28 February 2010

Nu får det väl ändå vara slut på nederbörd!

Jag är så jäkla less på all denna nederbörd. Över två veckor nu och inte en enda torr dag! Det vore ju behjälpligt om man åtminstone fick lite prognoser; imorgon finns risk för nederbörd runt lunch men i övrigt en torr dag, på torsdag kommer mindre skurar under morgonen medan eftermiddagen bjuder molntäcke, en liten varning för skyfall under natten mellan torsdag och fredag, ett nederbördsområde drar in över fredageftermiddagen och håller i sig över helgen.

Men det kommer inga prognoser. Inga varningar alls, faktiskt. Himlen är ju jämngrå just nu så den ger inte heller någon vidare ledning. Morgonen kan vara lugn, men på väg till jobbet skvätter det innan molntäcket tar över och sveper in huvudet som i en dimma. Under ett telefonsamtal på jobbet börjar det dugga. På pendeltågsperrongen kommer en skur. I soffan utbryter ett kraftigt skyfall. Nästa morgon duggar det hela morgonen.

Det är dessutom inte så att nederbörden kommer när det passar, d.v.s. när man sitter hemma. Nej, gärna på bussen, på tunnelbaneperrongen, i rulltrappan, vid mjölkdisken, på jobbet. Ja, över huvud taget gärna där det finns publik. Så där så att man tvingas vara alert så att man hinner ducka, vända om, trycka tillbaka och låtsas att fläkten blåst lite smuts i ögat. Varning för exhibitionistisk nederbörd.

Jag är så less på att gråta! Så inihelsikes jäkla less! Hur mycket gråt ryms i ett öga? Hur lång är en tårkanal?

Om inte jag kan stoppa nederbörden och böckerna jag bläddrar i i bokhandeln och sidorna på nätet mer konstaterar ATT det händer än svarar på hur man får stopp på det, då hoppas jag att vårdcentralen kan ge råd när jag går dit om ett par veckor. Ja, jag varken vill, har lust eller tid (sic) med det här just nu!

Visst har jag hört talas om att man kan gråta av utmattning, men det här är ju löjligt.

21 February 2010

UNO!

Ni trodde kanske att det var ett svunnet minne från lågstadiet. I ärlighetens namn var det i princip därför jag laddade ner UNO! till mobilen idag. Jag vet inte om man ska skriva UNO! med stora bokstäver och utropstecken, men det känns som att utropstecknet måste vara med för det är ju så man säger - UNO!

Hur som helst. Jag laddade ner spelet för att jag i den warpade verklighet jag befinner mig i just idag fann att... oh himmel, håll i er nu... att Vänner var för bråkigt, OS gick för fort, den superbraiga boken hade för långa meningar och brickrasarspelet var för stressigt. Just idag orkade jag liksom inte med något som var längre eller i högre tempo än.... tja, teletubbies? I brist på dem laddade jag ner UNO! Röda, gröna, blå och gula kort. Enkla regler. Maklig speltakt. Jag la mig tillrätta i soffan, slog på lite skön musik på stereon och lät korten delas ut.

Och dra mig baklänges på en gunghäst, men visste ni hur beroendeframkallande UNO! är?!? Spelet är helt enkelt genialt i sin enkelhet. Man tjyvhåller på +2 tills grannen har några få kort kvar (moahaha!) och protesterar högt när någon dumskalle lägger en 7:a och byter kort med dig just när du bara har ett kort kvar i samma färg som spelas på bordet. (Det där med att byta kort är en variant jag inte stött på förut.)

Det är inte alls ett spel för lågstadiebarn. Det är ett färgglatt strategispel av högsta klass. Och i lagom lugnt tempo. UNO!

Vad jag tittat på större delen av söndagen.

20 February 2010

Hiss & Diss a la Carina

Varje vardagmorgon lyssnar jag till Rix FMs MorgonZoo när jag äter frukost. De har där en programpunkt där de Hissar och Dissar olika saker. Jag tänker sno den idag, för nu råkar jag nämligen ha lite att Hissa, och Dissa.

Jag börjar med att Dissa, för det är tristast.

1) Först vill jag dissa Melodifestivalen. Det här kvalupplägget har helt förvandlat den från Speciella Melodifestivalen till ännu en Idol/Dansbandsslaget/whatever-serie, som känns just - whatever. Å andra sidan kan den uppfattningen bero på att jag nu faktiskt också zappat in och hälsat på under några låtar - och alla spår känns Idol 1992. Helt ointressant. En gång i tiden vill jag minnas att jag gillade schlager... jag har nog helt bytt fil, tror jag. Ring mig ändå till finalen, då är det Häcklarfest!

2) Det finns ett gym tvärs över gatan. Det är precis i min smak; fräscht, litet och opretentiöst. De har knappt personal utan man går in med ett kort. Perfekt för att strutta över och cykla en vända när man har lust. Men varför har man bara alternativet att betala 269kr i 12 månader eller 399kr i 3 månader? Det känns ju knappt som någon idé att vara med bara tre månader när det kostar nästan lika mycket som ett halvår. Varför finns inte klippkort? Och varför kan man inte bara köra månad-för-månad så länge man känner för det?? Och när man ändå betalar så mycket pengar, vad sjutton är meningen med att ta 400 spänn för ett s.k. medlemsskap??? Vilket man dessutom måste betala om igen ifall man gör ett uppehåll, d.v.s. inte betalar månadskostnaden, om så bara i en månad. Nä, fetdiss till detta blodsugarupplägg. Det gör i alla fall så att jag väljer att inte gymma alls mot att binda upp mig mot nåt jag eventuellt inte kommer fullfölja.

3) Jag tycker fortfarande världen är vacker som ett vykort, men nu får det faktiskt gärna bli barmark så att man kan ge sig ut och knalla i skog och mark igen. Jag dissar den långa vintern.

Sådär, sen finns det så klart saker jag vill Hissa också.

1) Först vill jag hissa mobilspel. Anja Pärson tar hjälp av något ankspel när hon inte kan sova, själv lägger jag mig och kör något slags patience-spel när jag är för trött för att läsa men för ofokuserad för att sova. Idag köpte jag två nya spel; ett som ger mig 12 patiencer till(!) och så ett brickrasarspel, ni vet. En platta längst ner i bild studsar upp en kula som spräcker små klossar, och så kommer små presenter nerfallande. Helt beroendeframkallande! Jag har redan legat i över en timme på sängen och krossat brickor.

2) Jag skulle idag slänga ut en amaryllis där blomma nr 2 just blommat ut och skrumpnat ihop. Jag skulle just lägga ner den i soporna när jag upptäckte - en tredje knopp! Det såg ut som ett tjockt blad som just börjat komma upp, men det var inget blad, det var en knopp. Så nu står amaryllisen i fönstret igen. Jag vill hissa roliga överraskningar!

3) Slutligen vill jag hissa Facebook. Aldrig har väl världen varit så nära som nu och aldrig har man väl haft så bra kontakt med både släkt, vänner, kollegor och bekanta. Det fina med FB är ju att det är folk från vardagen som man liksom fortsätter tjöta med på nätet. Ibland kan det t om vara lätt att glömma att jag bor i Sverige, eftersom jag nästan dagligen tuggar med polare och kollegor från Glasgow. (Framförallt nu när fler och fler överger Bebo och har börjat hänga på FB.) Ibland får jag hejda mig så att jag inte säger "klart jag kommer, vi ses ikväll" och messar svenska polare och ber dem hänga med ut, ha, ha. Men guu vad kul det är att ha ALLA polarna bara ett musklick borta!

Ja, nä, det var väl dagens Hiss & Diss. Nu ska jag gå och lägga mig och läsa en bra bok, det kan man också göra en lördagkväll, ha, ha.

OS jag inte såg

Förra vinter-OS var en frustrerande rad bristfälliga rapporter. Jag bodde då i Skottland och britterna skiter verkligen fullkomligt i vinter OS. BBC rapporterade kort om konståkning och curling i morgonsoffan, men det var det. Förutom OS-finalen i ishockey, vilken man faktiskt kunde se på tv.

Nu blir jag därför nästan vimmelkantig av allt härligt OS man kan se på tv. Live! Jag har upptäckt två nya kanaler dessutom. TV24 och Kunskapskanalen. De samarbetar på samma sätt som tv1 och tv2 genom att sändningar hoppar mellan dem. (En dag kanske någon inser att man kan ha två rena OS-kanaler och flytta alla andra sändningar till den andra kanalen, men, men.) Därmed finns minst två tävlingar att kolla på - samtidigt! Lägg därtill till snabbrapporter som poppar upp i rutan samt nyhetsredaktionerna som visar sammandrag (och därmed ger dig en andra chans att se sådant du missat), så förstår du att zapptummen går varm just nu.

Problemet är bara att allt zappande gör att man missar hälften. Nu vill jag i och för sig minnas att jag låg däckad i feber när Kalla tog guldet, men vid någon annan medalj så slog jag över just när alla jublade, och jag tror att jag följde en spännande curlingsten när Anja åkte ur...

Vad jag menar är, detta överflöd av godis gör att jag nästan missar hela skålen! Knepigt.

Igår kväll fick jag dock se Haag knipa silvret i nåt slags skidkombination. Men det var nog för att hockeymatchen kändes lagom beige... tills jag slog över efter silvret, och upptäckte att det utvecklats till en rysare! Och nånstans i detta virrvarr missade jag Järbyns krasch.

Puh! Man skulle nästan behöver semester efter det här. Oh, damcurling på ettan - måste gå!

Handlingsplan för slott och koja

Förra helgen, efter att jag identifierat att det mystiska och lite läskiga som pågick inte var så mystiskt som jag trott utan en väggdunkning, så ställde jag mig naturligtvis frågan; vad gör jag nu?

För att finna råd så surfade jag runt på vårdguiden, NHS, Netdoctor och olika specialsidor. Observera att på t ex brittiska sidor så finns inte utmattningssyndrom eller utbrändhet som samlingsnamn utan man talar om stress och depression i olika kombinationer. På svenska kan jag speciellt rekommendera Stressmottagningen och även Utbrändhetshjälpen, som har ett utmärkt forum. Jag upptäckte t ex att varje fråga som virvlade i mitt eget huvud redan virvlat i någon annans, så där fick jag mycket snabbhjälp. Om man nu ska använda stresshöjande ord som snabb i detta sammanhang...

Utbrändhet saknar medicinsk definition idag. Man vet dock att det uppstår efter långvarig stress. Med långvarig menas låååång, inte bara några veckor utan månader eller år - antingen sammanhängande eller i ständigt återkommande perioder. Med stress menas inte direkt kuta-runt-i-jakt-på-klockan, utan kan bestå i både fysisk och psykisk stress, både privat och på jobbet. Till slut säger det PANG och trots att människan är inställd på att köra som vanligt så säger kroppen stopp. Det kommer över en så snabbt att det kan kännas som att gå in i väggen.

Utbrändhet (utmattningssyndrom, whatever) kommer i så många olika former, och uttrycken är så personliga att det inte finns någon mall, bara en uppsjö omständigheter som tillsammans pekar på detta fenomen. Detta gör att man får vara lite selektiv i sin läsning, för när det t ex talas om sömnlöshet så är ju inte det aktuellt om man själv inte drabbats av det, samtidigt som vissa går ner i vikt medan andra går upp, vissa får hjärtklappning och andra inte, vissa blir deprimerade och andra utmattade, vissa blir båda o.s.v.

Jag utgår därför från mig själv här (det är min blogg!) så för full information hänvisas till hemsidorna ovan.

För att summera vad jag fann så kan man säga att väggdunkningar egentligen sker i tre faser:
1) Sammanbrott - som leder till att man är helt utslagen och oförmögen att göra, typ, nåt. I det skedet kan det vara bra med en kortare sjukskrivning (ogärna längre än tre veckor, vad jag förstod, för att inte 'fastna' i passivitet) för att låta krisskedet ebba ut. I denna fas råddes man att fokusera på grundläggande behov och stöd, för så mycket mer orkar man inte med.
2) Återhämtning - få kropp och själ i balans igen. Med undantag för de allra grövsta fallen är man fortfarande inom de tre veckorna sjukskrivning. Fysisk aktivitet förespråkas för det får igång endorfiner (läs: lyckopiller som redan finns i kroppen). Men gärna lugnare sådan, så att man inte stressas upp av det... Man råds även att umgås med andra; skratta och ha roligt i goda vänners lag. Det kunde även vara bra att träffa andra i liknande situation, diskutera stress och erfarenheter och så att man inte känner sig ensam och utsatt.
3) Tillbaka till familj- och arbetsliv - men inte till det gamla (då dunkar man snart igen) utan det viktiga är att förändra verkligheten som skapade stressen. I den här fasen råddes man ta hjälp utifrån; kurator, terapeuter, tala med jobbet om förändringar där, beroende på vad som skapade stressen initialt.

Tre veckor, ja. Det var Socialstyrelsens rekommendationer inför en reform 2007, sedan vet jag ju inte hur det ser ut idag. Jag tvivlar på att folk är hemma så kort tid. Själv tänkte jag väl redan innan jag kollade upp det här att 3-4 veckors semester vore önskvärt. Fast vad vet jag, jag är ju ny inför det här.

Det rådde ingen tvekan om att jag för en vecka sedan var i Fas 1. I den situationen fanns egentligen inte Arbete som en valmöjlighet, vilket ledde till panik i sig, för vad var alternativet? Jag hade bara 2 dagar semester kvar och eftersom jag då inte visste om det fanns chans till förlängning på jobbet så tänkte jag att jag knappast kunde sjukskriva mig för utbrändhet - för vilken arbetsgivare förlänger en anställning i ett sådant läge? Framförallt när jobbet är i en telefonkundtjänst, ett globalt utpekat högriskområde för stressjukdomar! Nu när jag vet att jag inte får förlängt så lockar sjukskrivning, men... för det första har jag ingen trygghet att gå tillbaka till så frågan är hur avkopplande det är - jag skulle ju bara sitta i tre veckor och söka jobb! För det andra drar jag mig lite för att sjukskriva mig när jag står i begrepp att byta jobb, för jag kan ge mig fasen på den nya arbetsgivaren på ett eller annat sätt får veta att jag alldeles nyss varit sjukskriven för utbrändhet - och hur stor är då chansen att de anställer en?

Jag läste igenom alla goda och dyra råd och insåg snart att... det går inte. Det finns ingen möjlighet att "göra det rätta". Inte i min livssituation just nu i alla fall. Det var då jag reflekterade över hur olika förutsättningarna är för Slott och Koja.

Hur många krisande Stjärnor tar inte Time Out varje år? Lägger in sig på vilohem, behandlingshem eller en stuga i skogen. De dribblar inte med futtiga tre veckor utan låter kroppen få den tid den behöver för att komma igen, talar med den de behöver tala med, tar hjälp av den de behöver hjälp av. Förändrar. Kommer tillbaka. Eller inte...

En kvinna på forumet jag nämnde tidigare har ägnat senaste året åt att kämpa med Försäkringskassan. Hon var i samma situation som jag när hon dunkade i, så hon fick inte förlängt på jobbet. Nu vill vare sig företaget eller Försäkringskassan bekosta sjukvårdskostnaderna. Inte undra på att hon fortfarande var sjukskriven. Känns det som att jag orkar med detta kämpande - denna stress - utanpå allt? Nej, tror inte det, va.

Jag tror inte på långvarig sjukskrivning, jag tror faktiskt att passivitet föder passivitet och att längre sjukskrivning skapar fler problem, fler sjukdomar, än den initiala. Vem blir inte deprimerad av att gå hemma frustrerad?! Jag kröp ju för jösse namn på väggarna efter bara fyra veckor i samband med knäoperationen, och skuttade glatt tillbaka till jobbet lite för snabbt för att det skulle vara bra. Men initialt - ja, då tror jag man behöver lugn och ro. Med ett fast jobb hade jag mycket väl kunnat ta en liten time out och kommit tillbaka - lite finare, lite bättre. Men nu...

För en vanligt död som försöker starta en ny karriär och som blir arbetslös om en månad, där finns vare sig tid eller möjlighet för en Time Out. De tre faserna ter sig närmast hånfulla! Så dilemmat löste egentligen sig självt. Just nu kan jag inte lyssna på kroppen, jag har helt enkelt inte tid att vara utbränd (sic!). Jag kan heller inte ta tag i stressmomenten i behovsordning, det viktigaste först, utan jag får göra som när en femåring städar. Prioritera det lättaste och minst jobbiga. D.v.s. hitta ett nytt jobb. Med det i hamn kan jag sätta mig och lista upp resten och bena ut vad jag kan förändra och vad jag inte kan förändra utan måste hitta ett sätt att leva med utan att får magsår. Och så får jag hoppas att jag inte går in i någon vägg igen - åtminstone inte tills jag har ett fast jobb.

Hm, det låter nästan som att jag tror på det själv. Men det är väl så det får gå till i praktiken. Utan tid och pengar till vilohem eller ens en halvdan terapeut som kan hjälpa en att reda ut röran så finns väl egentligen bara ett alternativ för kojfolket efter en krasch. Ruska på huvudet, bita ihop och köra vidare. Om än i ett lugnare tempo.

Hur fasen det nu ska gå med en motor som skurit sig.

19 February 2010

Det löser sig

Det löser sig, ett livsmotto som kan uppfattas på olika sätt. En del kan uppfatta det som en positiv inställning till att det alltid finns ett sätt förbi hindret och att det kommer upptäckas, även om man kanske inte ser lösningen just i detta nu. Andra kan uppfatta det som en lättjefull förhoppning om att saker reder ut sig själv utan att man själv behöver lägga kraft på det.

Det kan användas på samma sätt. En del tänker att det löser sig och fortsätter vägen fram medan de aktivt funderar på en lösning och söker utvägar. Andra tänker att det löser sig och tänker sedan på något helt annat. Gissa för vilka det kommer lösa sig?

Men ibland löser det sig verkligen. Utan att man lyfter ett finger.

I söndags var jag inställd på att gå till jobbet på måndagen, trots att jag skakade och grät vid tanken. Men jag hade då insett att jag faktiskt inte hade något val (mer om det i ett separat inlägg), så jag ställde in mig på kamp och bestämde mig helt enkelt för att klara det, för att jag måste klara det.

Vid ett-tiden på natten stapplade jag in på toan för första gången, sedan fortsatte jag nonstop tills måndag eftermiddag.

Yessss, varde magsjuka! Och aldrig har det kommit mer lägligt. Magsjuka och feber gav mig två dagars fullkomlig dvala. En total paus, från allt. Tredje dagen var förvisso så där mosig att det inte ens var kul, men totalt fick jag fyra dagars paus. Tyvärr blev jag så frisk natten mellan tredje och fjärde dagen att gråtattackerna dök upp som pärlband, men ändå. Nu kan jag gå tillbaka till jobbet med, faktiskt, mer kraft än i söndags kväll.

Igår löste det sig dessutom lite till. Trots allt. Trots att det är lite ohälsosamt oroande så att jag håller andan. Jobbet jag har är tidsbegränsat, och nu fick vi veta att vi inte får förlängt. Så från 1 april är jag arbetslös. Ekonomiskt blir det skittufft, framförallt första månaden då det är karenstid, innan jag får 320kr/dag före skatt - efter ca 30 dagar handläggningstid. Hur jag tänkt klara räkningarna i slutet av april? Det löser sig.

Poängen är att det här beskedet trots allt faktiskt var det bästa jag kunde få just nu. Framförallt just nu. Jag visste förvisso redan innan jag började jobbet att det skulle bli tufft att sätta sig i kundtjänst igen - det blev precis så illa som jag befarade. Och hade jag inte fått komma därifrån omedelbums så kunde nog den här lilla väggdunken bli riktigt läskig. För jag klarar verkligen inte längre stressen och intensiteten i en telefonkundtjänst. Det gör jag inte.

Men det löste sig ju! Allt löser sig.

18 February 2010

Skönt när det okända blir känt


Jag var med om något rätt läskigt förra veckan. Det som hände är något väldigt privat, men senaste veckan har jag upptäckt att det är vanligare än man kanske kan tro. Det finns väldigt mycket information och debattforum på nätet om det - men det är ändå något människor ogärna pratar om. Det är lite skämmigt, dels för att man ogärna vill medge att man har problem, dels för att det faktiskt kan ställa till trubbel när folk i ens omgivning och inte minst arbetsgivare (för att inte tala om framtida arbetsgivare) inte riktigt förstår vad det innebär (eller snarare vad det inte innebär) och dels kan det kännas som ett komplett misslyckande att så att säga medge att man inte fixar det. Så "man pratar inte om det", fast det borde man ju. Det blir mindre läskigt när lampan lyser och det okända är känt! Så jag tänker prata om det.

Jag talar om Dunket. Gå in i väggen. Eller 'utmattningssyndrom' som det enligt vårdguiden heter, eftersom man ogärna vill använda begreppet utbrändhet. "Det får det att låta som om man inte kan komma tillbaka, när man är utbränd." Som det står på vårdguiden.se.

Men i onsdags förra veckan visste jag inte att det var det som hände. Det var därför det var så läskigt. När jag bröt samman på jobbet trodde jag att det var en fördröjd chockreaktion på ett oväntat dödsbud någon dag tidigare. Det trodde jag även på torsdagen, men på fredagen, när jag till min förvåning upptäckte att jag var rädd för människor, att se dem i ögonen, och dessutom fick sån panik i folksamlingar och vid tanken på att träffa arbetskamrater att jag var tvungen att vända hemåt igen vid ett pendeltågsbyte (detta efter att ha stått tio minuter i snömodden vid en busstation för att samla kraft att ens kliva på första pendeltåget!), då misstänkte jag att allt inte stod rätt till.

Det var flera saker som inte stod rätt till, och det blev än klarare under helgen; den ständiga och faktiskt våldsamma gråten, oförmågan att fokusera blicken, inte minst bland folk, oförmågan att tänka en rak tanke (mitt vanligaste svar på allt var "vet inte", för det visste jag inte), oförmågan att tala i hela meningar utan att anstränga mig, långsamheten i både tanke, tal och rörelser, förvirrande rörelser, nervositet, att göra fel och glömma och allmänt inte riktigt vara fokuserad, ihärdiga "vill inte"-känslan ens att träffa vänner (men det var jag ju livrädd för att börja dra mig undan ifrån, och samtidigt var det skönt att ses när man väl gjorde det), insikten att 2 timmar var max för vad jag orkade med - av nåt.

Det var då jag konsulterade Professor Internet. Vårdguiden, NHS (jo, konsulterar fortfarande brittiska vårdguiden, ha, ha), 1777 och ett flertal andra både svenska, brittiska och amerikanska hemsidor var entydiga i sin bedömning. Stress. Utmattningssyndrom. Inte nödvändigtvis depression, det var också en kvist på samma gren, utan mer utslut färdig och totalt utmattad.

Ja, och när jag satt där och kollade checklistor, gjorde självdiagnostiska tester, läste Frågor & Svar-sektioner och läste infoblad så blev bilden knivskarp. Visst, jag fick första känningen sommaren 2007 vilket ledde till en mini-dunk hösten samma år, det har jag till och med skrivit om. 2008 avlöstes, nej, fylldes hjärnan på med stressmoment efter stressmoment, vilket fortsatt under 2009. Och jag har hela hösten uttryckt att jag kippat efter andan vid vattenytan. Men jag har också varit medveten om hur nära väggen jag befunnit mig och jobbat på att verkligen ta en sak i taget och ge mig tid. Fast med facit i hand var det ju ändå full karusell, så visst kunde man nog förutse även detta Big Dunk. Oförmågan att prestera på jobbet, att ligga på samma nivå som vanligt, den ökade irritationen, folkilskan, känslan av att det är för mycket och att almanackan är för full (ens när det bara finns två inbokade datum!), viktuppgången, ryggskottet - allt finns med där i checklistorna.

Och det är skönt, för nu är det inte läskigt längre. Lampan är tänd, det finns inga monster under sängen. Det stod bara en vägg i vägen - och den gick jag in i.

Nu ska jag undersöka hur jag kommer förbi den. Kanske Mora Träsk vet?

13 February 2010

Vet inte vad som hände... det tog bara stopp

Det hjälpte inte att puttra runt på tvåans växel. I veckan fick droppen bägaren att rinna över och nu är det motorstopp.

Privatlivet kräver all den lilla energi jag har just nu. Vi hörs när jag kan tänka en rak tanke igen.

[Pausfågel sjunger]

11 February 2010

Dagens lästips

Om någon skulle vara nyfiken på anledningen till att jag bott i en grotta senaste månaderna, eller om någon bara på skoj skulle vilja läsa en examensuppsats i kriminologi så kan jag rekommendera "Jag ska anmäla dig för barnmisshandel! - En pilotstudie av vilka handlingar som polisanmäls som barnmisshandel". (Nä, vi kom inte på en längre titel...)

Min uppsats går nämligen nu att läsa i pdf-fil på kriminologiska institutionens hemsida. Närmare bestämt här.

Så, då ska jag bara knåpa ihop en examensansökan dårå. Tjoho!

10 February 2010

En inåtvänd dag

När förnekelsens tid är förbi
visar sorgen sitt förvridna ansikte
Minnen framkallar dofter och röster från förr
medan himlen blir sju sorters kakor rikare.

Hälsa farfar, farmor.

8 February 2010

Godmorgon, Sverige

Två svenska officerare dödades i skottlossning nere i Afghanistan igår. För första gången var det ingen vägbomb eller annan "olycka" utan en så att säga riktig dödsskjutning i krig. Förvisso i ett område där uppdraget anges som fredsbevarande, men ändock i konflikt.

Idag kan vi därför i allehanda media se rubriker liknande dem som florerat under många år i t ex Storbritannien. Här precis som där kan man nu dels ta del av det obligatoriska snacket om huruvida det verkligen är nödvändigt att ha trupper i området, dels vinklas gärna nyhetsvärdet i stil med; "Ooops, shit, krig är farligt, folk dör, vet folk om det?!"

Så klart vi gör!

Så även de svenska soldater som - får jag lov att poängtera - söker sig till tjänstgöring i krigszoner.

En nätbekant som själv tjänstgjort i Afghanistan och som har flera vänner inom armén berättade via Facebook att hon idag fick ett telefonsamtal från en journalist som rent ut frågade om hon möjligen kände någon som åkt ner till Afghanistan utan att förstå hur farligt det var. Vinkeln på det reportaget är ju glasklart... Bekantingen gjorde det enda raka och sa att, nej, det gjorde hon inte för alla hon känner känner till riskerna - mycket väl.

Precis. Liksom alla vi andra.

Trist för killarna i fråga, givetvis, men det är en del av livet. Och uppdraget. Och kriget. Och finns det nu några, förutom medias rubrikmakare, som inte fattat att krig är livsfarligt så säger jag bara; Godmorgon.

7 February 2010

Låg växel

Det sägs ju att livet går upp och ner. Just nu är jag på en raksträcka nere i dalen tror jag. Något är ju fundamentalt fel när det inte ens är upplyftande att tänka att man ska träffa människor man tycker om. Egentligen vill man stanna hemma under en filt och sova bort livet. Men det gör jag inte, inte då när jag ska träffa människor jag tycker om i alla fall. Då tvingar jag iväg mig enligt devisen "det blir bättre när jag är där". Och även om det kanske inte blir det, utan jag sitter och längtar efter filten hemma, så tänker jag att om jag tillåter mig att gömma mig under den där filten så kommer jag till slut fastna där. Jag har sett människor som gör det, och där vill jag absolut inte hamna. Alltså tvingar jag iväg mig för att träffa människor jag tycker om så att jag för en stund kommer bort från filten och - planen är att till slut tycker jag nog till och med att det är kul.

När livet går emot en är det lätt att bli handlingsförlamad. Eller att vilja lösa allt på en gång. Jag har funnit att jag inte alls kan bolla livet som för några år sedan. Då kastade jag glatt upp bollarna och såg det bara som en utmaning om det slank in en fackla och varför inte en sabel också. Sedan en tid tillbaka har jag upptäckt att jag behöver mer lugn och ro. Var sak har sin tid. En sak i taget.

Då, förut, tyckte jag nästan att jag slösade bort livet om det fanns en dag då inget var inplanerat. Idag känner jag mig nästan stressad om jag har två dagar i veckan inplanerade. Visst, nu har jag haft en hektisk period med uppsatsen och visst, jag vantrivs så inihelsike på jobbet att jag mår fysiskt dåligt, men den här radikalt minskade stresståligheten började redan innan. Den där hösten 2007 när jag egentligen kunde höra mig själv dunka i väggen, det var nog då det började. Sedan har det bara rullat på. Eller snurrat, kanske.

Det är nog dags att det slutar nu, snurrandet. Men jag tänker att om jag ligger här och rullar på tvåans växel så kanske det snart känns naturligt att lägga i trean igen. Jag vill ju inte ligga och puttra så länge att motorn skär sig.