Tydligen så har jag och min kropp olika idéer om hur jag ska leva mitt liv just nu. Brukar människor lyssna på sin kropp? Jag har försökt göra det, lite mer så under senaste tiden, men ärligt talat... när den både är oresonlig och ologisk så kan jag väl för sjutton inte förväntas lyssna?!
Så när den inte vill att jag ska gå på vare sig slutspelshockey, kalas, kompisdejt eller fotbollsderby så slår jag helt enkelt dövörat till. Jag har tyvärr på nära håll upplevt vad som kan hända när människan drar sig undan både socialt umgänge och livet. Just därför är jag väldigt uppmärksam på när min instinkt säger "dra dig undan, var själv, undvik folk" - så just därför så tvingar jag mig, om jag så måste, att verkligen göra det där jag egentligen vill men kroppen fått för sig att jag inte ska göra. (förvisso hoppar jag fler saker nu, men när den t.o.m. vill att jag ska hoppa det lilla jag gör...!) Jag vill inte hamna i det mörka hål jag sett andra halka ner i. Jag vill leva. Hellre står jag då ut med skakningar, hyperventilationer och hejdlös gråt - och tar en längre återhämtning efteråt. Med betoning på lääääängre, har jag märkt, för det är helt sjukt vilken återhämtning hockeyslutspelet nu kräver!
Jag behöver mer lugn och ro än vanligt, det är både jag och kroppen överrens om. Vi ska nu bara diskutera skillnaden mellan dålig stress och bra aktivitet också.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment