Klockpromenad i Glen Coe

Det är jobbigt när man inte har någon att skylla på. Ok om man ensam tar fel sväng inne i skogen och hamnar i en leråker eller genar över ett träsk invaderat av mördarknott, men det är inte utan att man känner sig skyldig när man misskalkylerar med flera timmar och lurar ut icke ont anande nybörjarvandrare på en klockpromenad. Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till…

Någonstans fick jag för mig att det tog mig och min kamrat 30 min att gå från Kingshouse Hotel till Devil’s Staircase. Jag tänkte därför att det nog kunde ta mig, M och K ca 1 timme att knalla från busshållsplatsen vid sagda hotell till ”utsiktparkeringen” i Glen Coe; startpunkten för tre timmarspromenaden fram och tillbaka till Den Gömda Dalen – en promenad jag tänkte kunde få ta hur lång tid som helst med tanke på det strålande sommarvädret; +23 och sol.

Tre timmar efter avstamp slog vi oss ner i den minimala men ändock skuggan av en gammal nersliten bro på militärvägen och jag fick med viss förvåning inse att det nog ändå skulle ta ytterligare en timme innan vi ens kommit till startpunkten för dagens vandring. (Och att det nog snarare tog mig och min kamrat 1 timme att gå till Devil’s staircase.) Solen gassade och mina vänner skulle knappast bli vandringsfrälsta om jag körde slut på dem med en niotimmarsvandring utan längre stop och med säkert solsting på köpet, så medan vi åt lunch beslutade vi att lämna Gömda Dalen till en annan gång och istället knalla halvvägs tillbaka och ta en tur uppför Devil’s Staircase och kolla på utsikten där uppifrån. Och kanske få sen den #¤”&% kungsörnen som håller sig undan när jag är i krokarna.

Marken var blöt och mossig på sina ställen och jag var osäker på vännernas dagsform så jag drog mig för att föreslå… men M la till min glädje fram samma förslag; att knalla off-pist uppför kullen och ’genskjuta’ Devil’s Staircase så att vi efter att ha solat och njutit av utsikten uppifrån höjden knallade nerför den berömda zick-zack-stigen på tillbakavägen. Jag pekade ut riktmärket för att nå detta mål, men det uppfattades som lite väl ambitiöst av de icke helt genomfrälsta så vi tog sikte på ett mycket lägre mål istället, ett som knappast ens skulle ta oss till startpunkten... Å andra sidan kom vi ca 425m upp i alla fall; stadigt avancerande med hjälp av den raffinerade En Knöl I Taget-taktiken. Eh, typ Highland Charge – fast uppför. Och någonstans bland alla korta men kärnfulla erövringar insåg vi varför det finns så få kvinnliga soldater. ”Attaaaaack!!! Åh, kolla vilken underbar utsikt, kom så sätter vi oss ett tag”… Eller så är det helt enkelt så att man gör bäst i att inte anfalla Skottland.

Väl halvvägs uppe, i höjd med riktmärket, tog kraften slut hos vännerna – framför allt efter att jag uppskattat Devil’s staircase att ta ytterligare 30min-1timme. Vi avbröt expeditionen och la oss ner i ljungen och solade istället. Den magnifika utsikten uppifrån höjden får även den vänta till en annan gång, men utsikten från Glen Coe ut över Rannoch Moor är inte helt dum den heller. Örnen lös även denna gång med sin frånvaro, men däremot lyckades vi skrämma iväg vad jag faktiskt tror var en hjort, för halspartiet verkade för långt och djuret lite väl stort för att vara ett rådjur.

Som vanligt avslutades dagen med en bit mat och en välförtjänt kall Irn-Bru på Kingshouse Hotel. På bussen hem fick jag kort sällskap av en gammal man som varit och sprungit på Isle of Skye och som avslöjade att han sprungit West Highland Way på 23 timmar. Rekordet nuförtiden ligger på runt 13. Fråga mig inte hur de klarar det, sträckan är 15 mil lång. Den coola gamla mannen menade sedan med ett snett leende att han sprungit sträckan även på äldre dar men behövde hela 29 timmar på sig. Jag var för paff för att ens gapa.

Nästa gång tänker jag hur som helst ta bussen till Glencoe village istället för White Corries. Nackdelen med Citylink är att ingen kan svara på några frågor gällande busstoppen, så man måste lista ut alla brovinker själv. Nu har jag listat ut att det tar en evighet att knalla från White Corries till Glen Coe, så nästa gång ska jag lista ut hur lång tid det tar att knalla tillbaka från hållplatsen efter. För, naturligtvis stannar inte bussen i själva dalen. DET vore för enkelt.