Ben Lomond, Cawdor Castle och en inslagen bilruta

Dagarna fore bergsvandringshelgen vagade jag knappt andas. Det regnade javulen i Skottland och det pratades om bade orkaner och stormvindar. Cappuchino och jag (nu for tiden kallade Fellowship of the Five Sisters) hade sett fram emot det har avbrottet sedan vandringssemestern i somras...

Tack och lov ar vadret i Skottland oberakneligt, sa lagom till lordagen blev det bade sol och vindstilla.

Pa lordagen tog vi en lagom avslappnad och skon vandring uppfor Ben Lomond. Utsikten ar suveran, oavsett arstid! Vi tog det lugnt och njot och lat vara hjarnor tommas pa jobb och trakigheter medan vi riktigt kande batterierna laddas om. Naturupplevelsen var sa avslappnad att vi till och med tillat oss att inte knalla anda upp till toppen! Nar vi kande att vandringen borjade vanda fran njutsam till "typ, trakig" och vi sag att toppen (som trots allt bara var 30 min-1 timmes vandring bort) var dold bland molnen sa att vi anda inte skulle se nagonting dar uppe, ja, da vande vi och gick ner igen.

Det kandes nastan lyxigt att unna sig att ta det beslutet, att inte drivas av prestation eller malinriktning utan helt enkelt n-j-u-t-a. Det gor inte ont att inte na toppen. Larde jag mig.

Pa sondagen kom regnet tillbaka sa vi akte upp till Inverness. 3-4 timmars dunkande langs en motortrafikled kandes nastan ok nar man horde alternativet smattra mot rutan sa att man inte horde radion. Uppe i Inverness korde vi forbi Culloden (dar storsta engelska massgraven faktiskt ligger under golvet i souvernirshopen...) och stannade till vid Cawdor Castle. Det ar ett frackt litet slott. I mitt tycke trist pa insidan, men oerhort tufft pa utsidan. Dessutom gillar jag den lilla detaljen att man pa 1970-talet(!) hittade ett lonnrum under oppna spisen. Den hade bara en ingang - genom en fallucka vid dorren - och placeringen under spisen var sa att det inte skulle lukta... Fan. Vad. Tufft.

Pa mandagen gick vi runt hornet for att hamta hyrbilen. Bakrutan pa forarsidan var inslagen. Inget shockerande i vara kvarter direkt men vad jag reagerade pa var lappen som lag pa forarsatet. Ett fint litet meddelande fran polisen om att de noterat det intraffade och kunde jag vara sa snall och ringa ett visst nummer angaende detta. Tja, lappen lamnade jag till hyrbilsfirman och resten av dagen tankte jag pa hur... jag vet inte, trevligt det var. Som om var egen lilla kvarterspolis faktiskt holl ett oga pa oss.

Dessutom kunde jag inte lata bli att skratta at elandet. Jag har pratat om att jag borde kvalificera for stamkundskort pa det dar stallet snart. Tja. De drar sakert av det pa alla merkostnader jag skaffar dem. Forra aret gled bilen ner i diket, i ar gav jag tillbaka en kraschad ruta. Fortkorningsboterna far jag betala sjalv dock. Det kanske ar tur att jag tar bussen till jobbet.