Det brinner! Ah nej, maste jag agera...

Jag hade tankt skriva nagot skojfriskt om att jag klarat av mitt arliga samtal till brandkaren, kollade upp blogginlagget ifran ifjol, nar jag ringde om en grasbrand nara en tagstation - och upptacker att det ar nastan pa dagen ett ar sedan! Och scenen ar likartad.

Laskigt.

Men nar jag knallade hemat igar sa kom det faktiskt svart rok fran bada sidor av gangbron over jarnvagen. Jag sag inget pa den rokiga sidan men forstod att branden var under bron. Mycket riktigt, nar jag nadde andra sidan sa sag jag meterhoga eldslagor under motsatta brofastet. Vegetationen ar tat och full med brandbart skrap, vinden frisk, det ligger mitt i ett bostadsomrade. Jag ringde 112.

Det gick inte att na eldharden eftersom det ar hoga staket runtomkring, sa eftersom jag inte kunde gora mycket mer an vad jag gjort sa gick jag hem och stod i fonstret och kollade nar brandkaren sa smaningom anlande. Jag tyckte synd om dem.

Jag vet att brandkaren aker pa tusentals liknande smabrander och det kanns som ett sloseri. Det ar ju 'bara' ett gang grabbar som haft trakigt och tuttat pa. Jag sag dem springa darifran. Jag vet ocksa att brandkaren blir attackerad nar de aker pa uttryckning och en del av mig var radd att grabbjavlarna tuttat pa for att locka dit brandkaren sa att de kunda lattja med dem. Det sag inte ut sa, jag sag mest nyfikna och uttrakade smaungar som verkade glada over lite lordagsunderhallning. En jakligt dyr underhallning.

Men jag hade ju inte inte kunnat ringa. Eller hade jag? Faktum var att vad som fick mig att till slut ta upp mobilen var insikten att jag faktiskt var pa vag att lata bli.
"Ahvafan, inte nu igen. Jag orkar inte."
Insikten att jag borjat acceptera den ruffiga narmiljon skramde mig.

Jag har bott har i ett ar. Jag har slutat reagera nar folk gapar och brakar nere pa gatan pa helgnatterna. Det ligger en chippe over gatan och tonarsneds hanger dar varenda kvall. Jag vet ju att 'stan' var vart vardagsrum nar jag var tonaring sa 'hanget' i sig ar inget jag tanker pa. Daremot registrerar jag nar nedsen gralar med folk som gar forbi (folk de verkar kanna eller som atminstone ar lika kaxiga och fula i mun som dem), rojer bland sopcontainarna eller muckar gral med bilister som kommer for att hamta kebab. Det finns tva 'firmor' i omradet. De satter sina krusseduller pa allt vertikalt som om de spelade Risk, mater sina krafter pa bakgatorna och polis fotpatrullerar omradet varenda kvall.

Jag gar over den dar gangbron varje dag till bussen och samtidigt som jag tankt att det ar en vag min mamma nog inte skulle gilla sa tanker jag samtidigt att omradet pa andra sidan bron ar ett dar jag definitivt inte skulle vilja bo och aldrig nagonsin med barn. Det finns inte sadana omraden i Sverige. Fittja och Rosengard ar bostadsidyller.

Vissa hus ar helt igenbommade och ser ut som nedgangna Hollywoodkulisser. Vissa hus har nagra fa lagenheter igenbommade medan andra har nagra fa lagenheter bebodda. Hela omradet ar sa nedganget och skrapigt att det verkar glomt av resten av varlden. En vattenledning har agerat vattenspridare sedan i Mars. Marken ar tackt av krossat glas, flaskor, skrap, kvarglomda klader och prylar som for varje dag slagits sonder till allt mindre delar. Barn leker bland detta. "Akta, det finns glas", brukade min mamma saga och halla oss tillbaka, men mammorna har maste i sa fall halla barnen inomhus.

Det ar inte konstigt att manniskor inte bryr sig om sin narmiljo nar den ser ut pa det viset. Det ar inte konstigt att man vanjer sig vid det och vid beteenden och fenomen som foljer av ett nedganget och overgivet naromrade. Det ar inte konstigt att man till slut tittar men inte ser. Och ser man sa bryr man sig inte, for hade man brytt sig om allt man ser sa hade man blivit tokig av frustration.

Omradet i sig skrammer mig inte, inte heller manniskorna som lever dar, men jag ar livradd for att en dag finna mig sjalv sucka och rycka pa axlarna nar det brinner i ett bostadsomrade.