... (ingen rangordning)

* Viggo på vift & Kaspers karameller. En härlig småbarnsblogg från goa vännen Jenny, full av vardag och dråpligheter. Alltid lika roande. Extra push för roliga och gulliga filmer då och då. Och ännu mer push för att hon nu i höst bloggar om småbarnslivet i Holland!

* En klosterlös nunnas bikt. Underfundig, grubblande och roande blogg från goa vännen Kinna. Full av fantastiska bilder! Extra push för hennes många resereportage, framförallt från Irland och Gotland.

* Günthers snabbnoterade. Kluriga och läsvärda reflektioner från Gotland. Uppdateras inte varje dag, men rätt var det är dyker det upp ett smultron!

* Godisbloggen. Borde enligt mig få pris även i den där "riktiga" bloggalan. Otroligt välgjord och underhållande blogg för alla oss gottegrisar - med bilder på underverken.

* Pux blogg. Roande vardagsbetraktelser och en del hockey. Kul att glida in på närhelst egentligen.

Över huvud taget måste jag erkänna att jag tycker vardagsbloggar är underskattade. Det är ju våra liv - vardagen. Igenkänningsfaktorn är stor, underhållningsvärdet likaså. I alla fall om de är välskrivna. Hedra gärna pristagarna med ett besök, det är de värda!

Helt Insane!

2010-09-18T22:09:00.000+02:00

Jag älskar berg-och-dalbanor. Jag hatar sånt som snurrar. Jag ogillar att falla mot marken i hiskelig fart. Fråga därför inte varför jag fick för mig att jag skulle tycka om "Insane" på Gröna Lund; en berg-och-dalbana där man sätts i en stol med benen dinglande fritt, sedan åker man rakt uppför en vägg till högsta punkten, sedan kringelikrokar man sig neråt - likt ett sånt där kulspel - i hiskelig fart medan stolarna bitvis snurrar runt sin egen axel.

Insane

Men jag fick för mig att jag ville åka den. Min kompis tog rätt på mina tillbehör och själv tog jag plats bredvid en käck 12-årig grabb, som på en 12-årings vis lojt menade att "äh, den är ingenting".

Låt mig beskriva färden:
Det går rakt uppåt hurhögtsomhelst. Benen dinglar i luften. Jag håller krampaktigt i selen över bröstet. När vi kommer jättehögt upp i luften, men ännu inte nått till toppen, börjar stolen luta lätt framåt. En mikrotitt nedåt och mitt liv passerar revy. Jag stirrar rakt upp i molnen. Jag greppar om möjligt än hårdare om selen över bröstet.

Banan planar ut där uppe högt upp i luften, men stolen är lätt vickad nedåt. Jag stirrar rakt fram i molnen. Det kommer ett dipp - jag vrålar lungorna tomma. Vi kommer till kanten. Jag dinglar med benen över vattnet. Stolen börjar vicka och vagnen åker neråt. Jag blundar och vrålar.

Jag öppnar ögonen, banan är plan igen. Dippar. Jag vrålar. 12-åringen suckar "meh, det är väl inget". Stolen snurr... Jag blundar och vrålar tills jag inte orkar vråla mer. Då bara blundar jag och håller hårt i selen och känner G-krafterna verka. Jag intalar mig att jag INTE känner hur stolen snurrar runt ett varv.

Stolen stannar. Jag öppnar.... nej, spärrar upp ögonen. Och kippar efter andan.

Ja, det är det jag gör. En lång stund. Det blixtrar till. Vi rör oss inte. Flämtande frågar jag om vi är nere. 12-åringen suckar "ja".

Kaxig grabb och inte så kaxig tant

Jag kliver av. Chockad, omtumlad, men glad att jag lever. Jag talar i falsett i tio minuter.

Så här ser skräck ut i närbild

Och jag konstaterar att jag inte gillar berg-och-dalbanor som tar mig rakt upp i luften hurhögsomhelst, låter mig sitta i en stol och dingla med benen och som sedan snurrandes låter mig falla mot marken med hiskelig fart. That's Insane.

I regnbågens land

2010-09-15T20:46:00.000+02:00

Regn + sol = chans för regnbågar. Men sällan så klart och läckert som idag, tycker jag. Kolla vilket underbart välkomnande jag fick när jag kom hem!

Läcker vy från bussfönstret

Notera hur regnbågen fortsätter på andra sidan huset!

Klar och skarp - jag stod inte ensam och tog kort. :)

En gång såg jag två regnbågar...

Tror banne mig regnbågen slår ner hos grannen!

Tappa inte rösten!

2010-09-14T22:46:00.000+02:00

Lägg den i valurnan istället.

Det gjorde jag idag, på väg till en kurs på universitetet. Men ärligt talat fanns en risk för att det inte blev nåt röstande för mig i år. Det var sjutton vilka märkliga valställen de hittade på när de lade ner posten! Att gå och rösta på en söndag kan vi glömma, för då gör jag antingen nåt helt annat eller sitter inne när det regnar, så då går jag banne mig inte till någon skola. Återstår då förtidsrösta. Det gillar jag, för det kan jag göra när jag går förbi något valställe någon gång i veckan. Eller? Icke numera. På min valsedel hade jag tre ställen att välja mellan; två bibliotek som stänger kl 16(!) och ett köpcentrum på en sån där bilvänlig handelsplats som ligger HELT offside om man åker kommunalt.

Tur då att det fanns en valhörna på universitetet. Och det visade sig att man inte behövde ha med röstkortet. (Hallå, jag har missat ett riksdagsval när jag bodde utomlands - och då vande jag mig vid det skotska systemet istället.) Tack för personnumret! Det enda jag missade med att rösta utom kommungränsen var att jag inte kunde kryssa för något roligt namn för personröstningen. Äh, det kan jag ta.

De hade en låda med fack för valsedlarna i de olika valen. Jag kan förstå om man la sedlarna i bokstavsordning, men... vad var syftet med att lägga Sverigedemokraterna längst fram? Om de ville att det ska sticka folk i ögonen så lyckades de med mig.

Saken är nämligen att de stack i mina ögon under en lååååång stund. Jag hade nämligen inte alls bestämt mig... Eller snarare, jag hade fortfarande inte hittat något parti som jag vill ska ha makten, något vars arbete går åt samma håll som dit jag vill gå. Det kändes som att stå och välja mellan bussarna till Jönköping och Umeå när jag egentligen vill åka till Västerås.

Jag övervägde faktiskt till slut att ta valsedlar från de två partier jag känner att jag står "minst långt ifrån" och sedan faktiskt blunda och lägga ett i kuvertet. Sedan kan jag ärligt säga att jag inte vet vad jag röstat på! Hm, jo, jag hörde hur det lät. Det var därför jag till slut gjorde något slags slutgiltigt val.

Det blev S.

Fast lustigt nog kan jag inte alls säga att jag definierar mig med det partiet. Jag har ju både blått och rött i mig. Som jag sa i ett tidigare inlägg; jag är ju lila! Fast de sociala värdena väger över och jag betalar gärna någon hundring mer i skatt om vi får tillbaka lite av all den mänsklighet jag tycker att vi någonstans tappat på vägen när vi slog oss fria från det radikalsocialistiska samhället (som jag inte vill ha tillbaka!) och sprang blint i raketfart mot ett amerikanskinspirerat och egoistiskt radikalblått samhälle (och de vill jag inte heller ha). Jag vill ha ett lila samhälle där privata alternativ av t ex skola och äldrevård kan få loss skattekronor till sjukhus och social hjälp.

Nåväl, nu är i alla fall rösten lagd. Inte tappad.

Ro, ro till fiskeskär

2010-09-13T21:57:00.000+02:00

Jag är helt såld på roddmaskinen på gymmet. Förra passet testade jag den. Fick för mig att 5000m (5 km) nog var lagom. Jag menar, jag cyklar ju 5 km på tio minuter som uppvärmning. Låt mig då bara meddela något; det är skillnad på att cykla och att ro. Jag trodde aldrig jag skulle komma fram! Dryga 12 minuter och två liter svett senare hade jag kommit 2000m. Det fick räcka så. Ryggen värkte och jag orkade knappt kliva av maskinen.

Det var innan jag hittade en jättebra sida om träningsteknik för roddmaskin. Jo, tror den raka ryggen och bättre användning av benen var nyckeln...

Idag hade jag bestämt mig för att gå och fiska. Jo, serru, jag upptäckte nämligen att det fanns ett dataspel på roddmaskinen! "Fisketävling". Det gällde att genom rodden styra en fisk på skärmen så att den kunde äta stora och små fiskar (värda 30 och 60 poäng), men samtidigt undvika de elaka fiskarna (annars blev man uppäten och förlorade 45 poäng). En tävling höll på i fem minuter.

Vad ska jag säga. Geniet som kom på det spelet borde få Nobelpriset! Det var ju hur kul som helst! Det tog en knapp halv minut innan jag rodde som en galning för att fånga fisken högst upp i bild, men så kunde jag vila en sekund när jag lät fisken sjunka mot botten när den elaka fisken kom, sedan rodde jag som en galning igen när tre elakingar kom simmandes i bredd! Osportsligt. Som ni förstår var jag rätt svettig fem minuter och 745 poäng senare (890m, medelhastighet 2.36 m/s och en massa annan data...).

Slut? Kanske, fast inte slutspelat. Jag var ju så klart tvungen att se om jag kunde slå rekordet! Och den här gången var jag helt och hållet inne i spelet. Ni vet:
"Fan."
"Nej, nej, nej."
"Yesss!"
"NÄÄÄÄH!"
och "Vafandå!"
Jag tror att jag sa det högt. Hur som helst såg mannen bredvid mig lite road ut.

Två vansinniga spel och så 2000m enkel rodd. Jo, kände mig härligt slutkörd efteråt. Och på alla sätt har jag nog hittat en vinnare. Enligt olika källor ska roddmaskin vara allsidig, grymt bra för kondisen och dessutom förbränner den tydligen mest av alla maskiner. Tja, skulle inte dö av att förlora lite kalorier!

Jag ser oanade möjligheter. Wii borde ju ha en självklar plats i en hörna på gymmet. Men vad sägs om att koppla cykeltävling till cykeln? En skidtävling till crosstrainern? Eller varför inte "helikoptern", som egentligen liknar fisketävlingen. Ja, vad som helst egentligen som går sidledes i bild och det inte krävs att man hoppar.

Åh, längtar redan till onsdag. Då jäklar ska här fångas gammelgädda!

(Hm, kanske dags att starta en fiskeliga?)

Bogesundslandet: Dammstakärrsrundan (10,8 km)

2010-09-12T20:27:00.000+02:00

Vet ni vad jag tycker är så trevligt med bergsvandring? Det är relativt lätt att orientera sig med hjälp av karta. Där är en kulle, där en klippavsats, långt där borta flyter en flod och där borta svänger det åt vänster - alltså är jag ungefär här. Vet ni vad jag tycker är så otrevligt med skogsvandring? Där är ett träd, där är ett träd, där är en upphöjning och där är ett träd - alltså kan jag vara var fan som helst!

Och det visade det sig att jag var när jag trodde jag gått av vid en busshållsplats, men efter en ovanligt lång stund på den enligt kartan pyttekorta bihangsstigen visade sig ha gått av vid en helt annan. Nu var det ingen fara på taket, det betydde bara att jag startade vandringen vid hållplats Ladvik istället för hållplats Nibble.

Dammstakärrsrundan är en av de få slingor som nås direkt via Vaxholmsbussen nr 670. Terrängen är, som vanligt i dessa trakter, skogsstig med rötter och klipphällar, mossor, leriga partier och även grusväg.

Morgondagg i trollskogen

Efter några fuktiga nätter har skogarna blivit alldeles mörkgröna och inbäddade i mjuk av mossa. Så pass tidigt på dagen var både marken och buskarna täckta av dagg, maffiga daggnät. Det kändes magiskt, som om älvorna just lämnat. Jag kunde knappt andas där jag gick omkring och gapade. Magiskt.

Jaha, då vilar vi då.

Lövträden har precis börjat skifta färg, men än så länge är det mesta grönt. Enligt meteorologerna är det fortfarande sommar. Enligt alla bär- och svampplockare som fullkomligt invaderade skogen i lördags så är det höst. En sak var säker, jag var inte ensam längre. Åtminstone inte där stigen korsade vägar och/eller det fanns parkeringsplatser. Fast det var mest i början på slingan, sedan stack stigen iväg rakt ut i vildmarken och jag var ensam igen.

Dammstakärrsrundan får ibland sällskap av Blå leden, en vandringsled mellan Vaxholm - Österåker. När det då står tydligt att det är dags att pausa, då gör jag så klart det. Fast jag stod ju inte och hängde vid skylten, jag gick hundra meter längre bort till vindskyddet vid Hejesjön. Sjö och sjö, förresten, den var helt igengrodd med vass.

"Spring du, jag följer bara snigelspåren."

Något jag gillar med Bogesundslandet är att vandringen är varierad och utsikten likaså. Efter "sjön" kom en klurig brant nedförslut och lite mer skog innan jag kom ut till hagar, ängar och bondgårdar. Där såg jag en snigel jaga en annan snigel. Jag följde jakten ett kort tag, men det tog ju sådan tiiiiiid. Så jag gick vidare. Och hoppade plötsligt till. Det lät som om någon släppt en näve rasslande enkronor, men det var tusentals stora flugor som skrämdes bort från en skithög. Äckligt! Jag fick dock inga i munnen, tack och lov, utan kunder fortsätta in i skogen igen.

"Nä, jag vill inte växa här, jag vill växa DÄR borta!"

Under hela dagen fann jag små klurigheter att titta närmare på. Svamparna har fått ett eget inlägg, men det fanns även många roligt formade träd, små synvillor som liknande troll och knytt - och äppelträd. Mitt ute i skogen kom jag till rosenbuskar, nyponbuskar, en skylt som talade om att torpet "Pusshuset" legat där (aaah...) och så två äppelträd. Ett av dem var stort och äpplena såg läckert mogna ut - men trädet låg mitt i ett törnesnår! He, he, för hundra spänn avslöjar jag den hemliga vägen in. Kan dock avslöja att äpplena var saftiga och jättegoda. Jag plockade med mig tre i ryggsäcken.

Benjamin Syrsas elaka brorsa

Strax efteråt var det dags för en grusvägspromenad igen. I dikeskanten hälsade jag på hos gräshopporna. De var ju rätt stora, faktiskt! Ja, fast när jag zoomade in en av bilderna jag tog så insåg jag att de ser rätt ilskna och läskiga ut också...

Just ja, lunchrast. Hade skjutit upp det med mellanmål (och äpplen!) så att jag kunde sitta vid Eke fjärd istället för på en sten i skogen. Såg till slut en liten stig ner mot en övergiven båtplats. Där var marken blöt och sank, men som tur var belagd med plankor nära vattenbrynet. Jag fick stampa på plankorna ett par gånger för att skrämma bort en armé av stora spindlar, men sen kunde jag slå mig ner för te och mackor. Som sällskap fick jag ett par kvackande änder och en stor slända som kom läskigt nära men samtidigt var för snabb för att jag skulle lyckas fånga den på bild.

Någon timmes filosoferande senare fortsatte jag, och gick snart förbi ett torp som jag redan drömmer är mitt! Underbart läge nära sjön vid en äng, men insynsskyddad av buskar och äppelträd. Drömde om det ända tills jag kom in i skogen igen och fick börja leta orangea pluttar. Ja, för att återkoppla till vad jag sa i början. Jag tycker det kan vara svårt att navigera med hjälp av (dåligt detaljerad) karta i skogen. Å andra sidan, så välskyltat och utmärkt som det är i de här skogarna så tappar man ju nästan navigeringsförmågan!

Aktaru går vilse...

Välskyltat var det även vid Dammstakärret. På informationsskylten kunde man läsa om vad som utmärkte området (träsk och myrar, vilket gjorde vattnet svårnått) och vilka pippis och växter man kunde leta efter om man hade lust. Sidan där stigen gick var bergig och full med vitmossa, men enligt skylten skulle det även finnas... hjortron. Hjortron! Ja, det är sant, i Stockholmsområdet! Jag började ju givetvis leta direkt. Så sugen var jag på att hitta de små guldklimparna att jag dels letade även i helt fel områden (bland grönmossa och på berget...) dels nästan missade det spektakulära med att stigen gick som på en hylla längs bergssidan. Från hyllkanten får man dock bra överblick över myren nedanför - precis sån miljö som hjortron gillar. Jag klafsade runt en bra stund innan jag gav upp och gick vidare. Jag bestämde att gå på hjortronjakt nästa gång istället.

Dammstakärret

Nästa gång tänker jag också utforska ruinerna efter Eke såg. Knappt hade jag nämligen lämnat Dammstakärret förrän jag snubblade på ett vindskydd mitt inne i skogen. Även där fanns en skylt. Dels informerade den om ett torp som stått där, med en änka, hennes ungar, en piga och en 'hjälpkarl'. Jo, jo. *fniss* Nåväl, och så var det sågen, som låg ett par hundra meter därifrån men som jag inte hittade för att jag gick fel. Så den har jag också kvar nästa gång.

Därefter följde en låååång skogspromenad. Så lång att jag både hann tröttna och ledsna. Less på skog, trött i benen. Fast jag piggnade till när jag uppmärksammade en riktigt läckert formad tall. Tre sekunder senare upptäckte jag en skylt - vilken man såg om man kom gående från andra hållet - och som pekade på "Sevärdhet". De kallade tallen "krokodiltallen" för att den kröp likt en reptil uppför berget innan den sköt iväg upp i luften. Fast jag håller snarare på det överkryssade namnet, "kandelabertallen", för som ni ser på bilden delar den sig som en kalendaber. Läcker var den i alla fall. Och visst är det skoj att någon också reagerat och tyckt det värt att sätta upp en liten vägvisning!

När jag kom ut ur skogen till grusvägen som skulle ta mig sista biten så stod en skylt. Den sa att det var 1,1km till Dammstakärret och 1,1km till Nibble, där jag tänkt ta bussen. (Vid det laget struntade jag i sista kilometrarna för att avsluta rundan, jag ville göra nåt annat än gå i skogen.) Just där så ville jag inte vara med längre. 1,1 km till kärret! Fan, det hade ju tagit en timme! 10 minuter senare var jag gladare. 1,1 km på grusväg går bra mycket fortare än 1,1 km på klurig skogsstig fullt med smågrejer att stanna och titta på.

Precis på slutet beslöt jag att sätta mig ner och dricka upp sista te-slatten och filosofera en stund. Och skrämma hästar. Jag hörde hästarna, men jag satt bakom en en så jag tänkte att om jag sitter stilla och tyst så går de förbi. Ryttarna såg mig inte, fast hästarna gjorde det, och spratt till. Det gick bra dock. Och jag fick belägg för min upplevelse av trakten när ena ryttaren berättade varför de reagerat så. "Det brukar inte sitta några människor här. Tror inte jag sett någon längs hela slingan vi brukar rida."

Folkfritt, som sagt. Fast inte under bär- och svampsäsong.

I svampskogen

2010-09-12T13:53:00.000+02:00

Nu är hösten här. Skogen är trollskt mörkgrön och lummig, så som den blir när nätterna är fuktiga, och bland mossan syns både lingon och svampar. Massor med svampar.

Det gäller att veta vad man snubblar på, där ute i markerna. Som en ren service kommer därför här ett axplock av vad jag snubblade över på Bogesundslandet igår:

Två giftiga rödvita polkagrisar

En präktig Guldhjälmssopp

En hel familj Kritvit skivling.

En ensam Tjocksmock.

En tydligt bakfull Partyskivling.

Taggarna utåt och kritvit i synen. Japp, två Aggressiv-soppar.

Lysande exemplar av Solnedgångssvamp.

Tvättsvamp.

(Varning för dåligt Stockholmsskämt!) Mitt i nöjeskvarteren såg jag den naturliga mötesplatsen för skogens, ehrm, stekta svampar...

En och annan trasig svamp såg jag ju också. Inte så konstigt när busiga småtroll som den här är i farten. Närå, jag gick inte på hans spelat förvånade uppsyn. Han stod ju precis vid röran, rackartrollet! Skäms.

Vad finns i slutet av Roslagsbanan?

2010-09-11T21:53:00.001+02:00

Den frågan ställde jag mig en dag under semestern, efter att ha suttit inne tre dagar i rad och skrivit från morgon till sen kväll. (Det fina med att ge sig hän åt något är att passionen snart går över och man fungerar som en normal människa igen. Alltså, efter tre dagars intensivt skrivande kände jag för att ge mig ut i friska luften och röra på mig.)

För er som inte bor i Stockholm; Roslagsbanan är liksom Saltsjöbanan ett gulligt litet hybridtåg som liknar en spårvagn (inklusive konduktör) men fungerar som ett pendeltåg. Roslagsbanan utgår från Östra Station i centrala Stockholm och har tre förgreningar; Kårsta, Näsby park och Österskär, samtliga i den lantliga del norr om Stockholm som går under det poetiska namnet Roslagen.

Med matsäcken packad gensköt jag tåget vid Mörby Station. Jag hoppade på första bästa, vilket skulle gå till Ormsta. Var det nu ligger.

Det visade sig ligga långtbortomstan mitt ute på landet, ett par stationer från linjens ändhållplats Kårsta. Vägen var rätt lång och gick förbi Djursholm, Täby och Vallentuna. En inte alls tråkig resa! Framförallt inte om man som jag gillar att kika på folks hus och trädgårdar och med fantasins hjälp lista ut vilka som bor där, eller ranka favorithusen, eller peka ut roliga eller intressanta detaljer. Eller varför inte bara betrakta landskapet, notera den skiftande bebyggelsen och upptäcka fina kyrkor, sjöar och annat man en dag skulle kunna besöka. Jag var fullt upptagen.

I slutet av linje 1 - Kårsta

Från stationen i Ormsta såg jag en parkering, en massa cyklar och helt vanliga villaområden. På rak arm kunde jag inte upptäcka något att titta närmare på. Inte heller verkade en lugn sjöpromenad eller liknande finnas inom räckhåll. Jag stod och funderade när ett tåg kom och vilket gick till ändhållplatsen Kårsta. Jag hoppade på tåget.

Kårsta var Landet. Ett riktigt idylliskt Landet med åkrar, hagar, bondgårdar och röda stugor med vita knutar. Det visade sig att tågen till Landet gick en gång i timmen, så det gav mig lagom tid att utforska trakten. Här var det i varje fall så pass lantligt att jag skulle kunna äta matsäck bortom bebyggelsen.

Karta över "Torparrundan"

Vid stationen, halvt gömd under en ek, satt en skylt med en karta. En lokal pensionärsförening hade märkt ut något de kallade "Torparrundan". Enligt kartan var den 7,5km och gick förbi flertalet torp, ruiner och begravningsplatser från bronsåldern m.m. Något som alldeles speciellt fångade min uppmärksamhet var tre soldattorp som låg på rad längs samma 'gata'. Mitt i skogen, alltså. Vill se!

Fast jag var inte klädd för en heldagsutflykt en halvregnig dag. Jag var ju klädd för att åka tåg! Så jag tog bara en kort runda - till en gravplats, ett torp och en ruin. Jag var helsåld! Kårsta ville jag utforska närmare.

Nr 4 på kartan, Sättratorp. Vill ha!

Men åkte ändå tillbaka mot Roslagsnäsby en timme senare. Där bytte jag tåg till Österskär, vilket ligger bortom Åkersberga. Jag såg framför mig skärgårdsidyll. Vad jag kom till var ett villaområde. Enligt en karta låg det på en udde, som man kan promenera runt längs vattnet. Tja varför inte?

I slutet av linje 2 - ett regnigt Österskär.

Därför att det spöregnade. Precis när jag börjat traska öppnade himlen sig. Så det blev te och mackor i en hållplatskur i väntan på nästa tåg hem. Ja, jag hade lyckats fördriva nästan hela dagen, så nu lockade hemmaplan.

Där jag redan började planera för ett återbesök till Kårsta. (Separat inlägg kommer.) Tänk vilka smultron man kan hitta som upptäcksresande!

Slag gör ondare på nära håll

2010-09-10T23:50:00.002+02:00

Ingen kan vara nere med en luftballong

Jag vet att jag inte borde bli arg. Jag vet att det är den djupa depressionen som talar. Men det hugger i bröstkorgen. Händerna skakar. Jag blir så sårad och arg!!

Jag vet att det är en del av sjukdomsbilden, att en djupt deprimerad skyller sin sjukdom på närstående - ju närmare man står den deprimerade känslomässigt desto större skurk blir man i den deprimerades ögon. Det har både psykologer och terapeuter förklarat för mig. Men jag blir så sårad och arg!!

Jag är så arg så jag skakar. Jag vill skrika och slåss. På sjukdomen. På hopplösheten. På situationen.

Inte på själsfränden som kastar orimliga och mörka anklagelser på mig. Henne vill jag krama. Länge. Tills mörkret lyfter och depressionen skräms iväg. Tills världen får färger och kontraster och vännen kan se klart igen. Jag saknar henne.

Om hon bara kunde tillåta mig att krama henne i mörkret.

Kärlek gör ont.

Back to work - back to reality

2010-09-08T20:19:00.000+02:00

Så tog semestern slut och jag var tillbaka på jobbet i måndags. En märklig situation, lite tudelad fast på ett ovanligt sätt. Just nu har jag ju nämligen turen att ha ett drömjobb, ett jobb som inte känns som ett jobb utan det känns som om jag får åka iväg varje morgon och syssla med min hobby hela dagen. Nästan så man skäms!

Nåväl, så jag hade ju inga som helst problem att gå tillbaka och jobba. Enda kruxet är ju att när man är ledig så, tja, vänjer man sig vid det också. Vardagen får ett lugnare tempo och tro mig, det var himla skönt att sova tills man vaknar (även om det sällan var längre än 8-8.30, vilket också är skönt för då har man hela dagen), ha långa frukostar och så känna sig för vad man hade lust med den dagen. Ja, och i princip innebar det en av tre saker; skriva, utflykta eller vandra. Härligt!

Men som sagt, nu var det dags att åka iväg och hobbypyssla om dagarna. För tillfället betyder det korrekturläsning, typ. Ja, och då inser man ju snart hur ansträngande det är att läsa från skärmen. Om det är p.g.a. det eller bara för att man PANG är tillbaka i vardagen igen ska jag låta vara osagt, men faktum är att jag är superslö nu på kvällarna. Sovtrött redan halv nio. Märkligt...

Tyvärr betyder det att de där texterna jag började på i helgen nu ligger halvfärdiga. Jag kan riktigt se hur figurerna står och stampar och väntar på att jag ska sätta igång dem igen. Men jag oooorkar inte. Just nu tror jag att jag orkar med Idol. Det är ju trots allt auditionerna, och de brukar vara de enda jag ids med.

Förresten, märkligt nog är jag inte för trött för att träna. Tvärtom, det går jag igång på! Enda kruxet nu ikväll, när benen spritter, är att jag tränade igår så måste vänta en dag till. Det känner jag i knäna. Grr. Nåväl, mer tid för slöande.

Och otroligt dravliga blogginlägg. Pfft, det är ju nästan pinsamt...

Tacka vet jag på Hylands tid...

2010-09-07T20:35:00.000+02:00

EM-kvalmatch i fotboll. Må så vara att vi möter San Marino, men givetvis vill man/jag se matchen. Så kul då att den går på.... tv 10. Tv 10?! Jag visste inte ens att det fanns en tv 10!

Jag minns en gång för länge sen när alla matcher gick på tv 1. Eller möjligen tv 2. Det var tider det, när man kunde följa Sverige i EM-kvalet.

Nu för tiden får man ju i princip gå på matchen för att se den.

När ska man städa egentligen?

2010-09-02T23:52:00.000+02:00

"Nu ska dammråttorna ut!"

Sista veckan på jobbet före semestern struntade jag i att städa, för det hade jag ju hurmyckettidsomhelst för under semestern.

Fast inte tänkte jag städa första dagarna.

Sen var det ju så skönt att ta dagen som den kommer och göra det jag känner för - och jag kände inte för att städa.

Två veckors semester är snart till ända och idag insåg jag... jag har fortfarande inte städat.

Ja, och inte vill jag då rakt börja arbetsveckan med att städa!

Så idag städade jag. Det tog fyra timmar. Fyra och en halv inklusive att tvätta fönstren.

Det hade nog gått fortare om jag städat någon gång för, tja, sisådär två veckor sedan...

Semesterläge - då börjar skrivnerven spritta!

2010-08-31T21:23:00.000+02:00

Jag är inne på min andra semestervecka (av två) och känner spontant att jag hade behövt det här för länge sedan. Å ena sidan knorrar det lite att inte ha råd med ett endaste "göra", dubbeltsurt när jag hittat billiga sista-minuten, trippelsurt när jag längtar så jag spricker efter skotska högländerna. Å andra sidan har jag kunnat ta dagarna precis som de kommer.

Någon dag har jag känt för att vandra. En annan har jag gått på stan. En tredje har jag stannat hemma och bloggat/emailat/internetat ikapp. Och en fjärde sa det bara PLOPP och sex månaders torka var över. Beviset för att jag jobbar i rätt riktning med mig själv och livet måste vara att jag äntligen, äntligen lyckats lura mig själv att börja skriva igen. Alla dessa knep jag tagit till utan att få ur mig ett stycke, alla utflykter, lirkandet med en ny dator... men så en dag sa det PLOPP. Tjoho! Idéer flyger och far, under utflykter rullar fantasin fram scen efter scen. Det är som om det suttit en klump i vägen men nu har den lossnat så nu forsar allt på en gång och i väldig fart - och jag har tid att ta rätt på det!

På semestern gör det inget att jag "bara" ska skriva ner en scen efter frukost och sedan blir sittandes till halv sju på kvällen när jag kommer på att magen kurrar. Det gör inget. Utflykten/vandringen/städningen eller vadhelst jag tänkt göra just den dagen kan jag skjuta upp till nästa. Eller nästa.

Jag satt tre dagar i rad och skrev. Från morgon till kväll. Än så länge utforskar jag scener, figurer och stilar. Och lär åter känna gamla vänner som legat på hyllan. Men det gör inget. Det behöver inte komma längre historier ur mig just nu, det räcker så gott att spotta ur sig lösryckta scener och dialoger, leka sig fram, hälsa på figurerna och sedan lämna dem igen. För jag skriver!

Efter tre dagar fick jag själv nog av att sitta still. Samtidigt som jag inte ville lämna figurerna. Inte undra på att jag kände mig lite splittrad igår när jag gav mig ut på utflykt! Så idag har jag suttit hemma och skrivit ur mig det där jag gick omkring och tänkte på igår, så att jag faktiskt kan vara närvarande när jag ger mig ut imorgon. Jo, det har jag nog bestämt mig för att göra. Tror jag. Frågan är om det blir ren vandring eller en fantasifull Torparrunda... om ni anar vad man kan hitta i slutet av en tåglinje!

Oavsett vad, städa får jag nog ändå se till att göra innan jag börjar jobba på måndag igen. Men det är ju ett par dagar kvar tills dess.

Nu ska jag se hur det går med den där brittiska slavinnan, om hon lyckades döda den danska vikingen eller om han bara sover... Vi hörs!

Självmord

2010-08-29T18:11:00.000+02:00

Du föds till livet och vet inte mer

Du växer och hoppas att någonting sker

Du är del av en grupp men ensam ändå

Utanför hänger du tills du ser ni är två

Tillsammans så vänder ni gruppen ryggen

Gemenskap är inte till för en skygg en

Ni håller ihop där på tillvarons kant

Du mognar och vännen din gör likadant

Gruppen ser mening med livet, så bra

Men du och din vän, er vill ingen ha

Ni väntar och väntar och tvingas se på

medan andra blir valda framför ni två

Ni ser på varandra sen ut över världen

Glad att trots allt få sällskap på färden

Ni ser er om hoppfullt en sista gång

Men allt ni ser är en tom balkong

Tillsammans så släpper ni taget om livet

Ett sexvåningsfall är långt, det är givet

Blickarna möts och ni tänker detsamma:

Är det självmord när man gör det tillsammans?

Vila i frid mina två kära smultron.

Jag kom en dag för sent.

Nackareservatet: Hellasgården - Saltsjöbaden (9.2 km)

2010-08-28T15:37:00.000+02:00

Området kring Hellasgården erbjuder många leder. Tyvärr erbjuder det även många människor. Eller, det är väl kul att fler än jag tycker det är kul att vistas ute i naturen. Det krockar bara med önskan om tystnad, lugn och ro. Istället för att följa en 10km-slinga som jag anade även skulle vara populär hos löpare och promenerare (och mountainbikare, visade det sig) så valde jag att sticka rakt ut i skogen och följa en led från Hellasgården till Saltsjöbaden, närmare bestämt hållplats Erstaviksbadet längs Saltsjöbanan. (Se rutt här. Zooma ut om du vill se hela rutten och zooma in för mer detaljer.)

Minneslund inne i skogen

Leden är markerad med blå prickar och i början följer den elljusspåret. Innan man korsat Ältavägen spelar det egentligen ingen roll om man följer elljusspåret eller slaviskt följer blå leden. Vid ett tillfälle leder de blå prickarna bort från elljusspåret. Denna avstickare rekommenderas egentligen bara av ett skäl. Mitt ute i skogen går man förbi en plats där jag först trodde "folk" klottrat sina namn av okänd anledning. Men det visade sig vara en spartansk men naturlig minneslund där en sten uppmanar en att skriva namnet på någon man saknar på en skärva. En fin gest och en fin plats.

På andra sidan Ältavägen hördes tjo och tjim i skogen. Äventyrsbanan, ett upplevelsecentrum med höghöjdsbanor och utmaningar i trädkronorna, ligger där. Leden går längs utkanten av området och, nej, man löper ingen risk att få en flygande galning i huvudet..

Strax efteråt kommer man till ett vägskäl i skogen och här kan jag säga att jag var glad att jag hade karta med mig. Förvisso finns gott om blå prickar att följa, men flera gånger under vandringen fann jag att det var si och så med märkningen just vid vägskäl. Jag hjälpte en man att komma på rätt stig till Sandasjön, sedan svängde jag själv in på en väg till Tuppstugan, ett gammalt soldattorp som jag sedan upptäckten ifjol sett fram emot att se.

Bara det att det inte gick. För det brann tydligen ner 2004. Det enda som syntes var en jordkällare och en omgivning som såg ut som en trädgård - utan hus. Synd.

Första målet för dagen var Knipträsk, en skogstjärn ungefär halvvägs, mitt inne i skogen. I början brydde jag mig inte om att tänka på delmålet för jag var full av förväntan på alla spännande upptäckter längs vägen. Som hackspettar. Jag läste någonstans att de var utrotningshotade, men jag kan upplysa om att de allesammans jobbar hårt på träden i Nackareservatet. Och eftersom jag nu verkligen var mitt ute i skogen så kunde jag höra vartenda 'donk'. Fascinerande. Så fascinerande att jag stod en lång stund och följde en av dem. Huvudet gick som en slagborr. Någon orange-brun-svart-röd pippi inspirerades av sina grannar, för han stod upp och ner på en tall och pickade bort bark. Jag fick ont i huvudet å deras vägnar och knallade vidare.

Räfflor

Rakt in i en Gena-lektion. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vad Gena stod för, men vi hade de böckerna i mellanstadiet och jag minns att det var tråkigt för man pratade bara om pippis och stenar och istid. Stod säkert för "geografi och naturlära" eller något. Jag kom att tänka på Gena-böckerna för den steniga, klippiga marken var full av spår som jag minns att fröken pratade om. Spår av istiden.

(Där i skogen filosoferade jag också fram slutsatsen att historieundervisningen i skolan kan summeras i fyra steg; istid, vikingatid, kungar-och-årtal-på-löpande-band och andra världskriget.)

Skålar

Vad de hette, de där räfflorna och skålarna, det minns jag inte. Men i Skottland köpte jag en bok om hur skotska bergen bildades (Se! Gena-fröken skulle vara stolt) och därifrån minns jag att räfflorna talar om åt vilket håll inlandsisen flyttade sig när den smälte och skålarna skapades av småstenar som snurrade och skavde när isen/vattnet rörde sig. De där räfflorna fanns på marken hela dagen, men jag lyckades ändå inte lista ut exakt åt vilket håll isen gått. Jag menar, räfflorna går ju åt två håll, men vad är början och slutet av en linje?

Geografi- och historielektionen övergick i filosofi. Som övergick i kreativt tänkande, även kallad fantasi. På några ställen hade marken liksom tryckts ihop så mini-bergskedjor bildats. Det var svårt att ta foton som gjorde skalan rättvisa, men jag tänkte ändå att för en myra måste landskapet där te sig oerhört kargt och bergigt - som Mordor. Jag undrade om det fanns en äventyrsmyra som ibland gav sig iväg dit för att bergsvandra, krypa upp till toppen och skrika ut: "Jag är en älg!" Nä just ja, det var ju den kaxiga myran...

Bergskedjor i miniatyr

Knipträsk låg svart och stilla, gömd bland träden, och visade upp en imponerande samling näckrosor. Jag slog mig ner på slänten och åt matsäcken där. (Efter att ha rollat på mig ännu mer insektsmedel för att slippa närgångna myggor och flugor som trivdes fint i skuggan.)

Knipträsk - skogstjärn med näckrosor

Strax efter Knipträsk tog det roliga slut. Jag hade sett skogen, jag hade sett hackspettarna, jag hade sett räfflorna i den klippiga marken. Och något mer fanns banne mig inte att se! Skogen tråkade ut mig. Hopp fanns om att någon gång komma upp på en höjd och få lite utsikt - men till och med när stigen gick uppåt så doldes utsikten av alla dessa j-a träd.

Efter ett tag kom jag till Trehörningen, en insjö som jag besökte närmare bara för att få en annorlunda vy. Den hade också näckrosor, samt ett solande par på motsatt sida som såg störda ut när jag klev ut ur skogen.

Trehörningen

Sedan fortsatte stigen mot Erstaviken och Saltsjöbaden. På morgonen hade jag träffat en härligt pigg 93-årig tant och hon berättade hur hon varit i de här krokarna på 1960-talet och hur vacker utsikten varit från kullen som jag gissade att jag nu skulle nå fram till vilken minut som helst. Det gav mig hopp!

Typ bästa vyn över Erstaviken...

Jo, på 1960-talet var nog utsikten magnifik. 2010 hade träden växt upp och dolde effektivt det mesta av utsikten. Jag hittade en hörna där jag ändå kunde ana vatten och en viss vy av Tyresö, så där slog jag mig ner ett tag. Och försökte att inte längta alltför mycket efter höjder och vida vyer, typ som i Skottland...

Jag var i princip i Saltsjöbaden. Sista biten bjöd på lite hjärngymnastik. Först försökte jag leta mig nerför en ovanligt brant sektion med kala klippor, utan att halka och bryta nacken. (Jodå, efter lite klureri gick det att undvika detta farliga underlag.) Sedan fick jag klura mig förbi dagens enda genomleriga sektion - utan vare sig blå prickar eller hjälp av kartan! De blå prickarna dök istället upp EFTER lerfältet, när man redan funderat över om man verkligen valt rätt stig vid en fyrkorsning.

Dammsjön - perfekt fikaplats

Vid Dammsjön, precis bredvid Solsidan i Saltsjöbaden, visste man att man nått civilisationen igen. Människor dök upp. Det var otroligt fint där, så jag slog mig ner vid vattenbrynet och tog en sista fika innan jag knallade till tågstationen, "Erstaviksbadet". Från Dammsjön går en gångväg raka vägen till stationen. För att ta sig tillbaka till Slussen i Stockholm så får man byta tåg vid Igelboda, en riktigt mysig station som ser ut att ligga mitt ute på landet för ca 100 år sedan.

En annan gång tar jag tåget tillbaka till Dammsjön och knallar tillbaka till Hellasgården. Jag följde nu den södra leden, det går en på norra sidan också.

Jag ska bara ladda upp krafter för att stå ut med en hel j-a dag i en j-a skog utan den minsta utsikt!

Nackareservatet: Källtorpssjön runt (ca 4,5km)

2010-08-28T13:29:00.000+02:00

Förra året promenerade jag och Kaffekompisens familj vid Hellasgården i Nackareservatet. Vi kom till en badplats och såg en spännande stig sticka iväg bortåt skogen. Tre meter in på stigen var vi dock tvungna att acceptera att stigen inte var barnvagnsvänlig.

En lördag nyligen så lämnade vi därför familj och barnvagn hemma och beslöt att damerna skulle utforska stigen runt sjön på egen hand. Målet för dagen var därför att knalla runt Källtorpssjön (se rutt här), en sträcka som varierar mellan 4-5 km beroende på vilka stigar man följer - och hur mycket man går off pist. Underlaget varierar mellan skogsstig och klipphällar, med bitvis mycket branta partier. Både Kaffekompisen och jag bar bergsvandrarkängor och tyckte båda att de kom väl till pass. Skor med bra fäste och som samtidigt tål lera rekommenderas.

Stigen är markerad med gula prickar. Fram till badplatsen följer man en preparerad elljusslinga, sedan börjar äventyret. För oss började det lite extra för vi hann knappt komma in på skogsstigen förrän vi avvek från den och beslöt att utforska den branta sluttningen längs vattnet. Omväxlande off pist och längs mindre skogsstigar följde vi vattenbrynet till en skyhög och imponerande lodrät bergsvägg. Vi stötte där på två kvinnor som liksom oss hoppades kunna fortsätta. Förvisso visade kartan att stigen tog slut just där och att stup rakt ner i vattnet tog vid, men man vet aldrig... En titt runt hörnet övertygade oss dock om att vi inte borde fortsätta - inte utan linor, hakar och en stark dödslängtan.

Alternativ 1 var att knalla tillbaka ett par hundra meter och följa den markerade slingan uppför berget. Alternativ 2, som vi såg det, var att helt sonika scrambla upp på stället. Så det gjorde vi. Med hjärtat i halsgropen och med goda råd från Kaffekompisen som bergsgetade iväg före mig så kom vi snart upp på vågrät mark uppe på höjden.

Utsikten var underbar. Än bättre blev det när vi följt klipporna både bortåt och uppåt. Hellasgården, skog, avlägsna hyreshus och Globen anades bortom sjön. En onaturlig kombination av vildmark och storstad, en påminnelse om hur nära ytterligheterna existerar i Stockholmsområdet. Storstaden ute på landet.

Där uppe på klippan fikade vi. Medan vi sörplade te och kaffe suktade vi efter en pittoresk stuga på stranden mitt emot. Enligt en info-ruta på kartan så omnämndes stugan som torp redan i början av 1600-talet och var mellan 1726-1899 prästboställe. Idag är stugan rödmålad med gröna detaljer och privatbostad. Kaffekompisen och jag planerade för vad vi själva skulle göra med stället när vi snott/ockuperat/tagit över det.

För ett antal år sedan brann det i området mellan Källtorpssjön och Nackamasterna. Idag bildar de brända träden en makaber skelettskog. Tydligen är området utmärkt för viss flora och fauna, varför man låtit det vara och låter naturen ha sin gång. Jag tyckte nästan man kunde känna dödens närvaro i denna onaturligt tysta skog. Samtidigt som livet syntes i form av små färgglada blommor och gröna grässtrån som reste sig ur askan. Kaffekompisen och jag betraktade detta naturliga fenomen ett tag, innan vi fortsatte jaga gula prickar.

Det kändes nästan som om vi var på skattjakt! Eller som om våra liv hängde på att vi följde de gula prickarna och inte gick vilse.
"Jag ser ingen gul prick, var är den gula pricken?!"
"Där!"
"Puh."

I slutet av Källtorpssjön såg Kaffekompisen en stig som försvann genom trädtopparna ner i en mörk skog. Istället för att fortsätta följa de gula prickarna uppe på kalhygget så drog vi off pist igen.

Rakt ner i Gröna Rummet. Klippsidan var täckt av grön mossa, lövträden skiftade i olika gröna nyanser - ja både omgivningen och ljuset var grönt! Helt magiskt. Kaffekompisen jämförde omgivningen med landskapen under ytan.
"Tänk dig att det ser ut just så här, men du är viktlös och kan liksom bara glida upp eller ner i vattnet. Wow..."
Jag tänkte mig det - och blev helt plötsligt väldigt sugen på att dyka!

Efter den gröna och sedan den leriga och mörka skogen så nådde vi en välpreparerad led jäms riksväg 260, Ältavägen. Den tog oss förbi en charmig trädgård med bäckar, blommor, enorma solrosor, grisar och ankor/änder/pippis. Där fanns även en liten ekologisk butik och ett fik. Vi fick för oss att kika in i butiken. Och tur var väl det, för utan förvarning öppnade sig himlen! Och givetvis, när vi väl tagit fram regnkläder och dragit på regnskyddet över ryggsäckarna, då slutade det regna och solen tittade fram igen.

Så vi följde den välpreparerade slingan den sista knappa kilometern tillbaka till Hellasgården. Allt som allt bjöd dagen på varierande vandring och många chanser till äventyr, trots sin relativt korta sträckning. Jag tror ändå att det tog oss ca 3 timmar att gå runt; inklusive klättring, fotografering, beundran av utsikt, rast, letande av gula prickar, utforskningar och regnpaus.

Något för familjen? Nja, inte småbarnsfamiljen i alla fall. Det är många stup längs vägen.

Två näckrosor och en hackspett

2010-08-27T21:09:00.000+02:00

Jag håller på att bekanta mig med min nya mobil(kamera) så just nu blir det rätt många bonusbilder. Ni vet, den verkar knäppa lite hur som helst! Några av dem blir bra - som nya profilbilden i bloggens högermarginal, den actionbilden hade jag nog inte ens fått till om jag velat! De flesta raderas dock.

Följande bilder är inga misstag. Däremot visar de på fördelarna med en 8.1 megapixel kamera jämfört med en 2 megapixel. Dessutom har jag fått använda redigeringsverktygen där man både kan zooma och beskära tagna bilder. Kanon!

Zoomad och beskuren bild från en skogstjärn

Originalfoto från en sjö

Zoomad och beskuren bild från en skog - tycker det ser ut som Edens lustgård!

? > .

2010-08-27T12:08:00.000+02:00

Jag vet nu

Jag förstår

Men jag visste inte då

Du kan inte förvänta dig att jag skulle förstå

När jag inte visste.

Jag förstår nu att det inte var du

att det var mörkret som talade

att mörkret fördunklade ditt sinne

att du inte kunde se

Jag förstår nu att min verklighet inte var din

att du var ensam med din verklighet

ensam i din verklighet

Jag kan omöjligt veta hur det kändes att vara ensam i din verklighet

att stå ensam och skrika utan att någon lyssnade

utan att någon förstod

förstod dig.

Men jag förstår nu

Jag förstår din verklighet

att mörkret förvandlat din värld, gjort den ondskefull

gjort människor ondskefulla.

Jag kan inte rädda dig ur mörkret

jag kan inte väcka dig ur mardrömmen

jag förstår nu att allt jag gör och säger

förvrids och vanställs av mörkret

att min kärlek förvandlas till illvilja

att svart och vitt inte kan existera jämsides i din värld

där allt är svart

Jag förstår nu

Försent

Förstår du?

Ärlig unge

2010-08-27T11:42:00.000+02:00

Stod i hissen med en mamma och en flicka på ca 3-4 år.

Flickan: "Kissa."
Mamman: "Nu? Här i hissen? Är du inte riktigt klok?!"
Flickan: "Nä."
Mamman mumlandes för sig själv: "Nä, jag vet..."

Skrämmande valresultat

2010-08-27T11:35:00.002+02:00

I den ständigt aktuella jakten på Mitt Parti gjorde jag Expressens valkalkylator idag.

Hjälp.

Vet inte vad som skrämmer mig mest, att jag har mest gemensamt med Kristdemokraterna (*rysning*) eller att jag har mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med vare sig Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet (*dubbelrysning*).

Nåväl, nu lutar det åt att jag faktiskt får ta och kolla upp Miljöpartiet. Kanske går jag omkring med en massa fördomar om dem från när de var helt nya och halvt suspekta...

Snart måste jag faktiskt bestämma mig!

Damen i chokladfabriken

2010-08-26T13:44:00.000+02:00

Efter det långa och bitvis obehagliga tandläkarbesöket igår så tyckte jag att jag förtjänade lite praliner från NK. NK:s konfektyravdelning har världens godaste chokladpraliner enligt mig. Jag har smakat praliner från alla möjliga länder, exklusiva butiker och märken - men inget slår NK:s mörka praliner med fruktfyllning.

Det finns en annan exklusiv chokladbutik i Stockholm - "Pralinhuset". Där belönade jag mig med fem bitar efter förra tandläkarbesöket - men fick slänga bort tre. Pralinhuset har förvisso fler sorter att välja mellan än NK och kommer ofta med säsongsbetonade och spännande blandningar, men de har vissa nackdelar. Exempelvis så kommer flera fruktsmaker endast i vit choklad och jag föredrar genomgående mörk choklad. Deras mörka choklad är dessutom inte lika god som NK:s. Största problemet ligger dock i smaksättningen. Det var därför jag fick slänga bort tre av fem praliner sist. Jag tycker inte att de klarar av att balansera smakerna, något brukar ofta ta överhanden och gör det då med råge. Den där "blåbär och hallon" smakar bara blåbär och då så skarp blåbär att det blir äckligt. Framförallt alkohol har de problem att balansera, så fort en alkohol är inblandad så tar den överhanden så att det bränner i halsen. Så vill jag inte ha en pralin. Pralinhuset borde smaka NK:s Laphroig-tryffel eller hallon i likör. Alkoholen anas bland chokladsmaken - inte tvärtom.

Det är kul att handla på NK, tycker jag. Förvånansvärt ofta saknas prisskyltning. Jag inser att de är för fiiina för det. Kunderna som kvalar in som NK-kunder bryr sig inte om prislappar, så avsaknaden av dem blir som ett test. Frågar du efter priset så är du i fel butik. Så känns det i alla fall. Det var därför jag köpte med mig en vanlig kanelbulle från konditoriet - för 19 spänn! Nej, den var inte godare än 7.90 kronorsbullen från Hemköp.

På NK talas ett annat språk än på Hemköp. Jag blir kallad 'damen' av både kunder och anställda. Och det är inte ens på skämt! "Jag tror damen här var före mig", säger en tant i 60-årsåldern. Jag höll på att missa min tur för jag tog ju inte åt mig, inte förrän jag upptäckte att alla tittade på just mig. Damen. "Damen här undrar vad det är i det här bakverket." Fast damen undrade inte vad de spännande limporna kostade. Damen lät hellre bli att köpa en än att avslöja sig - som en som faktiskt bryr sig, som en som inte kvalar in.

På husgerådsavdelningen fanns ingen prislapp på den orangea hushållsassistenten. Men om man köpte den fick man, enligt en skylt, välja mellan att på köpet få "en glass skål värd 1477kr eller en glasskål värd 1277kr". Jag kunde inte bestämma mig för om det var en irriterande avstavning på en osedvanligt dyr efterrättsskål eller om det var en felskrivning. Det var nog det sistnämnda. Det skulle nog stå att man kunde välja "en skål glass värd 1477kr". Det skulle jag välja.

Svensk rotfyllning hos gullig tant

2010-08-25T20:59:00.001+02:00

Hade en lång (1 timme 15 minuter) sittning hos tandläkartanten idag. Vi håller på med en rotfyllning och nu efter tredje gången varav två gått ut på rensning och filning av små trånga rotkanaler så undrar jag vad sjutton tandisgubben i Glasgow pysslade med 2007 när jag rotfyllde sist. Jag hade ju aldrig gjort en rotfyllning då så tyckte det var toppen att det gick ut på att käka penicillin, kleta in mördarkräm (som fick hela tungan att domna bort när den råkade få en mikropartikel på sig), borra lite och så fylla igen tanden. Allt på ett par tre besök a 10 minuter. Fast året efter kom inflammationen tillbaka i samma tand och då bestämde tandis att dra ut den.

Tanten jag har nu sitter och putsar och filar, gröper och filar. Jag är inte tandläkare så jag kan ha fel, men jag kan inte låta bli att undra om gubben tog någon genväg som sedan straffade sig... I och för sig var hans metod trevligare, den kändes inte alls. Nu får jag bedövning men en av de tre rotkanalerna verkar inte alls påverkas. Hela vänstersidan av ansiktet, ända upp till ögat, är bortdomnat - men rotkanalen ilar och det känns obehagligt när tandis rensar. Åtminstone när hon kommit ner på djupet.

Obehaget till trots, jag älskar min tandistant. Har jag sagt att jag fått världens gulligaste, snällaste och pedagogiska tandläkartant? I och för sig, efter den förvisso kunnige men otroligt auktoritära och opedagogiska tandläkare jag först hade i Glasgow så är alla tandläkare gulliga... men den här tandistanten är fantastisk. Hon berättar vad som händer, hon är lyhörd och reagerar innan jag ens själv fattat att jag grimaserat, och hon är säker på handen. Jag har alltid tyckt att det varit oerhört obehagligt att gå till tandläkaren - så där kallsvettigt obehagligt så att hjärnan som en ren försvarsmekanism framkallar fantasifigurer för att lugna en. Förra gången jag var hos tandistanten så hände något som aldrig hänt och som jag inte ens trodde var möjligt - jag höll på att somna i stolen. Somna! Snacka om att känna sig trygg.

Förra besöket kom faktiskt fantasifigurer på besök. De blev t.o.m. svartsjuka på varandra för de har inte mötts förr... jag vet, jag låter helt sinnessjuk, men det är en försvarsmekanism, ok? Hur som helst, jag viftade bort dem. Jag var trygg med tanten. Det var strax efter det som jag höll på att somna.

Idag kom en av dem tillbaka, då när jag fått två bedövningar men tandis kom så djupt i den ilande rotkanalen att jag nästan började hyperventilera. Han la sin hand på min arm och viskande lugnande ord. Det kan i och för sig ha varit en slang som legat mot armen, men... jag behövde stöd idag.

Nu har bedövningen släppt och trots varning om att jag kan känna mig öm så känns tanden förvånansvärt bra. Det är bara en eller högst två gånger kvar på rotfyllningen. Men jag känner mig i trygga händer. Det enda min nya tandistant inte kan slå är priset. Rotfyllningen i Glasgow kostade £123, i dåvarande penningvärde motsvarar det 1500kr. Nu räknar vi med en slutnota, efter högkostnadsskydd, på ca 4500kr... Det är det enda i hela historien som är läskigt.

Valets Viktigaste Fråga - enligt mig

2010-08-24T20:16:00.000+02:00

Blev idag tillfrågad om EN fråga som var den allra viktigaste för mig i valet. Jag måste erkänna att jag blev ställd. Jag insåg att jag helt varit inriktad på helheten. Vet inte hur det är med gemene röstare, men jag väljer inte parti efter EN fråga.

Men när jag nu blev tillfrågad och jag fått de där sekunderna att reda ut tankarna så visade det sig att en fråga faktiskt sköt ut ur mängden ganska direkt. Jag har inte villa, volvo eller vovve, jag har inga ungar i skola och anser inte att jag är tillräckligt insatt i alla komplikationer för att ha en åsikt om huruvida svenska soldater bör befinna sig i Afghanistan eller inte. Däremot är jag direkt påverkad av en sak - arbetsmarknaden.

Min Viktiga Fråga handlar om otrygg arbetsmarknad kontra kreditvärdighet och problemet är beroende av varandra. Arbetsmarknaden har utvecklats i en riktning av oändliga rader vikariat, projektanställningar, tidsbegränsade anställningar och bemanningsföretag. En gång i tiden betydde detta "Tillfälligt Arbete", så inte längre. Idag avlöser vikariaten varandra, tidsbegränsade anställningar förlängs och uthyrningsverksamheten är fortgående.

Dels skulle jag gärna se att detta system förändras så att folk lättare får fast anställning. Det är oerhört svårt för en vikarie att göra långsiktiga planer, det går inte att lova familjen en resa nästa sommar när man inte vet om man har jobb då. Sjukdom och familjeplanering blir ångestladdade katastrofer där man riskerar jobbet och dessutom gör arbetsformen det svårare att komma tillbaka efteråt eftersom man inte har en trygg anställning att återvända till.

Dels skulle jag gärna se en uppdatering hos samtliga samhällsorgan, vilka fortfarande lever i förr-i-tidens samhälle där alla utan fast anställning var opålitliga och otillräkneliga medan dem med fast anställning var trygga guldkalvar. En otrygg arbetsmarknad behöver i sig inte vara fel - förutsatt att företag, institutioner och myndigheter förändrar sättet att bedöma kreditvärdighet et c. Exempelvis anser jag att pant, borgen och beräkning av ekonomi vid a-kassa måste få tjäna som komplement vid sidan av fast anställning. Droppen kom nyligen när jag inte fick köpa en mobil för 3000kr på avbetalning över tre månader för att min anställning var tidsbegränsad - längre än avbetalningsperioden bör tilläggas. Att skaffa bostadsrätt med samma boendekostnad som min hyresrätt är inte heller att tänka på - trots att boendekostnaden vid arbetslöshet skulle uppgå till 1/3 av inkomsten. Jag kan berätta att jag som student levt med betydligt sämre marginaler än så.

Så, detta är min Viktiga Fråga. Vilka jobbar för min sak?

Rött + Blått = Lila

2010-08-22T13:38:00.000+02:00

Min politiska färg är lila. Det är inte bara så att jag känner på mig att mina åsikter korsar blocken kors och tvärs. Nu har jag gjort (ännu) ett test för att se var jag hör hemma, och enligt SVT:s 'kompassen' så är jag, ja, lila. Se själv:

Ja, eller lila förresten, en grönrödblårosa röra snarare. Jag är inte speciellt förvånad över att det var så jämnt mellan dem jag halvt höll med/halvt inte (notera att maxresultatet är 55% samstämmighet), eftersom min ideologi är grå. Grå som i "det behöver inte vara svart eller vitt, höger eller vänster, det kan vara en balans". Fast jag trodde inte att så pass många partier var inblandade! (Skönt i alla fall att se att SD och P hamnade på efterkälken.) Dessutom måste jag erkänna att vissa saker förvånade mig, rejält till och med.

Miljöpartiet som etta?
Vänsterpartiet som tvåa??
Folkpartiet (numera dummare än KD och SD tillsammans) som trea???
Feministiskt initiativ som fyra!

Jag kan fortsätta, för inte tusan kunde jag ana att KD (detta intoleranta extremkonservativa parti) skulle komma före både M och S - jag trodde väl inte att vi skulle hå nåt gemensamt. Inte heller trodde jag att S skulle komma sist (räknar inte de två sista partierna i diagrammet). Ja, vad gör de ända där bak, förresten? M och V, deras block-kompisar, är ju högst upp i rankingen. Och hela alliansen kommer in däremellan! Är det det som är den rödgröna splittringen kanske...

Hur kan Miljöpartiet och jag vara mest samstämmiga förresten, när jag svarade att jag vill utöka kärnkraften, inte införa snabbgående tåg och inte utöka biltullarna? Och hur kan Folkpartiet komma så långt fram när jag varken ville förbjuda lärare att bära heltäckande slöja eller införa betyg från årskurs 6?

Man skulle kunna tolka resultatet som att jag håller med de flesta, åtminstone till hälften. Man skulle också kunna tolka det som att det egentligen inte är så himla stor skillnad mellan blocken eller partierna.

Jakten på partitillhörighet går vidare.

Resultatet finns här.

Men valet då?

2010-08-19T18:14:00.000+02:00

Det är inte många veckor kvar till riksdagsvalet. Jag måste erkänna att jag är rätt road av all politik som surrar i luften just nu. Alla floskelattacker, utspel om det självklara, detaljfrågor för att dölja de stora, lösa löften och rent desperata groduttalanden.

Maud Olofsson (C) försöker låta som byns förnumstiga ICA-kassörska. Göran Hägglund (KD) är kul men charmig på ett sätt som ger kalla kårar och har urknasiga åsikter. Jan Björklund (Fp) kommer med så korkade uttalanden att han är en karikatyr av sig själv. Jimmie Åkesson (SD) är tragikomisk vad han än säger. Mona Sahlin (S) låter som hon skämtar men jag är inte säker på om hon skojar eller menar allvar. Fredrik Reinfeldt (M) säger inte så mycket men det gör inget för han för en politik jag upplevt i Storbritannien och som jag inte vill se i Sverige. Lars Ohly (V) håller med Mona och jag är inte säker på om han också tror att hon skojar så därför håller med på skoj eller om han faktiskt tror henne och håller med fastän hon skojar. Maria Wetterstrand (Mp) kommer med lockande förslag men inte hur det skulle gå till vilket får henne att låta som godisaffärsinnehavarens dotter som lovar bort hela affären på skolgården. vad-han-nu-heter i Piratpartiet räknar jag inte ens.

De är alla underhållande på sina vis och jag har jätteskoj åt turerna i media. Men... bland rot och rut och butlers och hemska invandrare och elitklasser och gratis kollektivtrafik så har jag fortfarande inte förstått vilket parti jag bör rösta på - eller varför.

Däremot har jag fullständigt klart för mig vilka jag INTE bör - eller vill - rösta på. Vilket, har det visat sig under resans gång, är de flesta.

Jag gjorde ett av alla dessa tester för att se om jag fick lite hjälp. Så tyckte jag om si och det ville jag prioritera framför det. I slutändan kom en stor graf där partierna var indelade enligt en snillrik skala. Vänster - Höger ekonomi, Bakåtsträvare - Framåtskridare. Skalan var ett kors och fyra fält. Alla i Oppositionen hamnade på olika ställen i övre vänstra fyrkanten, alla i Alliansen (och SD) hamnade i nedre högra fyrkanten, Piratpartiet hamnade mitt i krysset (för de hade ju inga åsikter om något förutom om datatrafik). Jag hamnade... i övre högra fyrkanten inemot mitten. Det fanns inte ett parti inom synhåll!

Jag vet precis vilket samhälle jag vill leva i, vad jag anser om si och vilket jag vill prioritera. Jag är ingen vilsen väljare. Men jag är en väljare utan parti. Var är mitt parti?

Ideologiska presentationer om vilket slags samhälle partierna jobbar för, det saknas i debatten. Istället kommer små retoriska utspel, punktinsatser som inte spelar någon roll i det stora hela. Partierna verkar så upptagna med att skämta med varandra och med oss väljare att valet verkar ha glömts bort. För inte kan väl alla dessa rent ut sagt korkade skämt vara på allvar. Eller...?

Jag får starta ett eget parti till nästa val. Ett för oss i övre högra hörnet inemot mitten, vi som vill kombinera human människosyn och självbestämmande, som vill låta skatterna betala socialt skyddsnät genom att tillåta ökad men kontrollerad privatisering. Vi som är både röda, gröna och blå och där allt är grått istället för svart-vitt. Toleranta nyanseringspartiet (Tony) ska vi heta.

Men frågan kvarstår; vilken skämtare och vilket parti är det tänkt att jag ska rösta på tills dess...?

I moralens gränsland får man en Flashback

2010-08-17T21:37:00.001+02:00

I mitt arbete ingår att känna igen narkotiska preparat vid namn och att avgöra vilken 'familj' de tillhör. Heroin är en opiat, LSD en hallucinogen och så vidare.

Men så dyker det upp något märkligt jag aldrig hört talas om; som Propoxifen, Stesolid eller 2C-E. Det är då man vänder sig till kompisen Internet.

Såsom källkritisk jurist vill jag helst hitta svaret i Fass eller på läkemedelverkets sida. Men det gör man inte alltid. Framförallt inte om det snackas om "bromos" eller svampar - eller märkliga förkortningar som 2C-E. Det är inte så att de inte finns, slå upp 2C-E i Google och ni får nästan 8 miljoner(!) träffar, men de etablerade och välrenommerade sidor kommer inte upp först.

Först kommer undergroundsidor som Wikipedia (den kan redigeras av vem som helst och har därför enligt mig tillförlitlighet 1-2 på en tiogradig skala, men kan åtminstone ge en fingervisning hur man kan söka vidare bland etablerade sajter), Drugwiki (wikipedia specialiserat på droger) och Flashback. Framförallt Flashback har blivit ett veritabelt arbetsredskap. Man skulle kunna säga att jag och mina kollegor gjort en revolutionerande upptäckt; på Flashback får man veta allt. Sidan inte bara talar om vilken slags drog jag letat efter utan hur den är uppbyggd kemikaliskt, hur ruset ser ut och varför drogen är botten, livsfarlig eller "sååå 1998".

Sedan kan man i de flesta fall verifiera uppgifterna på någon etablerad sida. Förutom i vissa undantagsfall, då det handlar om så obskyra preparat att knappt en människa förutom undergroundmänniskorna känner till det. Just därför är Flashback en användbar sajt, det känns som att om några vet något om mysko preparat så är det människor på den sidan.

Surfandet i jobbet har gjort mig nyfiken privat. Några kvällar har jag därför surfat runt på Flashback och lärt känna forumet lite bättre. Vilken blandning. De som säger att alla mysko fuffiga tveksamheter hittas där - de har rätt. De som säger att hjälpsamma användarguider och seriösa diskussionsforum finns där - de har också rätt. Det är helt enkelt en salig blandning. Och det är de unika med. Just därför lyfter jag på hatten. Jag tror att det behövs forum som testar moraliska gränser och ifrågasätter etablerade institutioner, ideologier och kanaler. Visst kan jag anse att en del användare går över diverse gränser i olika sammanhang, men på det stora hela fyller Flashback en viktig uppgift. Det håller ordet fritt, åt alla håll. De i mitt tycke mest uppseendeväckande kommentarerna behöver i min mening inte ens kommenteras, är de riktigt extrema så står de bra för sig själva.

Nu ska jag surfa in och kolla diskussionen efter Allsång på Skansen.

Förresten, 2C-E är en hallucinogen. Och ger tydligen en "sjuk mindfuck" och är "inte ens kul".

Bogesundslandet: Stora Slottsrundan (8,5 km)

2010-08-14T16:37:00.000+02:00

"De" hotade med regn under lördagen (förra helgen, 7/8). "De" sa att regnet skulle dyka upp vid 6-tiden på kvällen. Jag valde därför en lagom lång runda...

XL-snigel

(Shit. Det slog mig plötsligt att jag nuförtiden betraktar 8.5 km som en lagom lång runda! Lång?! 20km var ju en normal dagstur för inte så länge sedan. Och en dagstur var lagom. En lagom lång runda. 8km... Shit. För inte så länge sedan var det en 2-timmars-sträcka, det var inte ens en runda i sig själv, bara en viss sträcka. Idag är det en lagom lång runda... Shit vad förutsättningarna har förändrats!)

Nåväl. Jag valde Stora Slottsrundan på Bogesundslandet (pdf-karta hittad på Traneving friluftssida) eftersom den erbjöd långa bitar längs vatten, varierande terräng och gav mig gott om tid att både njuta av stillheten, stanna till vid intressanta platser (såsom myrstackar, hallonbuskar och exceptionellt stora sniglar) och ändå hinna runt långt innan regnet beräknades komma. Jag satte av vid 11.15 och beräknade vara tillbaka någonstans mellan 15-16.00.

Herr och Fru Tistel

Bilen parkerades vid vandrarhemmet bakom Bogesunds slott, bara ett av många utgångspunkter för leden. Det börjar med en skogspromenad förbi bikupor och en stor tisteläng (så mycket tistlar som det finns på Bogesundslandet finns det knappt i Skottland!) innan stigen rätt snart blev lerig. Jag rekommenderar därför rejäla skor eller gummistövlar. Själv bar jag bergsvandrarkängor även denna gång, terrängen var kuperad på sina ställen så valet fungerade utmärkt.

Strax efter en mysig grillplats med vindskydd vid vattnet så kom jag till en sektion med midjehög växtlighet ända inpå stigen. Bland annat brännässlor. Vis efter förra helgens vandring, då det visade sig att brännässlorna inte brändes, så lät jag byxorna fortsätta vara upprullade som shorts och jag brydde mig inte om att höja armarna utan lät dem svinga vid min sida. Sedan satte jag av rätt genom nässelhavet.

Brännässeläng vid regnig äng

"Aaaaaargh!"

De brändes ju visst! Massor! Och där stod jag mitt i havet, med nässlor upp till midjan, utan att kunna vika ner byxorna för då skulle ju armarna brännas. Det var ingen vits att gå tillbaka, för det kändes som att det var lika långt åt båda håll. Det var lika bra att fortsätta. Väsandes skyndade jag mig därför genom resten av grönskan. Sedan lockade det förstås att rulla ner byxbenen, men det var så otroligt kvalmigt och klibbigt i luften och av ansträngningen så jag lät bli. Jag tänkte vänta till nästa nässeläng.

Bäst att hålla en låg profil...

Skogen kändes som en riktig trollskog, en urskog i spektrats alla gröna nyanser, förmultnad och ny på samma gång och alldeles tyst så när som på knäppande och knakande träd. Och en hungrig ekorre. Den pep för varje steg uppför trädet och på färden mellan trädkronorna bortigenom skogen. Eftersom det var så tyst kunde jag höra den försvinna rätt långt bort. Nästa ekorre jag såg var tyst, för den hade en kotte i munnen när den pinade iväg uppför stammen. Det var därför jag fick för mig att den första var hungrig, för den hade ingen mat...

Förutom ekorrar såg jag några gigantiska sniglar och så massor med hallonbuskar. Och vilda hallon inne i skogen smakar smaskens!

Vilande fötter vid regnig sjö

Det gjorde lunchen vid sjön också. Klockan var ungefär 13 och i den kvalmiga värmen var det faktiskt rätt skönt när det började duggregna. Fast det slutade inte. Till slut fick jag faktiskt avbryta lunchen och ta på mig regnjackan. Jag tänkte att jag kunde fortsätta luncha någonstans i skogen längre fram, när regnet avtagit.

Det gjorde det inte. Jag gick genom skog, kom till byn Ellboda, korsade den och kom till en raststuga med grillplats och dass(!) mitt i skogen. Där slog jag mig ner under tak på farstukvisten och intog resten av lunchen. Med regnet smattrandes mot taket. Klockan var inte ens 14, jag var halvvägs, och nu hade det bestämt börjat regna. På riktigt.

En glad vandrare

Regnjackan gjorde livet behagligt på överkroppen, men för närvarande har jag inga regnbyxor. Typiskt, annars hade jag nog inte brytt mig om regnet alls. Det var ok när jag gick genom skogen och när jag korsade golfbanan. Där gick förresten folk omkring som redan gett upp paraplyet och nu helt sonika spelade och förflyttade sig i de dyngsura kläder de bar. I skogsbrynet precis vid golfbanan stod dessutom en klubbstuga som jag allt undrar om det inte är samma stuga som det äldre paret bodde i i filmen "Sällskapsresan - den ofrivilliga golfaren"? Ni vet, det äldre paret som hade huset och trädgården full av fornlämningar?

Hur som helst, strax efteråt behövde jag vila. Det var då jag velat ha regnbyxor för då hade jag ju bara satt mig på en sten, nu försökte jag leta något torrt ställe under något träd. Gick så där. Istället stod jag på ett ställe som liksom bara kändes som om det borde ligga ett torp där. Mycket riktigt, strax efteråt gick jag förbi en skylt som talade om att just så varit fallet. Intressant det där, hur omgivningarna ibland liksom känns beboliga. Troligen för att träden står på ett visst sätt, det är liksom lite plattare och inte lite vilt som i skogen runt omkring.

Snart hittade jag ett tredelat träd som erbjöd lite skydd. Där satt jag ett bra tag och betraktade dyngsura golfare som kom ut till mitt lilla hörn av världen bara för att slå ETT slag tillbaka dit de kom ifrån. Måste kännas betydelsefullt att knalla så långt för tio sekunders action.

Ett vildmarksexemplar av Finlandsbåt (Fullus Raggus)

Jag befann mig nu vid en kustremsa där inte bara segelbåtar och racerbåtar åkte. Även en Finlandsfärja gled majestätiskt förbi. Det kändes nästan lite surrealistiskt, något så stort men tyst som glider förbi på fjärden. Något som inte var tyst var den tätbevuxna ängen jag gick igenom. Den rafsade och smackade mot mina blöta byxlår.

Genomblöt men lika glad ändå!

Om jag rullat ner byxorna? Äh, orka. Dessutom var de dyngsura så de skulle bara smita åt så där otäckt om de täckte hela benen. För övrigt tror jag inte att det fanns några brännässlor, jag kände i alla fall inga. Å andra sidan var jag så trött eftersom jag inte fick vila tillräckligt så jag tror inte jag märkte någonting. Jag bara drack vatten, gick och såg fram emot en varm kopp te och en kanelbulle. Jag hade tänkt fika vid vattnet, men vid det här laget spöregnade det, så jag började se fram emot bilpicknick istället.

Någonstans ungefär vid denna tid dog mobilen som låg i fickan på min vattentäta jacka. Jag hade förvisso svurit över att jag glömt små plastpåsar, jag som alltid brukar ha det med just för regnrisk, men trodde i min enfald att den skulle vara ok i de välventilerade fickorna på insidan av det vattentäta tyget. Jag borde ju förstås ha tänkt på att tyget inte är 100% tätt... och att fukt tränger igenom allt. Så mobilen dog. Knallfall.

Dimmornas kaj

Vid badplatsen började jag så smått tappa lusten. Vid båtbryggan kom den kort tillbaka för stämningen i regndiset kändes lite spöklikt, lite "dimmornas kaj". Vid platsen för en gammal backstuga höll jag humöret uppe med fantasins hjälp. Berättelsen i huvudet spann vidare genom allén längs landsvägen, där inte en bil syntes till så där som sällan sker i Stockholmsområdet, förbi trädet med kvinnohuvudet i barken och ända fram till Bogesunds slott. Det är under renovering, men på baksidan kan man komma rätt nära det färggranna slottet.

Bogesunds slott

Sedan var jag tillbaka till bilen. Det var skönt att byta om till lössittande skor och att byta ut den fuktiga tröjan mot en torr munkjacka. Sedan blötte jag ner sätet när jag körde raka vägen till raststugan vid Ellboda för min efterlängtade fika.

Med en kopp rykande te och en färsk kanelbulle i vardera hand lyssnade jag på regnet, drog in den friska skogsluften i lungorna och tänkte att regnbyxor gör livet behagligare. Men att det inte är så dumt ändå.

Suverän snabbis med polaren Moneybrother

2010-08-13T21:39:00.002+02:00

Då och då genom åren har jag hört eller läst om Moneybrother. Han skulle tydligen vara kanonbra live. Personligen hade jag ingen åsikt om någonting om eller av honom, förutom att "Stormy weather" var på en Absolute Music-skiva jag kom över. Och den var ju bra.

Tidigare i somras pratade jag och några kollegor om musik och om att upptäcka ny musik. Av en händelse kom det sig att jag nämnde att jag 'tänkt' (men att det så klart inte blivit av) att lyssna in mig på Morrissey - och Moneybrother. "Alla säger ju att de är så bra." Så efter snacket på jobbet gick jag faktiskt hem och gjorde slag i saken - jag ladda ner båda på Spotify.

Hur det gick? Häromveckan spelade Moneybrother på Mosebacke. Jag kastade mig över en biljett!

Och ja. Skivorna var jättebra (senaste är min favorit) och han är precis så bra live som 'alla' säger. Vilket ös! Vilken show! Vilken total uppslukning och närvaro!

Kontrasten mot Kent någon vecka tidigare kunde inte vara tydligare. Visst, det är olika slags musik, men... Moneybrother kom in och röjde av två tunga hits på en gång. Publiken var på topp direkt! Sedan var det bara att köra efter det. Roligt och kamratligt mellansnack - med interna skämt och pikar mot folk som såg konserten från sin takterrass istället för att lösa biljett och parta med oss - förstärkte känslan av att vara på en privat fest. Det var som om fullsatta Mosebacke var en samling polare, och en av oss fick för sig att gå upp på scenen och jamma lite.

Han kollade lite tvekande på klockan - vars minutvisare stod farligt nära 22.00, gränsen för då man får väsnas på privata fester - innan han röjde igenom andra extranumret. Men sedan var vi tvungna att lugna ner oss. Det kändes lite snopet. Hade två timmar förflutit redan?! Men... han började ju nyss!

Det kallar jag ett gott betyg. Räkna med att jag är på plats på nästa fest igen!

Från skattjakt på soptippen till sopig skattjakt

2010-08-04T20:08:00.000+02:00

När jag var liten fanns inte återvinningsstationer. Det fanns soptippar. Då och då fick föräldrarna för sig att slänga gamla utemöbler, trätrallar och allmänt bråte. Då åkte hela familjen till soptippen. Det var oerhört spännande. Inte bara för att man kunde ha turen att se en råtta i skräplandskapet. Man fantiserade om att göra Det Perfekta Fyndet. Ni vet, ett fullt möblerat dockhus, en låda proppad med Barbiesar och Barbiekläder eller en cykel. Oftast hittade man sådant man inte fick ta med hem. En gammal rutten rottinghylla, en sån man sett kompisens storasyster ha i sitt rum, fast minus möglet. Ett rött klädskåp med påmålade blommor som bara skulle behövas slipas, spikas och målas om för att vara Perfekt. Eller en kallmangel från 1825.

Drömmarna infriades sällan. Däremot kunde man räkna med att komma hem med en hög annat. Rättare sagt, en hög med serietidningar. Jag vet inte om det går att förklara så att dagens ungdomar förstår vad jag menar, men det var en sjö med tidningar på soptippen. Tänk er att någon vänt upp och ner på fem Pressbyråkiosker. Det var inte bara serietidningar, förresten. Hemmets Journal (som man snodde idolbilder ur), Hemmets Veckotidning och tidningar man inte fick titta i. Eller på.

Det var på soptippen jag och mina syskon hittade nästan hela Finn & Fiffi-serien (minns ni den?), rödvita Kalle Anka-album med tjocka pärmar från 1973 och serieboken Indiana Jones och den försvunna skatten. Jag har fortfarande kvar det albumet.

Idag bor jag i ett höghus i en Stockholmsförort. Vi har sopsortering. I sophuset ute på gården står fyrtioelva kärl och plastvagnar för allt från kompost till tv-kablar. Tre vagnar är vikta för papper.

Jag trodde att jag kommit till himlen. Tre vagnar med tidningar. Under tak! Oanade möjligheter öppnades för mitt inre sinne och jag funderade över att göra till vana att alltid ta med mig en tom kasse när jag gick ut med soporna.

Jag behövde inte anstränga mig. Jag har bott här i jag vet inte hur många år. Jag har inte sett en serietidning. Inte en enda! Jag har inte sett Hemmets Journal, Café eller tidningar jag inte vill titta i, eller på, heller. Det enda som ligger där är morgontidningar, kvällstidningar och reklam.

Jag förstår inte. Köper inte folk tidningar längre? Affärernas tidningshyllor har ju ungefär tio hyllmeter mer tidningar än när jag var liten, så någon måste ju köpa dem. Men om folk ändå köper, sparar de varenda en?! Är det kanske bara jag som har böcker och DVD:s i bokhyllan. De vitmålade designlägenheterna runt om i stan kanske har vita bokhyllor fulla med vita tidningshållare fulla med tidningar istället.

Eller finns det kanske en hemlig soptipp dit alla människor fortfarande kör sina tidningar? Ja, så måste det ju vara. I alla fall i mitt bostadsområde.

Mamma, var kommer buskar ifrån?

2010-08-02T22:24:00.000+02:00

Jag menade inte att störa Herr och Fru Träd i älskogen (sic!), men när jag smög förbi under vandringen i lördags så kunde jag inte låta bli att föreviga ögonblicket...

Bogesundslandet: Frösviksrundan 7,1km (12km modifierat)

2010-08-01T20:33:00.000+02:00

Som ett bihang till vägen mot Vaxholm ligger Bogesundslandet (läs mer här och här). Ett stort, grönt och nästan hemligt skogs-, ängs- och vikområde med ungefär en stycken asfaltsväg och några krokiga grusvägar. Landet. Ödsligt skogslandskap med rådjur som fortfarande är rädda för människor, myrstackar som får växa ifred och kustremsor utan en själ i sikte. Ett paradis för en lugn-, stillhets- och vildmarkstörstande människa som jag.

Buss 670 till Vaxholm och buss 681 längs den enda asfaltsvägen tar dig ut i vildmarken. Där finns ett flertal vandringsleder, långa som korta. En av få leder som inte nås med buss (såvida man inte vill lägga till 5km i vardera riktning mellan buss och startpunkt) är Frösviksrundan (7,1km). Den delar till stora delar sträckning med Stortallsrundan (9,9km). Jag valde att gå en modifierad version av Frösviksrundan där jag lade till en längre sträcka längs vattnet fram till Västerhaga fyr, vilket i slutändan gjorde leden ca 12km lång.

Terrängen består av skog, hagar och klipphällar och bjuder på både plan mark och kuperade, t.o.m. branta, partier. Underlaget växlar mellan skogsstig (inklusive partier med hala krokbensrötter), gräs, klippor och mer eller mindre leriga marker beroende på väderlek. Den här sommaren har ju varit otroligt torr, med undantag av en regndag häromdagen, ändå var vissa partier rätt blöta. Rejäla skor med bra fäste är därför att rekommendera. Själv bar jag bergsvandrarkängor, vilket i efterhand kändes som ett klokt val.

Leden börjar med fördel vid den halvt gömda parkeringsplatsen i skogen mitt emot en åker nästan framme vid Frösviks gård. Jag följde leden moturs och började därför med en underbart stilla skogspromenad. Så nära Stockholm, ändå var det största. Möjliga. Tysssstnad. Under långa stunder hördes endast mina andetag, kvistar som knäcktes under mina fötter, susen i träden och de magiska ljuden när träden knarrar, knakar och knäpper. Jag kunde förstå hur dessa ljud kunde få äldre tiders människor att tro sig höra älvor, troll och småknytt. Ett tag fick jag för mig att en varg smög på mig på avstånd. Jag började till och med fantisera om hur jag tog fram fällkniven och dödade honom med en massa hugg när han anföll mig och jag fick för mig att om jag tog fram kniven skulle fantasin bli sann, så jag lät kniven ligga kvar i ryggsäcken. Jag tror även att jag vid ett tillfälle hörde ett träd falla längre bort i skogen. Det kändes magiskt att få uppleva det, som om skogen släppte in mig i dess hemligheter.

Leden är välmarkerad. Jag anar att lederna är rätt gamla för träden har på sina håll börjat äta upp ledmarkeringarna! På sina håll såg det nästan ut som om träden hade organga/röda ögon.

Längs vägen passerar man genom grindar och över hagar. Efter ett tag började jag undra om jag någonstans vid någon grind passerat genom en portal. Naturen var tveklöst svensk med typiskt svenska träd och buskar. Men i hagen växte massor med typiskt skotsk tistel (Cirsium vulgare; på engelska Scottish thistle eller bull thistle, på svenska vägtistel.) och fåren som låg och slöade i skuggen under en ek hade svarta huvuden, precis som fåren i Skottland. Ok för att jag just gått omkring och tänkt att jag mådde just så bra som jag egentligen bara trodde att jag kunde må under vandringar i Skottland, men betydde det att det var för att jag var i Skottland?! Det tog några förvirrade minuter innan jag med ett brett flin accepterade märkligheten. Sedan började jag osökt tralla på ”I’m on my way”, min vandringssignaturmelodi.

Sedan var det dags att klättra uppför till dagens första delmål. Kvarnberget. Från ca 300 meters höjd brer Stora Värtan ut sig, fläckvis smyckad av små öar och segelbåtar. I horisonten syns Täby, Djursholm och Lidingö och fjärran tornar Kaknästornet upp sig. Jag satt en hel halvtimme och njöt av lugnet där uppe på toppen. Dessutom smakar te och ostsmörgås allt bättre ju högre upp man sitter, är min devis.

Efter Kvarnberget väntade först ett hav av treklöver (nej, jag stannade inte länge nog för att hitta en fyrklöver) och sedan djungeln. Vi talar belövad vildmark ända in på stigen. Ja, över egentligen, för ibland gick man som i en tunnel av bladväxter. Jag gillade den här sektionen starkt. Det kändes väldigt exotiskt att knappt se något för all växtlighet. Till slut såg jag dock en skylt. Mitt i vildmarken, just när underlaget gått från stampat jordgolv till något blötare lergolv. Stället hette Tegelbrukshagen men var ingen hage alls utan såg ut som ett nästan uttorkat träsk. Enligt skylten var området väldigt lerigt (nähä!) och leran var av så pass bra kvalitet att det förr i tiden låg ett tegelbruk i närheten. Det som nu såg ut som nästan uttorkad träskmark var urgröpningarna där leran tagits.

Skylten berättade även att det växte hassel i området och visade för säkerhets skull en bild på hasselnötter. Wow, tänk att plocka hasselnötter i skogen! Tänkte jag och stegade vidare med blicken uppe i trädkronorna. Men jag måste erkänna, jag vet inte hur en hassel ser ut… så när jag kom hem och googlade så visade det sig ju att jag gått och stirrat sisådär tio meter för högt. Hasseln är mer som en storväxt buske. Dessutom faller inte nötterna till marken förrän sent i höst.

Ungefär när jag nådde vattenbrynet vid Frösviken stötte jag på dagens första människa, ett äldre par som var inne i skogen och plockade kvistar. Totalt under mina 6,5 timmar i skogen så stötte jag på människor vid tre tillfällen. Kanon, det bevisar att jag hittat just den vildmark jag sökt.

Med lite tur betyder det också att de där små undangömda badvikarna längs nästa etapp av vandringen inte har så värst många besökare. Förvisso kräver de en liten promenad för att nås, å andra sidan har man då sin egen lilla vrå av världen. En vik var alldeles särskilt undangömd och jag skulle inte bli förvånad om mer än ett par gömt sig där genom åren…

När leden vid Snäckviken kommer fram till en åker och gör en tvär vänstersväng, där modifierade slingan lite och tog av till höger istället. Stigen anades knappt i den oländiga terrängen men jag brottades med växtligheten och följde den ca hundra meter innan jag tog vänster vid golfbollen. Ja, i den oländiga terrängen syns knappt att det är två stigar men det står ett träd till vänster om stigen man kommer på och ifall ingen städat sedan jag var där så ligger det en golfboll bakom trädet. Snacka om att ha slagit i ruffen, Vaxholms golfbana måste ligga minst en halvmil bort!

Om det var ett smart drag eller inte ska jag låta vara osagt. Terrängen var oländig och så länge jag hade åkern på vänster sida kom jag inte heller nära vattnet p.g.a. täta vassruggar. Framkomligheten var svår och långsam på grund av allt skräp (läs grenar, nedfallna träd och buskar) jag var tvungen att forcera. Å andra sidan, hade jag inte vikt av från leden så hade jag inte mött rådjuret i skogsbrynet – och skrämt iväg den med min prutt (Det är sant!) – och jag hade inte sett vikingaskeppet glida förbi på fjärden (Det är också sant!). Hade jag läst kartan lite bättre hade jag dock sluppit klättra (nåja, i vart fall scrambla) uppför ett berg. Väl på toppen, när jag läste kartan igen som ursäkt för att få tid att flämta, så upptäckte jag ju att de två stigarna på kartan följde en bra mycket bättre sträckning än min freestyleklättring gjort.

Efter berget var det kustlinjevandring som gällde. Mycket behagligt. Ben, fötter och jag började dock bli trötta nu så det blev många pauser. Dels spanade jag in myrornas arbete vid kanske den största myrstack jag sett. Dels sov jag middag en stund vid Västerhaga fyr. Jo tack, man somnar rätt gott när solen värmer mellan molnen och vattnet kluckar mot klipphällarna.

En promenad mellan hästhagar och en omväg förbi Lindskogen, vilken jag hade passerat om jag följt den ordinarie sträckningen och vilken var luftig och fin och full av höga lindar, så tog leden mig till riktig bergsvandring. Visst var jag beredd eftersom jag sett höjdlinjerna på kartan, men kartan angav inga siffror så jag fick inte riktigt veta exakt hur högt eller brant det skulle bli. Det var högt. Och brant. Och det jävliga är att det växte skog hela vägen upp så på toppen fick man inte ens belöningen av en utsikt! Däremot fick problemlösardelen av hjärnan jobba eftersom nedfärden också var brant, lerig och bergig. Sånt tycker inte jag och mitt knä om. Så vi tog en lång omväg genom mossbeväxt skog där vi brottade oss förbi riviga gamla döda granar och annat bråte. Längre och besvärligare kanske, men mindre brant.

Korn har långa horn...

Precis när fötterna började ömma och jag började motivera mig med påsen med Hola Hoops som väntade i bilen så kom jag fram till vandringens sista etapp – ett sädesfält. Ett enormt sädesfält, från mitt perspektiv. Genast dök ramsan från skolan upp i huvudet. ”Korn har långa horn, vete - den tjocke och den fete”, havre visste man ändå vilket det var men… hur gick minnesramsan för råg? Och vad hade jag framför mig? Jag skyller på vätskebrist men jag fick för mig att jag skulle kunna tala om det genom att plocka av ett frö, skala det och smaka. Det kunde jag så klart inte! Däremot hade sädet långa horn. Så visst var det korn?

Mitt i fältet passerar man en liten grön dunge, som även är en gravkulle från järnåldern. Väl ute längs det enorma kornfältet igen så såg jag dagens andra rådjur. Vinden låg från sidan, så filmandes med digitalkameran så smög jag. Sakta. Framåt. Jag var inom tio meter från djuret när det till sist fick korn på mig och kvickt skuttade in i skogen. Bara för att några sekunder senare bli skälld på av okända hundar. Jag å min sidan fortsatte stigen fram förbi sädesfältet, förbi tistlar högre än mig själv(!), en kort bit längs grusvägen och tillbaka till bilen.

Mina fötter ömmade, lår- och rumpmusklerna likaså. Huvudet hade som alltid trots allt (trots ständigt sippande från camelpaken) fått lite för lite vatten och snurrade smått. Jag var varm, lungorna var fyllda av klar luft och jag log av ett välmående bara tröttheten efter en dags lyckad vandring kan frammana. Jag var trött i hela kroppen på ett sätt som vardagslivet aldrig kan åstadkomma. Och min enda tanke var:
”Får jag åka och leka igen nästa helg? Snäääällla?”

SM i myrstack

2010-08-01T14:25:00.000+02:00

Foto taget någonstans nordväst om Västerhaga fyr på Bogesundslandet nära Vaxholm. Ska bli spännande att se hur stort det blivit nästa år!

Bevare för att faktiskt ha en dygnsrytm!

2010-07-28T19:54:00.000+02:00

Hört på Jysk idag.

Tonårssonen: "Mäh, det är väl inge bra om jag inte är uppe länge på kvällarna, då blir jag ju så trött kvällen efter."
Mamman, längtande och hoppfullt: "Åh, det vore väl bra för en gångs skull."

Carinas klätterträd

2010-07-25T16:57:00.000+02:00

Naturligtvis sken inte solen hela sommaren lång när jag var liten. Inte heller tillbringade vi hela somrarna på mormor och morfars sommarställe. Men de där veckorna varje år kändes ändå som Sommar, inte minst i backspegeln.

Sommarstället är sedan länge sålt, men visst drömmer jag om att en dag köpa tillbaka det. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas åt hur varsamt de nya ägarna har förvaltat det. Såvida jag kunde se från grusvägen förra helgen så har förändringarna inte förändrat helhetsbilden alltför mycket. Förutom att de riviga, snåriga hallonbuskarna är borta. Dumt, vad ska barn nu trassla in sig i!

Den största symbolen, monumentet över mina barndoms somrar, är ändå helt oberoende av ägarförhållanden. I närheten av en tjärn inne i skogen (mycket närmre än jag minns det, fast mina ben var ju kortare på den tiden...), bredvid bergshällarna och världensbästasmultronställe (ja, ett ord), bevakad av huggormarna i högagräset (också ett ord) står det. Lite högre, lite snårigare, lite mer uttorkade grenar sedan sist. Men ändå. Klätterträdet.

Vägen från stugan gick genom skogen. Vid skogstigarnas T-korsning tog man höger. Snabbt. Och utan att blicka mot den alldeles kolossalt mörka skogen åt vänster där det säkert inte men ändå kanske bodde troll och monster. Ibland kunde man höra dem bakom sig, då sprang man ända tills man kom till högagräset där det var ljust och inga monster vågade sig. För där bodde huggormar. Det gällde att stampa ordentligt i marken för varje steg man tog på stigen, då blev ormarna rädda och försvann. Vid en given punkt som bara de invigda kände till så svängde man vänster i gräset (och stampade lite extra) för bergshällen bredvid gläntan var någon meter hög men just där, ungefär där huggormsungarna och ödlorna brukade vara om våren, där fanns en hylla halvvägs uppför bergväggen och dessutom en mossbeväxt sten i diket så att man bekvämt kom över det också. Det var som en hemlig ingång till en hemlig värld. Där Klätterträdet regerade.

Ibland gick hela familjen dit. Då brukade vi barn, pappa och morfar springa i förväg genom skogen medan mamma och mormor i bakgrunden manade oss att inte klättra för högt. Pappa och morfar brukade komma fram först. När vi barn kom var de redan fullt upptagna med att tävla och befann sig någonstans högt, högt ovanför våra huvuden, ändauppitoppen. Vi klättrade glatt efter. Vi visste att vi inte vågade klättra lika högt, men vi tävlade sinsemellan. Ungefär när det kittlade i magen och man var tvungen att stanna på varenda gren för att övertala sig själv att klättra ett steg till, fortfarande med pappa och morfar högt, högt ovanför våra huvuden, då kom mamma och mormor fram. Från under trädet skällde mormor högt och argt på morfar och mamma bannade pappa för att de klättrat så förskräckligt högt upp. Vi barn satt på våra grenar, långt under pappa och morfar, och fnissade över att det inte var vi som var i trubbel. Det var kul!

Undrar hur högt jag skulle våga klättra idag...

Se upp i sommarnatten

2010-07-24T21:01:00.009+02:00

Funderar på att rama in förstoringar av dessa och hänga upp på väggen inför den långa, mörka vintern. Upplyftande vyer, va!

Kvällen med Kent

2010-07-23T00:52:00.001+02:00

Ni vet när man önskat något under en himla lång tid (säg sisådär 12 år) men det har verkat stört omöjligt att få, och så helt plötsligt händer det, nästan av en ren slump. Då blir man inte glad, man blir helt nipprigt exalterad och upprymd i hela kroppen, så där så att det gör ont i magen, händerna skakar och flinet sträcker sig från öra till öra!

Så kände jag mig idag.

Fast först kände jag mig förvånad och arg. Hela våren och sommaren har jag haft ögonen öppna efter konserter jag vill se, utan något större resultat. Döm då om min förvåning när jag igår fick veta att ett av mina absoluta jättefavoritband, Kent, skulle lira på Långholmen i Stockholm ikväll! Jag begriper inte hur jag har lyckats missa det. Eller, jag begriper inte hur folk nosat reda på det för det har ju inte annonserats! Direkt.

Ilskan förbyttes snart mot beslutsamhet. Konserten var givetvis slutsåld, men kan jag inte se dem live tänkte jag banne mig lyssna till dem live. Så jag bestämde att tillbringa kvällen i gröngräset utanför konsertområdet.

Som ni säkert förstår ändrades den där bakåtlutande attityden ju längre dagen led. När jag väl kom till Långholmen ville, ville, VILLE jag bara in. Så jag spanade efter överblivna biljetter. Ja, spanade. Jag har en teknik, he, he… har liksom blivit lite av en expert på att skaffa biljetter till utsålda arenor. Det räcker inte alltid att stå med en skylt som säger ”biljett köpes”. Det är det tillräckligt med svartabörsnissar som gör.

Och de skulle ha tusen spänn för sina. 1000kr! (ordinarie pris var 400kr.) Jag såg en man som gav upp letandet efter bara någon halvtimme och köpte av svartabörsnissarna. Tusen spänn! Huvvaligen, så desperat var jag inte. Då lyssnade jag hellre, och satsar på att komma in på nästa konsert.

Trist nog verkade samtliga biljettinnehavare ha tänkt gå. Jag fick fler och fler konkurrenter i området, och de verkade inte heller få napp… Så jag gav till slut upp och satte mig ner på en ledig plätt (bland alla andra som också tänkt picknicka just där just då) precis bredvid entrén.

DÅ såg jag ett sällskap som höll upp sina biljetter och erbjöd dem till försäljning. Jag lovar, det tog två sekunder för mig att hoppa upp och skynda fram till dem.

Så var jag inne. Fatta, jag var inne på konserten! Jag skulle äntligen få se KENT! LIVE!

Och ja, det kändes ungefär hur kanon som helst.

* Det var kul att höra låtarna live. På skiva tycker jag sångaren har en förmåga att låta halvpackad ibland när han sluddrar fram texterna. Det försvann totalt live.
* Jag gillade den avskalade dekoren med ljuseffekter. Såg riktigt läckert ut när bandet bitvis bara syntes som svarta silhuetter i det starka motljuset.
* Något som först verkade som en festlig sluteffekt blev strax en fin gest och framstod i efterhand som en genialisk detalj full med syfte och mening. Under sista extralåten sprutade det nämligen ut röd, festlig papperskonfetti. När de dalade ner såg jag att det inte bara var pappersbitar utan duvor/svalor i tunt silkespapper. När jag kom hem upptäckte jag att på det röda silkespappret var olika Kent-låtar tryckta. Genialt, inte sant!

Kent har ju genom åren inte bara utvecklat sig över genregränserna utan presterat en otrolig massa låtar. Exakt hur många förstod jag idag eftersom de under konserten lyckades undvika i princip samtliga av mina favoriter! Naturligtvis körde de de senaste årens låtar, så de gamla godingarna var borta (jag önskar jag kunnat se dem för 5-10 år sedan…), men det visade sig också att vi inte hade samma favoriter från de ’nyare’ skivorna. Ganska otroligt egentligen, att de lyckas knåpa ihop 1 tim 45 min med förvisso bra låtar, men nästan inte någon som är på min topp 10-lista! Det tyder på mångfald.

Med risk för att låta som en riktig tant, men till nästa konsert hoppas jag det finns sittplatser. Seriöst! Kent är ju inte direkt något röjarband, så något party på gräsplanen var det aldrig tal om. På sin höjd vaggande i takt, händer i skyn och bytande av ben för att de blev trötta. Normalt brukar jag vilja stå på konsert, men jag insåg att deras musik är perfekt att sitta till…

Dessutom gjorde de mig faktiskt lite, lite besvikna. De var ju inte direkt något röjarliveband! Ärligt talat, jag hade faktiskt förväntat mig mer. Fast det är klart, deras typ Kraftwerk-non-showiga scennärvaro passar ju utmärkt till deras nya coola synthiga look… trist bara att de skalade bort så mycket att de i princip skalade bort poängen med att lira live. De hade inte ens mellansnack! Vilket resulterade i en nästan pinsam tystnad mellan varje låt, för publiken var ju inte röjiga när bandet inte var det utan väntade tyst och snällt till nästa sång. Ärligt talat, så som framträdandet var upplagt var det inte stor skillnad på att lyssna på skiva och se dem live. Ja, det skulle vara att man slapp Jocke Bergs sluddrande, och att det ändå är en viss känsla inblandad att vara på konsert.

Negativa inslag till trots, nästa gång lär jag vara på plats igen. Sittande. Med biljett som är köpt på förhand! För nu tänker jag nog banne mig Googla på samtliga band jag kan tänka mig en gång i veckan, så att en sån här miss inte återuppstår.

Jag har sett Kent!

Äventyret på Allsång på Skansen

2010-07-21T00:51:00.002+02:00

Äventyr behöver ju inte betyda hälsovådliga strapatser eller otillgängliga paradis. Även en tripp till Djurgården i Stockholm kan vara ett äventyr. Framförallt om man som jag aldrig kunnat föreställa sig mitt i folkhavet på Allsång på Skansen.

Men där stod jag idag, omgiven av enligt uppgift 24000 pers (tydligen största siffran på fyra år) i varierande åldrar mellan 1 månad och 95 år. Det var barnfamiljer på semester, tonårstjejer med för mycket smink och sångarens namn i pannan, det förälskade paret i sommarnatten, tant Ingrid och tant Rut med picknickkorgen och så några förvirrade spanska studenter som förundrat tog kort på allt och alla.

Allsång på skansen, förresten. Var det tre allsånger totalt, tror jag? Fast det är klart, publiken trallade ju med i de välkända låtarna artisterna sjöng också. Och det är väl vinnarkonceptet, det som vann över mig från skeptiker till sommarglad allsång. En lagom blandad klunga artister – från Salem AlFakir och DiLeva till Real Group och Drängarna – som sjunger ett par låtar under en timmes tid, varvat med lättsamt småprat och så tre allsånger då rå. Precis så blandat att det känns fräscht och precis lagom långt för att det inte ska hinna bli tråkigt och man ska hinna få alltför ont i fötterna.

Allt som allt så kan upplevelsen beskrivas som Trevlig. Trevlig folksamling, trevlig utformning, trevlig musik och trevligt sommarväder. Det enda som inte var trevligt var att alla djur utom Järven (det är sant!) hade gått och lagt sig när jag kom vid sextiden, och de få stackare som var ute i solen låg gömda bakom stenar och under buskar så det rådde ett allmänt Var Är Ville-spel vid inhägnaderna.

Jo, jag kan allt tänka mig att gå tillbaka. Dels i och för sig för att jag har årskort på Skansen så det är ”typ gratis”, men även för att det är trevligt att strosa runt på Skansen på kvällen när det inte är så mycket folk (alla står ju och trycker vid Sollidenscenen för att få bra platser, så det är gott om svängrum vid djuren och gårdarna) och så naturligtvis för att få sig en lagom lång timmes varierad underhållning.

Smart i skrivande stund

2010-07-20T19:21:00.000+02:00

Inför hösten sökte jag några kvällskurser på universitetet. "Bara på skoj." Faktum var att jag letade skrivkurser, helst någon som riktade in sig på hantverket Skönlitteratur eller på journalistik. Jag insåg dock snabbt att förutom Poppius journalistkurs för 17600kr (för en termin! Jag ska fundera på det, den dagen jag ser 17600kr...) så verkade de få skrivkurserna vara inriktade på deckare. Men jisses, har vi inte nog av deckarförfattare i det här landet nu?!

Stockholms universitet hade i alla fall en kvällskurs i att "Skriva i yrkeslivet". Jag fick för mig att det kunde gå ut på att formulera brev och annat jag inte direkt kände mig upphetsad inför, men vad gör man när skrivnerven rycker och hobbynerven pockar? Så jag sökte, och kom in. Jag får ju i alla fall skriva!

Nu har jag läst lite mer om kursen och upptäckt två saker. För det första verkar det inte alls handla om att skriva brev och offerter utan om att faktiskt skriva olika typer av informationsmaterial. Det ska jobbas både på språkanpassning, struktur, målgrupper och annat. Ja, det kan väl rakt inte skada att utvecklas på den punkten och att även få kunskapen på papper. För det andra hade Poppius i princip samma kurs ("Skriva i jobbet". Känn på den nyansskillnaden!) men till skillnad mot universitetets ca 300kr i registreringsavgift så vill Poppius ha.... för samma korta kurs... 6400kr!

Fan vad jag är smart, jag ska gå nästan gratis på universitetet! Och vet ni, i brist på matnyttiga kurser i kreativt skrivande så ser jag riktigt fram emot att sätta tänderna i höstens skrivuppgifter. Mums!

Acklimatisering

2010-07-19T18:52:00.004+02:00

"Åh, vad svalt det är idag!" utbrast jag imorse när det var 19 grader inomhus och jag för första gången på länge kände att jag kunde klara mig utan fläkt och därför åt frukost i köket istället för på balkongen.

"Men jisses, vilken lustig känsla." tänkte jag när jag klev ut genom porten och vinden kändes... kall? Kanske inte kall, förresten, men sval nog för att jag skulle hämta en tunn kofta att täcka armarna med.

Man vänjer sig vid det mesta. Så även tropisk sommar!

Så till den grad, tydligen, att jag när jag kom hem nu ikväll suckade hänfört över hur underbart svalt det var i lägenheten. Det var ju bara +30 grader nu.

Konfliktlösning a la Allan

2010-07-18T23:03:00.001+02:00

"Allan hade varit ute och sett sig omkring i världen och om det var någonting han lärt sig så var det att de allra största och till synes mest omöjliga konflikterna på vår jord byggde på plattformen: "Du är dum, nej det är du som är dum, nej det är du som är dum." Lösningen, sa Allan, var många gånger att man klämde en sjuttifemma brännvin tillsammans och blickade framåt."

(Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, sida 201)

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vad är det för vits att haka upp sig på motsättningar där båda tycker den har rätt och den andre fel, det kommer ju aldrig lösas i vilket fall? Nej, då kan man lika gärna acceptera att man uppfattar saken olika, dricka en skål (eller skaka hand), lämna oredan bakom sig och gå vidare i livet tillsammans.

Skål!

Varför mediabild inte är detsamma som verklighet

2010-07-17T00:09:00.005+02:00

Vissa människor klarar knappt att läsa en tidning eller se på en nyhetssändning utan att himla med ögonen, rynka pannan och både lägga till och dra ifrån i siffror och slutsatser. Andra människor spärrar upp ögonen, drar åt sig öronen och förfasar sig över hur hemskt och uschligt allt och alla är.

Dessa två grupper - de kritiskt tänkande och de mindre kritiskt tänkande människorna - påträffas i vartenda lunchrum och lunchrestaurang när det diskuteras samhällsfrågor. Men som Thomas DiLeva sjöng; "vem kan man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här?"

Ett färskt exempel:

När jag klev av bussen hemmavid igår kväll så stod en polisbil vid det lokala torget. Några andra gubbar var också där. Hemma på balkongen såg jag ytterligare en polisbil vid torget. Det hela osade av att "nåt" tidigare hade hänt. Imorse läste jag en liten notis i ena marginalen av DN att en 20-årig kille blivit skjuten i benet på det lokla torget ca en halvtimme innan jag klivit av bussen. Inga ytterligare omständigheter angavs, bara att han blivit skjuten i benet.

I ett väntrum imorse stod TV4-nyheterna på. En av huvudnyheterna var att en 16-årig kille blivit skjuten i benet i Rosengård i Malmö. Inga ytterligare omständigheter angavs, bara att han blivit skjuten i benet. Förutom att det kommenterades att det inte var första gången någon blivit skjuten i området.

Visst, det är troligen större nyhetsvärde i att någon "igen" blivit skjuten i ett känt orosområde, fast torde inte skottlossningar och benskjutningar ha likvärdigt intresse när omständigheterna är lika intetsägande i båda fallen? Vore det mer nyhetstorka och man valt att fokusera på skottlossningar generellt så hade troligen även 20-åringen fått publicitet. Men nu blev det inte så.

Och då kan ju jag inte kan låta bli att ifrågasätta varför man valde att fokusera på just det man rapporterade om. Vad är nyheten egentligen att ett brott begås i ett socioekonomiskt svagt område? Och om det nu är som det antyddes i nyhetsinslaget, att det skjuts både hit och dit i området, då torde väl det vara vardagsmat och numera mist intressestatus? Torde inte en i sammanhanget 'ovanlig' företeelse i ett medelklassområde i så fall vara av större nyhetsintresse eftersom det sticker ut? Jag undrar bara.

Med detta dagsaktuella exempel ville jag illustrera varför man inte kan forma verklighetsbilden efter hur media rapporterar. Det skjuts inte bara i socioekonomiskt svaga områden som Rosengård, det skjuts även i medelklassområden som Edsberg i Sollentuna. Även om det inte alltid syns på nyheterna.

I sommarens soliga dagar...

2010-07-01T22:12:00.005+02:00

...vi åker båt och kastar bollar i hagar!

Har haft en vecka semester över midsommar och som ni kan tänka er har det varit en riktigt solskenshistoria. Tog det väldigt lugnt på mina föräldrars sommarställe, lekte med hunden, åkte båt, fiskade, lekte lite mer med hunden, kollade in en loppis, läste, badade (i det lite för kalla vattnet, fast det värms nog kvickt nu) och hann t.o.m göra en dagsutflykt till Åland. Lånade med en bil och åkte till Kastelholms slott, Vita Björns fängelsemuseum och doppade fötterna bland kobbar och skär i Käringsund (och betraktade mycket lustiga original på båtresan - var håller alla dessa kufar till till vardags?!). Underbart mysigt! Berättar kanske mer vid tillfälle... annars får ni googla, för de ställena är verkligen värda ett besök! Eller två. Har inget emot att åka tillbaka, och utforska mer. Åland är helt klart underskattat som semestermål!

Två dagar jobb så är det sol och 25-30 grader till helgen igen. Det betyder tebaks till sommarstället och fortsätta ta det lugnt och njuta av sommaren.
Vem vet, kanske jag och Rasmus även får tillfälle att dra på oss flytvästarna igen!

Upgraderad till ministatus

2010-06-24T10:48:00.001+02:00

Jag har tänkt på det i ett par år nu. Ännu mer sedan priserna gick ner och några kollegor för 1-2 år sedan skaffade egna, och ännu lite ytterligare varje gång jag passerat caféer och vänthallar med knattrande människor. De där små mini-laptoparna - netbookarna - har ropat på mig, högre och högre.

Faktum är, jag tror att det var något netbookliknande jag såg framför mig när jag i tonåren hörde talas om "ordbehandlare". En liten flyttbar maskin att skriva på. Det var alltså innan datorer blev var mans maskin. Det var samma år som mina föräldrar gav mig en - håll i er nu - elektronisk skrivmaskin i 18-årspresent. Japp, jag är så gammal.

Hur som helst. Jag har suktat och drömt om en sån där liten smidig sak som man kan ta med sig överallt. Då behöver jag ju aldrig sluta skriva på en story bara för att jag måste ut och sola/besöka släkt/ta en fika på stan.

Nu har priserna pressats ytterligare, samtidigt som prestandan ökat. Det i kombination med skatteåterbäring och ett personligt behov av att få fart på skrivandet igen efter en tids frånvaro fick mig att bestämma mig. Det var dags att förverkliga en dröm!

Så. Nu har knappt halva skatteåterbäringen omvandlats till en Acer One D250 (1,6GB processor, 1GB minne (eller tvärtom?), 160GB hårddisk, 3 USB-portar, batteri som sägs räcka i upp till 8tim(!), win 7 starter (ville ha XP, men vafasen) och 10.1" skärm) + ett Office 2007-paket och ett mobilt bredband kontantkort, vilket innebär att jag kan kolla emailen, om jag vill, när jag t ex är i stugan! Summa 3700, varav datorn kostar... 2490 spänn!! Busbilligt. Och jo, jag har jämfört varenda kedja så nu vet jag att jag får mycket för pengarna.

För mig var det viktigaste att det var lång batteritid. De flesta i prisklassen hade 3,5-5 timmar, fast eftersom man kan räkna med att batteriet bara fixar 2/3 av det utlovade så gick de bort. Tanken var ju som sagt att kunna sitta ute på en filt i sommarspenaten och skriva. Alla som någon gång skrivit på en story vet hur lätt man försvinner in i den - så egentligen skulle man behöva ett 10 timmars batteri! Fast jag tänker att om 8 timmarsbatteriet lyckas fixa 6 så kan det nog vara bra så, så att jag får i mig lite middag sedan...

Win 7 Starter är förresten ett ordentligt avskalat operativsystem anpassat för netbookarna. D.v.s. det är modernare än XP men segar inte systemet som Vista. Hur? Genom att skala bort funktioner. Detta har retat användare världen över till vansinne, att döma av uppsjön av kritiska röster på nätet. Fast personligen var det egentligen bara avsaknaden av tre funktioner som irriterade mig, till en början.
1) Det går inte att byta skrivbordsbakgrund! Fånigt. Man är fast med en blå windowsbakgrund. MEN, det är givetvis fler som irriterat sig på detta och givetvis finns lösningen på internet. Jag laddade ner en applikation från Oceanis och vips så har jag en fin bild på skrivbordet.
2) Det går inte att flytta och organisera Start-menyn. Jättefånigt! Fast sedan tänkte jag att det ju faktiskt går att leva med för jag är i princip aldrig där i alla fall. Programmen jag använder ligger antingen på den där bården längst nere på skärmen (används jämt) eller på skrivbordet (används allt som oftast).
3) Utforskaren visar de allmänna mapparna i vänstermenyn men för att komma till sina privata, där samtliga undermappar finns, så måste man klicka fram den i den där raden uppe på skärmen där vägen till den aktuella mappen finns. Fast det var inte så krångligt som det verkade, det är bara att klicka på ikonen längst till vänster så finns "Carina"-användarmappen precis där.
Sammanfattning; Win 7 Starter funkar faktiskt för mina behov.

Det enda jag ska vänja mig vid nu är den lilla, lilla skärmen. Det är inga problem när jag använder Word, för då anpassas ju bara textstorleken och det är ok att se 1/3 av sidan istället för 1/2. Däremot kan det i längden bli lite plottrigt att surfa. För det första fick jag skala bort grejer i överdelen av skärmen och för det andra kan jag inte ha favoriter-bården uppe. Har jag det så blir liksom surfytan på 10.1"-skärmen pytte, pytteliten. Å andra sidan, det funkar ju att läsa email och kolla nyheter någon gång då och då, och det är huvudsaken.

Så, nu är batteriet laddat och jag är redo för en midsommar på mage i spenaten med netbooken på filten. Drömmen är sann!

Läs mer om datorn (även om dessa verkar gälla modellen med mindre batteri) här:
http://www.testfreaks.com/blog/review/acer-aspire-one-d250-101-netbook-d250-1165/
http://www.mynetbookreviews.co.uk/brand/acer/acer-aspire-one-d250/

"112 var god dröj"

2010-06-19T09:10:00.005+02:00

Sent på torsdagkvällen vaknade jag av ett jäkla liv, kort sagt. Upprörda röster grälade någonstans där ute. Nyfiket smög jag ut på balkongen för att se vad som stod på. Jag menar, sedan jag flyttade från händelserika centrala Glasgow till förortsslumriga Edsberg så har jag inte varit bortskämd med action direkt.

Tvärs över gatan, vid det lokala torget, böljade 20-40 ungdomar fram och tillbaka bakom husknuten. De verkade mäta sig med varandra, eller följa ett händelseförlopp jag inte kunde se. Snart kom hela högen inom synfält och jag kunde tydligt följa verbala upptrappningar och knuffar.

Till en början tänkte jag låta dem vara. Jag nöjde mig med att försöka lista ut vad de tjafsade om, de fåtal som bökade och stökade medan resten tittade på.

Men så började antagonisterna vråla om knivar och någon utmanade någon annan att använda sin. Samtidigt intensifierades knuffar, stämningen blev tätare. Det är i sådana lägen tjafs kan slå över... och efter kursen i rättsmedicin har jag förstått precis hur stor skada en kniv kan göra - att den på många sätt är mer dödlig än en pistol, framförallt om kniven sticks i magen. Vilket är lätt hänt i ett trängt läge.

Så jag beslöt att ringa 112 så att en polisbil kunde rulla förbi och skingra gruppen. 112-operatören svarade på någon sekund och när hon uppfattat vad det handlade om så kopplade hon mig till polisen.

Och där stod jag; med arga och knuffande ungdomar framför mig och en tutande lur i örat. Två minuter senare svarade polisen! Det är inte acceptabelt. Jag ringde inte för att beställa ett pass - jag ringde nödnumret 112! I det läget är t.o.m. fem signaler för lång tid att vänta.

Nu visade det sig att de redan fått ett samtal och dessutom hände ingenting nere vid torget. Men med den väntetiden hoppas jag att ingen en natt försöker bryta sig in i min lägenhet. Då hinner ju inkräktaren både länsa hemmet, våldta och mörda mig innan polisen ens svarat på mitt nödrop! Kanske bäst jag lägger morakniven vid sängen trots allt.

Den onda cirkeln

2010-06-18T17:36:00.007+02:00

tomhet
ett oändligt ingenting, så ofattbar att det svider
i magen
en tomhet som måste fyllas
måste, måste, måste
MÅSTE
med allt som finns
en efter en
en efter en efter ännu en
lite blir fler blir mer blir aldrig tillräckligt
tills det tar slut
tills det gör ont
tills det blir äckligt
en känsla växer ur fyllnaden
flera känslor försöker göra sig hörda
känslor som måste kväsas
kvävas innan de tar överhanden
tomheten trycker undan obehaget
tomheten är behaglig
den fulla tomheten råder
tomhet
det är över för den här gången
det här var sista gången
den här gången också

Carinas klarsynta reflektioner nr XVI

2010-06-13T20:24:00.005+02:00

"Jag är exceptionellt perfekt.
T.o.m. mina brister är perfekta."

I tvättstugan kan man dödens dö

2010-06-11T20:55:00.006+02:00

När jag kom ner till tvättstugan ikväll så var en pappa och hans ca 4-åriga dotter där. Jag stod och fyllde tvättmaskinen när dottern uppenbarade sig i dörren.
"Vet du vad som finns där inne?" Frågade hon med uppspärrade ögon och pekade inåt torkrummet.
"Nej." Svarade jag och tittade upp.
Flickan måttade något fyrkantigt i mjölkartongsstorlek framför sig och flämtade:
"En sån som man dööör av!"
"Oj!" Svarade jag. "Då är det bäst man inte går nära den då."
"Mm." Nickade flickan allvarligt och sprang iväg till pappan igen.

Jag undrade i mitt stilla sinne vad det kunde vara för ondsint som hotade att döda en inne i torkrummet. Finns det fyrkantiga djur? Monster??

Jag hoppas verkligen det bara var elskåpet flickans pappa varnat henne för.

Vad vill du se på TV när du äter?

2010-06-07T21:50:00.005+02:00

Var inne på kvarterskrogen ikväll. De har en storbilds-TV. De brukar visa tråkigheter som poker och biljard där, eller turkiska musikvideos. Ikväll visade de TV-program.

En operationsdokumentär!

I en restaurang!!

Hörde jag någon undra varför det var folktomt där?

Vad sägs om en grillfest vid Mälaren?

2010-06-06T15:33:00.008+02:00

Den här sommaren håller redan på att få mig att spricka av välmående och glädje. Livet är underbart! Jag syftar inte bara på torsdagens personalfest med picknick på Djurgården före boule och grillbuffé vid Rosendal och en promenad hemåt under en helt fantastisk kvällshimmel. Inte heller på fredagens spontana parkteaterbesök i Vitabergsparken där musikalrevyn "Stjärnsmäll" bjöd på riktigt goda skratt innan jag åkte hem under ännu en fantastisk kvällshimmel och precis hann upp på takterrassen för att se den sagolika solnedgången.

Jag syftar på just det faktum att sommaren än så länge bjudit på sånt härligt väder, sköna kvällar, underbara solnedgångar, intensivt gröna träd, picknickluncher och så mycket att njuta av. Allt från aktiviteter till att bara ligga på en filt och betrakta små fluffiga moln på himlen. Just nu går inte en dag utan något att glädjas åt. Och skulle dagen varit oansenlig så kommer jag hem till en urmysig balkong där plantorna slåss om att gro och spira mest. Ja, livet är verkligen underbart. Och sommaren har börjat storstilat.

I ljuset av detta fick jag en känsla av att vara med i en idylisk sommarnovell när en kompis sent på fredagen undrade om jag hade lust att joina henne och två besökande vänninor på grillfest kvällen efter. Jag frågade inte om vi skulle ta cyklarna till stranden och om hon tog med en gitarr, men det låg på tungan, för sån var sommarstämningen.

Vi spenderade kvällen på en landtunga, inte mycket bredare än en grusväg, någonstans vid Mälaren. Mat, dryck, småprat, struntprat, skratt, sång, , smygande heliga andar, såpbubblor, båtspaning och (naturligtvis, vid det här laget) en fantastisk solnedgång. Bilderna talar för sig själva. Den här sommaren får svårt att toppa sig själv!

Vissa vattnar sina blommor - andra matar dem...

2010-05-30T19:43:00.004+02:00

När jag fick den dumma idén att försöka ta mig till Plantagen igår (så att det blir gjort före midsommar) så gjorde jag det för att köpa jordgubbsplantor, smultronplantor och tomatrankor. Kanske funkade inte huvudet p.g.a. huvudvärken eller så tyckte jag synd om mig själv som hade bihåleinflammation, hur som helst så tröstköpte jag mig en blomma framme vid kassorna.

Men inte vilken blomma som helst. En Dionaea Muscipula. En köttätande växt. Köttätande!

Coolt. Tänkte jag och åkte hem för att leta reda på lite flugor. Jag såg framför mig hur jag längre fram i sommar blir den enda lägenheten utan småkryp. Tjoff, slafs, smask!

"Dino Muskipulla" (allt köttätande måste ha ett namn) stod på fönsterbrädet med alla typ tio munnar öppna.
"Hungring," skrek den, "hungrig! Mata mig, mata mig!"
Enligt instruktionen så ska den stå ljust och varmt och ständigt vara fuktig, annars är Dino inte glad. När jag såg hans öppna käftar undrade jag för mig själv hur han blir när han blir sur, kommer han sättande efter mig då..? Han vill tydligen inte gärna ha kranvatten för han är superkänslig mot kemikalier och vad-det-nu-var som tydligen finns i kranvatten. Helst vill han ha regnvatten, i värsta fall kranvatten som stått till sig ute i rummet 1-2 dygn.

Nu hade jag inte sparat regnvatten från tidigare under dagen och eftersom besöket var spontant fanns inget stagnerat vatten i lägenheten heller. Jag chansade därför med en skvätt kranvatten (förlåt!) och letade rätt på en vingbeklädd liten rackare som jag inte vet vad det är men definitivt går under benämningen "småkryp".

Dinos skräckinjagande 'tänder' är tydligen till för att hålla krypen på plats när de lurats in på bladen och dessa slagit igen (tydligen på 0.1 sekunder!). Galler, typ. På själva bladen finns istället några knappt synbara, superkänsliga spröt. Om dessa vidrörs - antingen två olika inom ett par sekunder eller samma spröt i snabb följd - så indikerar det levande-mat-som-kan-fångas och bladen slår igen. TJOFF! Fortsätter krypet röra på sig där inne så sluter väggarna snabbt närmare och nästan vacuumförpackar det. I det skedet förvandlas käften till en mage och matsmältningen av det hermetiskt omslutna krypet börjar. Inom ett par dagar är processen klar och käftarna slår upp på nytt. Tydligen räcker det med 2-3 kryp i månaden för att hålla Dino mätt.

Detta visste jag dock inte när jag stod med mitt okända kryp i handen. Försiktigt försökte jag få det att trilla ner i en käft. För att se vad som händer, liksom. Krypet ramlade ner i jorden och jag fick putta på det med en knivspets. (Skulle jag använda fingret? Är du inte riktigt klok?!) Till slut gick den dit jag ville. Rakt. På. Ett. Blad.

TJOFF!

"Aaargh!"

Det sista var inte krypet. Det var jag som ryckte till av hur sablars snabbt käften slog igen! Tjoff! Jag tyckte mig också höra något krafsa där inne. Brrrrr... vad hade jag tagit mig till?! Jag blundade och höll för öronen. När jag såg tillbaka hade bladet slutit sig tätt som en kokong. Käften hade förvandlats till en mage. Jag rös.

Och allt jag kunde tänka på under resten av kvällen var att jag dödat ett litet oskyldigt kryp bara för att se en mördarblomma kalasa.

Herregud, den där blomman kommer ge mig mardrömmar! Om inte annat kommer jag oroa mig för om den inte hittar något kryp - utan ger sig iväg över köksgolvet...

Läs mer om Dinoaea Muscipula, även kallad Venus Flytrap, på t ex Wikipedia och The garden helper.

Skotsk dom i Alm-fallet

2010-05-28T17:30:00.005+02:00

Det är vid sådana här fall (Alm & Chen-fallet) som den typiskt skotska domen "Not proven" dyker upp i mitt huvud. Det är ett historiskt "misstag" inom skotska rättsväsendet, en tredje dom mellan Skyldig och Oskyldig, som liksom bara hängt med genom århundrandena. I praktiken betyder det att den åtalade i rättslig mening bedöms som oskyldig - friad alltså - men man slänger in en brasklapp i undermeningen. Ungefär; "vi kan inte bevisa att du gjort det så du frias, men vi tror allt att du gjort det i alla fall, bara så du vet".

Ungefär så måste väl domaren och nämndemännen känna i fallet Mats Alm. P.g.a. den svårt brända kroppen och brist på teknisk bevisning så kan man, trots att man inte tror ett skvatt på killens (ut)sagor om kidnappande kineser och vistelser i bakluckor och trots en rad mycket besvärande indicier, inte bevisa att Alm faktiskt dödade Linda Chen. Man tycker sig kunna bevisa att han flyttat kroppen och tänt eld på den. Men det har skett efter att hon dött, och då får rätten nöja sig med att döma honom för brott mot griftefriden.

Fast jag tror ändå att domaren skulle vilja lägga till: "men vi tror ändå att du mördat henne, bara så du vet." Not Proven.

Givetvis sticker det stenhårt i ögat om han dessutom får ut Lindas livförsäkring på en miljon kronor. Å andra sidan, jag törs hävda att Mats Alm är dömd "Not Proven" i allmänhetens ögon. Han kan nog behöva sin miljon till att hålla huvudet lågt innan svallvågen ebbat ut...

Sweden 0 point

2010-05-28T14:18:00.000+02:00

Jag vill inte säga "jag sa ju det" men... jo, det vill jag visst. Jag sa ju det! *elakt häxskratt*

Sverige åkte ur melodifestivalen i semifinalen och att döma av Facebook-kommentarer och artiklar så verkar jag vara en av få som inte är förvånad. Vilket förvånar mig. Å andra sidan, Anna Bergendahl vann ju för att svenska folket röstade mest på henne så... då är det ju faktiskt helt logiskt att majoriteten är förvånade över att hon inte höll måttet.

Jag är det inte. Jag stönade redan vid svenska finalen och hade kunnat räkna upp sju låtar som jag tyckte var bättre (inklusive tönt-bra och så-dålig-att-den-är-bra) och fem som jag trodde hade större chans. Hennes mindes jag inte just då. Det krävdes ett par hundra omgångar på Rix FM (den officiella schlagerkanalen?) innan jag kände igen hissmusiken. Ja, och då tyckte jag t.o.m att sången var rätt finstämd, så där.

Anna har dessutom en intressant röst. Jag kan tänka mig henne inom singer songwriter-traditionen, med gitarr på magen en ljum sommarkväll. Lite som Amy MacDonald. Fast då krävs starkare låtar. Sådana man faktiskt kommer ihåg efter enbart en lyssning.

Jaha. Nähä. Lite märkligt att inte vifta med svenska flaggan på lördag, men... avgörande är det inte. Jag tänker kolla på spektaklet i alla fall - för att det är kul. Får se om bihåleinflammationen tillåter volym så att man faktiskt hör bidragen också...

Carina roar sig kungligt i Drottningholm

2010-05-23T21:25:00.012+02:00

Lördagens plan var att knalla långvandring i Nackareservatet, men blåsorna sedan onsdagens Djurgårdspromenad och blott två cider från den sena kvällen före (eller?) gjorde att jag kände mig allt annat än hågad att ge mig ut på heldagsvandring.

Jag beslöt därför att iställe utforska ännu en av de förbisedda parkerna runt Stockholm. Drottningholm. I sommarvärmen tänkte jag att det kunde vara skönt att ta en promenad i trädgårdarna innan jag breder ut filten och läser mig igenom eftermiddagen. För säkerhets skull tog jag därför med mig två böcker.

Innan jag ens korsat vägen från busshållsplatsen till slottet så hade jag räknat in fyra språk. Mest tyska - det kryllade av tyska turister! Faktum är att, förutom två soldater som bytte några ord, så dröjde det ända tills jag knallat förbi de långa, tjusiga, "tuktade" trädgårdarna innan jag hörde en svensk röst!

Trädgårdarna, ja. Närmast bakom slottet stod några sjyssta statyer, som jag givetvis inte vet vad de symboliserade. En var av tre nakna män som brottades med en orm. Den centrala statyn var en naken man med klubba som såg ut att vilja drämma till en krokodil som spottade vatten. Den centrala statyn hade småfigurer också, men den stod på knugens bakgård, så man fick inte gå så nära att man kunde utforska dem.

Om jag skulle beskriva de välfrisserade trädgårdarna så finns egentligen bara två ord; lekfull och romantisk. Det var fullt av slingranda gångar både mellan och inom höga häckar, tunnlar, hemliga vrår och insynsskyddade plättar. Med andra ord var det som gjort för antingen lek och bus, eller kärlek. Mycket riktigt så jagade en pojke (som inte ens nådde upp i häckhöjd) sin pappa i gångarna. Och ungdomligt fnitter hördes inifrån några buskar.

Hela slottsträdgården och parken är välfrisserad - även när det, typ, ska se vilt ut. Som de där Engelska parkerna som sades bejaka den vilda naturen. Den vilda naturen var väldigt välplanerad. Fast det hör väl till en slottspark, antar jag. Miljön var ändå mysig på något vis, lummig. I ena hörnet stod Kinaslottet med en massa häftiga utkarvningar av drakar och demoner. I andra hörnet slingrade sig vattendrag där änder, gäss och såna-där-med-hår (tofsvippor?) simmade runt.

Någonstans där bredde jag ut min filt och slog läger. Jag läste min bok, roades av fågelungarnas simlektioner, spanade på vad folk hade för sig inom synhåll, beundrade brudparets tålamod när fotografen tog femtioelfte bilden, åt lunch, roades av lekande hundar på ön där de får gå lösa, spanade på fler fåglar - och då och då låg jag bara på rygg och tittade upp i himlen, och de få moln som seglade förbi försökte jag upptäcka figurer i. Det fanns inga tider att hålla, inga måsten att göra, det kändes precis som ett sommarlov. Faktum är, det kändes bättre än ett sommarlov. När jag låg där på filten och viftade bort småkryp och såg molnen segla förbi så hade jag ju faktiskt vett att uppskatta det!

Allt som allt så kan jag rekommendera Drottningholm för en skön sommardag. Känner man för det kan man även kolla in i både slottet och Kinaslottet. Det finns åtminstone två fik, toaletter och kiosk. Som grädde på våfflan kan man även ta båt dit från Stadshuskajen. Fast det kostar 160 spänn förstås...

Ljuv musik för alla Djurgårdare!

2010-05-18T22:17:00.004+02:00

Idag hänvisar jag helt enkelt till kompisens blogg. Återväxten är tryggad.
Hör bara på denna 2-åriga Djurgårdare!

Sommar är...

2010-05-17T20:12:00.004+02:00

Härom dagen hörde jag något fruktansvärt på radion. En nyhetsuppläsare menade att sommaren kommer för att "vi får nu fem varma dagar och fem dagar med över +10 grader varmt är den meterologiska definitionen på 'sommar'."

Va?! Bara +10 grader?! Himla kall sommar det, ni!

Min definition på 'sommar' är när träden är gröna, solen värmer, man kan gå i t-shirt utan jacka - och fästingarna anfaller.

Jag plockade årets första fästing i morse. EEEWWW! Det är märkligt det där, för jag brukade vara helt ovetandes om ens hur de ser ut, de där krypen. Än mindre hur man hittar dem eller tar bort dem.

För två år sedan var en kompis, hennes familj och jag uppe och vandrade i skotska högländerna. En dag blev vi fullkomligt attackerade av fästingar och på kvällen sprang vi mellan rummen och plockade bort småkryp på varandra. Sedan den dagen har jag utvecklat något slags fästingattraktion. Inte så att jag gillar dem (för tusan!) utan de verkar älska mig! Jag menar, jag var ju ute i skog, mark och gräs förut, men de senaste somrarna har jag plockat 'jättemånga' småkryp från olustiga ställen. Är det så att det finns nåt slem som de sprutar in och som gör att när man väl blivit biten så blir man extra oemotståndlig av andra fästingar?

Imorse såg jag en svart 'grej' i ljumsken med röd hud runt omkring. Det såg ut som en blodblåsa, bara det att jag inte klämt ljumsken på sistone... Fästingen måste ha suttit sedan i lördags, det var nog därför jag såg den så klart och som huden var röd. Jag hoppas det inte betyder att man åkt på borelia...

Nä, nu tar jag ingen risk med de där små äcklen mer. Nu är det jag som kollar upp fästingsvaccin!

För här ska njutas av sommaren. Tänk idag när jag helt enkelt inte ville åka hem utan istället satt i solen i Observatorielunden och läste. Klädd i uppvikta linnebyxor, kortärmat och med bara fötter i ett par sommarskor. Det är sommar, det!

Liksom den här bilden, som jag tog i Ulriksdal i lördags. Jag vet att jag redan publicerat den, men jag måste göra det en gång till. Den utstrålar sådan fantastisk sommarkänsla tycker jag. Har redan glömt om det var ett fotografi eller en målning.

Sommarparty i parken

2010-05-16T10:20:00.010+02:00

...kom och ta mig i handen.

Nej, så kanske inte Herrey's gamla låt gick. Hur som helst, igår fick vi årets första sommardag med sol från klarblå himmel och så varmt framemot eftermiddagen att jag nästan svettades i shorts och t-shirt. En sådan dag kan man ju inte sitta hemma och häcka!

Jag mötte därför upp kompisen Jenny och hennes familj i Ulriksdals slo ttspark. Jag har aldrig varit där förut, men gillade läget vid vattnet och de stora, gröna ytorna samtidigt som det fanns flera gamla hus och gömda naturvrår som kittlade fantasisinnet och nyfikenhetsnerven. Det finns många möjligheter att spendera dagen; man kan promenera längs vattnet, i slottsträdgården eller i skogen. Man kan besöka handelsträdgården eller wärdshuset. Man kan titta in i slottet eller kika på nygifta par som kommer ut från kapellet. Man kan kolla in gamla stall och hus. Man kan fika i ett mysigt fik. Man kan titta på änder, sniglar och grodor. Eller så ligger man på gräset eller sitter på en bänk och bara har det skönt.

Viggo, vår 2-åriga expeditionsledare, visade på spännande småstenar och pekade ut andra sevärdheter såsom blommor, fåglar och vatten - både stort vatten, litet vatten och vatten som gick ända upp i himlen. Sjöar, vattenpölar och fontäner åsido, det är så härligt att leva i nuet och riktigt upptäcka både stort och smått. Som färgen på de små blommorna på marken, hur den svarta pippin doppar hela huvudet i vattenpölen, kontrasten mellan gröna löv och blå himmel - och vätan som gömmer sig i gräset och attackerar som en kobra när man slarvar med sittunderlaget.

Det blev både picknick i gröngräset, bollspel, blomplockning, mer bollspel och lite baravaraochmåbra innan vi skiljdes åt. Jag hade sedan tänkt knalla runt på egen hand och utforska parken i en större bemärkelse, fast värmen visade sig redan ha tagit ut sin rätt så det blev bara en kort promenad runt slottsparken och en avstickare upp på en höjd. Jag upptäckte höjden när jag tog ett kort längs en gång som korsade fontänen och paviljongen. Överst på höjden stod ett ensamt träd och jag tänkte att det nog var fin utsikt däruppe. Det var det inte, det var träd och buskar överallt. Och stora sniglar i skal som jag lyckades döda två stycken av...

Eftermiddagen fick istället en lite romantisk inramning när jag hittade en bänk på en liten lummig ö i bäcken. Där satt jag och omväxlande läste, tittade på människor och djur och blundade och njöt av värmen mot min hud och trädens sus i mina öron.

Efter sju timmar så fick jag nästan slita mig därifrån. Men när jag gick förbi en spegel i mataffären på vägen hem så visade sig det vara ett klokt val. Fröken Kräfta hade gjort entré! Nästa gång ska jag inte glömma solkrämen. För en nästa gång blir det - så fort det blir sol!