Den enda svenska motsvarighet jag kan komma pa till musikalen jag sag ikvall vore en musikal baserad pa Gyllene Tiders musik, innehallande tydliga hintar rorande gruppens medlemmar - sasom fotbollslojalitet och hembygd - och den sedan avslutas med "Sommartider" och hela teatern mullrar av taktfasta handklappningar och jubel.
"Sunshine on Leith" var en otroligt rolig musikal full med kanonlatar fran The Proclaimers langa karriar. I Sverige kanns de nog bast igen som gruppen bakom I wanna be (500 miles) - och forutom att det ar Partylaten Nummer Ett i Skottland sa har den status av, om inte officiell sa atminstone inofficiell nationalsang har. Inte ens The Fratellis Chelsea Dagger kommer narheten nar det galler att satta fart pa en publik.
Musikalen ar tre timmar lang (inklusive paus) men trots att jag var ovanligt trott denna kvall sa kandes det som om den garna fatt fortsatta ett tag till. Storyn kretsar kring tva grabbar som atervander till Leith (vilket, som en av dem papekar i musikalen, inte ar att forvaxla med Edinburgh) efter en tid i armen, hur det anpassar sig till ett normalt liv och krumbukterna i ena grabbens familj; systern vill prova nat nytt, foraldrarna firar 50 ar tillsammans men ett gammalt spoke krisar till det.
Den ar full av hjartliga skratt och musiknumren ar fantastiskt genomforda. "Let's get married" framfors t ex som grabbigt frierirad av Hibs-supportrar pa en pub, "Throw the R away" av ett gang som inte vill putsa sin skotska dialekt i ett callcentre och "Oh, Jean" ar pappans klumpgulliga tal till frun pa 50-ariga brollopsdagen. Och andra, sasom "Sunshine on Leith" och "Today or tomorrow" fick ett, pa nagot satt, djupare mening i sammanhanget som de sjongs.
Man behover definitivt inte vara Proclaimers-fan for att uppskatta musikalen, men det vore en valdigt trakigt manniska som inte lyckats finna atminstone ett par favoriter nar ridan gar ner.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment