Inverarnan - Crianlarich (10.5km + lite till): Lite regn har ingen dött av...

Förra gången sa jag att nästa, den här, vandringsbloggen skulle bli kortare. Egentligen räcker det med att säga; skotskt väder, genomblött, underbar naturupplevelse.

Men så kort blir det inte. Först tänker jag påpeka att vandringen Inverarnan – Crianlarich var ett bra exempel på hur snabbt växlande väderleken är. Jag följde vädret i fem dagar; uppehåll på lördagen, fint på söndagen. Detta ändrades senare till växlande moln och mot eftermiddagen regn på lördagen, vilket skulle blåsa över landet under natten och på söndagen skulle det bli sol, moln och +20 grader. Så var prognosen när vi köpte bussbiljetten på fredagen, två dagar före den tänkta vandringen. På lördag morgon hade regnet helt plötsligt fått för sig att slå läger över Skottland både under lördagsnatten och hela söndagen, med viss risk för åska framemot sena eftermiddagen. Bergsväderrapporterna ändrades med varenda uppdatering. Det var bara för M och jag att ladda för regnpromenad.

Fördelen med regnväder (och stormar för den delen) i Skottland är att temperaturen bibehålls. Är det sagt att det ska bli +15 grader så är det +15 både i regn och storm. I Sverige är vi vana vid att dåligt väder för med sig en kallfront, men så är icke läget här. I början fnittrade jag roat under regnluvan när vindarna ven i Oktober och familjen trodde jag gick runt och frös när jag egentligen gick runt i t-shirt och de varma stormvindarna kändes som en hårtork i ansiktet. Jag laddade därför nu för varm blöta och packade ner ombyteskläder i en plastpåse. Pubar i all ära, men ett ombyte torra kläder är lisa för själ och kropp när man staplar fram till baren som en dränkt råtta efter en flera timmar lång dusch.

Och en långdusch fick vi. Från att vi klev av bussen tills vi sex timmar senare skalade av oss regnkläderna i Crianlarich.

Nej, det tar så klart inte sex timmar att gå från Inverarnan till Crianlarich, men vi började med en två timmar omväg i motsatt riktning eftersom vi hade mycket gott om tid. Den två-tre timmar långa ”egentliga” promenaden tog sedan ungefär fyra för man är knappast på humör att hoppla fram när jackan kletar runt armarna och benen antingen blöts ner utifrån (om man som M har regnmotståndskraftiga byxor som ju inte håller tätt hela dagen) eller inifrån (om man som jag har vattentäta byxor som inte andas så att du p.g.a. kroppsvärme och kondens är lika sjöblöt efter nästan lika lång tid). Men jag har sedan länge insett att det i dessa stunder är bäst att gilla läget och ”get on with it”. Ju snabbare du accepterar blötan som ett faktum, desto mer kraft har du att njuta av vad du faktiskt får uppleva under dessa förhållanden.

Som vilda forsar, otaliga vattenfall i olika storlekar, berg som sticker upp ur molntäcken, bäckar som karvar sina egna banor genom naturen och så mycket vattenpölar och leråkrar du kan önska dig. Jodå, mot slutet av dagen hoppade vi glatt runt och tog igen allt pölskuttande vi inte fick utlopp för som barn. Jag säger bara; vuxna hoppar alldeles för lite i vattenpölar – och klafsar alldeles för sällan i lera – och åker alldeles för sällan rutschbana utför en grässlänt! Och visst blev det lite spännande när stigen helt plötsligt korsades av ett vattenfall som forsade ut i den vilda floden precis bredvid stigen; men med tungan rätt i mun och ett stadigt tag i varandras händer trotsade vi strömmarna och tog oss till andra sidan med livet i behåll.

Å andra sidan trodde vi att knotten skulle käka upp oss istället. Vädret avhöll från någon längre matrast, och när vi äntligen hittade ett stort träd vars ena sida faktiskt erbjöd regnskydd så insåg vi att knotten också hittat denna enda torra plats utmed hela vägen. Att något så smått kan svida så mycket! Resten av dagen såg vi båda ut som om vi fått mässlingen. Knottmedlet? Hemma.

Förvisso blev humöret bättre efter lite pölhoppande, men det var ändå skönt när vi till slut kunde slå oss ner på Crianlarichs vattenhål för vandrare Nr 1, Rod ’n’ Reel, och pusta ut. Mina ombyteskläder var… inte torra, för påsen hade andningshål, så under bussresan hem skakade jag tänder och drömde om en varm dusch. Tämligen ovaggat somnade jag sedan, ständigt upprepandes ”dubbelkolla plastpåsen innan du packar, dubbelkolla plastpåsen innan du packar…” men sedan mindes jag de fina bilderna, de magiska bilderna på Falls of Falloch och på kullar som sticker upp ur molntäcken, och då log jag igen. Även regnpromenader har sin charm.