Hembesök i Skottland del 1 - reseäventyret

Ja, vad ska jag kalla det för då? Har man två hem så har man. I påskas åkte jag hem till Skottland och hälsade på. Men var faktiskt glad att sedan åka hem till mysiga lägenheten, superroliga jobbet och mina kompisar igen. :-)

Hur som helst. Äventyret började ju direkt, eftersom Ryanair numera inte flyger till Prestwick utan till Edinburgh. Förutom nostalgiska skäl så kan jag faktiskt inte komma på någon enda nackdel med det. Flygtiderna är mer humana, förbindelserna både mellan flygplatsen-Edinburgh och Edinburgh-Glasgow är mer täta och flygplatsen är större. En nackdel är i och för sig att Citylink (busslinje som förbinder Edinburgh-Glasgow) inte stannar vid terminalen utan på "stora vägen", vilket det tar ca 30 min att gå ut till... Därför kan man lika gärna betala £3.50 och ta flygbussen mot Edinburgh city. Flygbussen går var 10 min och resan till stan tar 30 min, men ska man till Glasgow kan man t ex hoppa av vid Marriott hotell eller Haymarket och där genskjuta Citylinkbussen tvärs över gatan.

Jag hade dock ingen större brådska så jag tog bussen ända in till Waverley station. Se där, så fick jag mig en dos av Edinburgh Castle också! Lika mäktigt, mystiskt, mytiskt och fantasieggande som vanligt. Tåget till Glasgow kostade £10.70 och bussen £6.30. Ärligt talat, det skiljer bara 15 min i restid, så med ipodden i öronen så dunkade jag buss Hem.

Människor har frågat hur det kändes att komma tillbaka. Sanningen är... förutom en märklig känsla när jag fick påminna mig själv om att inte ta taxi till Dennistoun så kändes det... precis som vanligt. Som om jag aldrig lämnat. Helt naturligt stegade jag genom stan till Eurohostel vid river Clyde. Mina gator, mina kvarter, mina skumt upplysta genvägar förbi strippklubbar...

Det här var en intensiv snabbvisit, varför jag tackade nej till alla erbjudanden om att sova gratis i diverse förorter. Eurohostel är billigt (£18/natt för ett 4-bäddsrum, billigare i större salar), frukost ingår och det ligger Bang mitt i city. Perfekt om man - likt en effektiv svensk - planerat varenda minut.

Trött och medveten om att Shoppingracet skulle börja kl 9 morgonen efter så ramlade jag direkt i säng. Det kändes lite dumt, faktiskt, för jag var jättesugen på att gå ut och möta upp med några bekanta som var ute och partade. Men ärligt, tanten pallar inte sen kväll och intensiv shopping. Dessutom hade jag bara rest i utslitna jeans och sunkig tröja med fettfläck. Kläder som jag kunde slänga innan hemresan (= mindre packning = mer plats för shopping) och definitivt inte var lämpade ens för Weatherspoon. Drinkarna fick därför vänta till "nästa gång". Jag somnade som en stock.

Och vaknade som i en osannolik dröm av att ljuset var tänt och en butchig ned-kvinna brölade:
"Det är en för många som sover i det här rummet. Kan jag ta era namn, tack."
Fast det var fasen varken 'tack' eller 'förlåt att jag stör' i rösten. Eftersom jag checkade in bara några timmar tidigare kunde jag fortsätta tryna medan de andra uppgav sina namn. Det visade sig att en tjej inte var uppskriven på nån lista. Ned-kvinnan blev nöjd till slut, släckte och tjoade utåt korridoren åt någon Fabio att allt var ok. Hon väckte säkert resten av korridoren med det tjoandet. Dörren stängdes, jag menar slogs igen, utan det minsta "förlåt att jag störde".

Först då vaknade jag till. Vad fasen... raidar de rummen om nätterna?! Har de CCTV i taket? Tyngdsensorer i madrassen? Eller knallar de helt enkelt runt varje natt och kollar vilka som sover var?! VAFAN! Nu vaknade jag förvisso ingen annan natt, så kanske var det bara en fredagnattgrej, men... helt plötlsligt kändes det rätt olustigt, faktiskt. Tur att jag de övriga nätterna skulle vara för däckad för att tänka på saken.