Tomten kommer tidigt i år!

Häromdagen damp ett brev ner på hallgolvet. Det var ett fönsterkuvert med avsändaradress någonstans i England. Det första jag såg var "HM Revenue & Customs", det andra jag såg var en avi med ett förtryckt belopp på ett par hundra pund. Med hjärtat i halsgropen ögnade jag igenom det korta brevet - vill de ha betalt eller betalade de?

De betalade! Skatteåterbäring för 2009/2010 (skatteåret löper april-mars). Jag vet att jag förra året övervägde att fylla i en begäran om skattereduktion för att jag ju bara jobbade i Skottland fram till maj 2009. Men formuläret var - i vanlig brittisk ordning - en smärre bok. Ärligt talat minns jag faktiskt inte om jag postade den där blanketten eller inte... Å andra sidan, hur annars skulle de veta min svenska adress?

Hur som helst, skatteåterbäringen kom. I form av en utbetalningsavi. Suuuuuuck. Jag har ju ett konto i en brittisk bank, kunde de inte bara ha satt in pengarna där? Jag säger detta med tanke på den erfarenhet jag har av hur otroligt krångligt all administration verkar bli så fort en brittisk institution är inblandad. Jag såg därför framför mig skyhöga avgifter för att lösa in avin i Sverige, vilket gjorde det bättre att lösa in den i Storbritannien, där det säkert skapar problem för att den är utställd till en adress i Sverige osv osv.

Den enda information jag hittade på nätet var att folk tyckte det var otroligt omständligt att lösa in utländska checkar. Eller dyrt. Det var ju betryggande att veta.

Trots det tog jag med avin till Nordea, där jag har mina konton, och frågade efter information och råd.
"Ja..." drog kvinnan på svaret. "Det är ju inte så smidigt, men visst går det."
Typiskt, tänkte jag, exakt hur osmidigt och dyrt blir det här då?

Det visade sig vara enkelt och billigt, men osmidigt på så sätt att det är lite osäkert... Banken kunde inte sätta in pengarna direkt utan var tvungen att skicka avin till någon central. Det var detta som kvinnan menade var osmidigt, men jag tyckte det lät helt ok. Eftersom jag har ett konto i Nordea, där jag varje månad får in lön ("stadig, återkommande insättning"), så kostade överföringen 140 kronor (helt ok, tycker jag). Av samma skäl skulle jag få in pengarna så fort avin hanterats, vilket kunde ta ungefär en vecka. MEN, och här kommer det osmidiga kanske, det är en förkreditering. Jag får alltså ett förskott på pengarna, sedan begär Nordea summan från HMRC. P.g.a. detta så fick jag skriva under ett s.k. regressförbehåll: om Nordea inte får sina pengar från HMRC måste jag betala tillbaka pengarna och får tillbaka avin. Det tråkiga i kråksången är att jag inte kan få någon bekräftelse på ifall de fått sina pengar eller inte! Jag får helt enkelt hoppas på det bästa.

Detta grämde mig lite, men när jag nu tänkt igenom saken inser jag ju att det är så det fungerar. Jag minns att det fungerade likadant när jag jobbade på livförsäkringsbolaget/banken (i Skottland) och bolaget gjorde förskottsutbetalningar till kunder innan vi krävde pengarna från bolåneföretag e dyl. Vis därifrån vet jag också att sådant kan ta tid. Men det löser sig nog.

Så, varken dyrt eller osmidigt för mig. Och precis det tillskott jag behövde för att klara eventuell arbetslöshet vid nyår! God jul på mig!

Byta liv?

En perfekt människa som lever ett perfekt liv i en perfekt värld har ingen historia att berätta.

Prosit

ATJOO!!!....٩(-̮̮̃•̃)۶..٩(-̮̮̃•̃)۶....Om du är allergisk mot skitsnack, lögnare och falska människor... för då denna nysning vidare.

Allhelgonaafton på Skogskyrkogården

Jag tycker allhelgonafirandet är en fin tradition. Inte bara för att det lyser upp Novembermörkret, utan för att man får en helg då det liksom är legitimt att gå omkring och tänka på sina nära och kära som inte längre finns med en fysiskt. I år fick jag för mig att åka till Skogskyrkogården och minnas. Jag tänkte att det nog lär vara fint med alla ljus på en så pass stor kyrkogård.

Så rätt jag hade. Fast det var inte bara ljus där, det var fullt av människor också. Som en kvinna halvt opassande utbrast när vi klev ur en full tunnelbanestation: "Vilken folkfest!"
Fest kanske man kan diskutera, men visst var det lite festligt med stånd som sålde glögg, bullar, korv och kaffe. Och blommor, kransar och allehanda lyktor.

Jag tänkte först köpa en lykta för varje människa som jag ville hedra. Med famnen full av lyktor insåg jag att de blir fler och fler ju äldre man blir... Jag beslöt därför att de nog inte har något emot att dela på en lykta. Jag skulle bara hitta en riktigt fin plats att ställa den på.

Vägen upp mot minneslunden kantades redan vid sextiden av lyktor. Det var kolsvart ute, men mörkret kändes ovanligt varmt - trots att man fick gå med mössa och vantar. Det var inte bara värmen från ljusen utan värmen satt liksom i atmosfären. Så mycket kärlek på en och samma plats. Visst, några ljus har säkert satts dit av pliktkänsla, men vad är det om inte en sorts kärlek? Hade de inte brytt sig ett skvatt så hade de ju faktiskt låtit bli att ens tända ett pliktskyldigt ljus. Jag tror ändå att dessa ljus var ytterst få i mångfalden.

Almhöjden

Från minneslunden på höjden såg man rakt över till Almhöjden mitt emot. Kullen av dold i dunkel medan tusentals gravljus lös upp trädkronorna och folksamlingen underifrån. En man kommenterade att det såg ut som en scen ur Sagan om ringen. Själv tyckte jag det liknande en druid-konferens. Vackert var det i alla fall, och nästan omöjligt att fånga på bild.

Mitt ljus i varmt sällskap bland andra ljus

Det var där uppe på Almhöjden som jag fann den perfekta platsen för mitt eget ljus. Jag tände det och satt en stund och mindes, log när jag hörde de minas röster och försökte att tänka bort folkmyllret. Det gick så där. Typ inte alls. Almhöjden är fin, men knappast stället där du finner frid en allhelgonaafton. Nästa år får det bli en annan kyrkogård. Eller så går jag dit vid midnatt istället.

Vem vet, inte jag

Vad är värst; att veta eller att inte veta? Visst, det kan vara skönt att gå omkring i ovisshet och slippa allt som vetskap för med sig; ansvar, val, ångest. Samtidigt föredrar jag ångesten av att veta. Då är det hemska framme i ljuset och det är inte lika hemskt längre. Det har blivit konkret.

Jag tycker att det är värre när man inte vet. När man går omkring och tror, spekulerar, hoppas, förtvivlas och blir helt knasig av att inte veta. Precis så.

Ingen målar så hemska spöken som en själv.

Just nu tror, spekulerar, hoppas och förtvivlas jag. På onsdag hoppas jag komma ett steg närmare vetskap. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som jag tror. Att det inte alls är som jag tror.

Det vore själva fan. På väggen.