Levande Konst

For nagra veckor sedan var Mia och jag pa Kelvingrove Museum i Glasgow. Det ar ett stort museum med ett brett utbud; allt fran konst och design till uppstoppade djur och mumier. Museet var livligt och - levande. Familjer testade allt som gick att testa, barn fragade och kommenterade, dejtande par diskuterade, aldre par mindes svunna tider avbildade pa canvas. Bade Mia och jag rakade i samsprak med manniskor som stod och studerade, beundrade och klurade over samma tavlor som oss.

Nagon vecka senare var Mia och jag pa National Gallery of Scotland i Edinburgh. Det ar ett stort konstmuseum med ett brett utbud; allt fran inhemska naturmalningar till Italienska bibelillustrationer. Museet var valbesokt och - dott. Alldeles knapptyst.

Varfor ar det sa? Jag upplever samma skillnad mellan Nationalmuseet och Naturhistoriska i Stockholm. Varfor ar det sa tyst nar folk tittar pa konst? Det ar val knappast sa att prat skulle stora, eh, koncentrationen, som nar man laser pa ett bibliotek.

Jag alskar att kolla pa tavlor med andra; betrakta, kommentera, brodera historier om vad som avbildas. Jag kan ga en hel dag och prata bilder pa museer. Och pa Nationalgalleriet i Edinburgh finns fyra av mina favorittavlor;

Wandering Shadows av Peter Graham. Eller som jag kallar den; Bergsvandring. For han har verkligen fangat upplevelsen av att vara ute och bergsvandra i Skottland. De dramatiska och karga bergen, molnen som smyger runt bergen och genom dalarna, faren och backarna som tillfor ljud at tystnaden, den enstaka manniskan och sa det fantastiska ljusspelet nar molnen forlagger bergen i mork skugga och solen far kampa for att bara flyktigt sla igenom och lysa upp enskilda partier innan molnen tar over igen. Tavlan ar en exakt minnesbild av helt sagolika stunder jag haft i bergen, stunder da jag bara kunnat sta stilla och i brist pa ord hanfort suckat; "wow".
Joseph Noel Patersons The Quarrel of Oberon and Titania samt The Reconciliation of Oberon och Titania ar tva tavlor som hanger bredvid varandra och som jag nog skulle kunna stanna vid fran oppning till stangning utan att se mig matt pa. Jag gillar magin och fantasifullheten de utstralar och de ar fullkomligt packade med sma detailjer. Varje gang jag ser tavlorna upptacker jag nagot nytt. Fagra, sota, fula, elaka och roliga smaknytt finns i bade stora och sma versioner. Ser du en snigel, titta narmare och du kan ge dig den pa att det ar ett litet smaknytt som rider pa den.
Jag har svart att valja en favorit. Det ar nagot med The Reconciliation, de tva sovande manniskorna, som ger en rofylld kansla. Jag tror att jag ocksa ser den lite som hur fantasin flodar fritt nar man sover. Jag skulle vilja ha den tavlan i mitt sovrum. The Quarrell gillar jag for livfullheten. Den skulle jag vilja ha i vardagsrummet. Eller pa toa. Da behovs inga serietidningar...
Den fjarde favoriten ar Macbeth av John Martin. Det ar nagot med dramatiken i bilden, de tva figurerna i det ode landskapet blandat med fantasi i form av de tre haxorna samt detaljrikedomen nar man kommer tavlan nara. Alla de tusen miljoner soldaterna... Jag gillar kanslan jag far av tavlan. Utsattheten, hopplosheten, kampen mot de bada. Och man behover defintivt inte vara insatt i Shakespeares Macbeth for att uppleva nagot. Jag visste inte vad tavlan "handlade om" nar jag forst sag den, och som en kompis papekade; "Wow, det ser ut som Sam och Frodo i Mordor"...