Cupfinal och Higland Games - rena familjefester

När jag kom till Buchanan busstation halv ett på fredagnatten för att möta syskonen A & J när de kom med flygbussen från Prestwick så stod en lång kö och väntade på taxibilar. När A & J anlände en halvtimme senare hade en ynka person fått taxi! Kön fylldes på med färska resenärer, men med tanke på hur lång tid det tagit för EN att få bil så tog jag med A & J för att genskjuta en bulle ute på stan. Jo, tjena. Stan var full av taxibilar, upptagna bilar. Vi var halvvägs hemma hos mig när vi äntligen fick skjuts!

Väl hemma fick jag en jättekul present, en t-shirt som helt frankt hade KÖTTBULLE tryckt på bröstet. Enligt fonetiken undertill skall det uttalas [shut – bhuu – leh] och enligt infobladet som medföljde så ska denna delikatess vara gjord av en blandning av – och jag citerar – ”meatloaf, onions and eggs”. Jag undrar om det är fler än jag som fuskat genom alla år och struntat i att baka köttfärslimpa först utan använt den råa köttfärsen direkt…?

På lördagen skulle Celticsupportern ta med sig syskonen på Skotsk Cupfinal, ni vet den där matchen då vi skulle sitta bland fienden… Jag hade ingen som helst koll på Dunfermlines lagfärger och det råkade bli så att både jag och syskon av en ren tillfällighet bar vita tröjor och svarta jackor. Tja, som synes på bilden till vänster så var kamouflaget perfekt! Stämningen utanför arenan var hög och det verkade som om A&J både uppskattade och njöt av festen. Brodern fällde precis samma kommentar som jag själv gjorde efter min första match här borta – ”farsorna är ju mer utstyrslade än ungarna”. Man kan väl säga att matchtröja och halsduk är minimikrav, för mormor. Systern blev skelögd av alla män klädda i fotbollströja och kilt och själv försökte jag intala mig att det var sååå mycket roligare att vara på den svartvita sidan än på den grönvita…

Faktum är att jag tror att det var det. Dunfermline åkte ur Premier League i år och cupfinalen var en överraskning för alla så de var överlyckliga bara över att vara på Hampden Park. De partade därför järnet redan från början medan Celtic höll cuphumöret uppe ungefär tills domaren blåste igång spelet. När det gått fem minuter och Celtic inte ledde med 3-0 så lutade sig den överlägset flerhövdade Celticskaran sig tillbaka, la armarna i kors och suckade smått uttråkade och inte så lite besviket. Dunfermlinesidan fortsatte hålla låda. Ett par rader bakom oss kunde ett halvpuckat Celticfans inte hålla klaffen utan gjorde på ett eller annat sätt sin lojalitet känd, vilket retade upp grannarna och snart kom värdar och poliser och slängde ut ett par gubbar. Lite senare åkte ännu en infiltratör ut. Jag och syskonen applåderade en bra målchans när övriga läktaren applåderade en snygg räddning. Vi satt också kvar till slutet. Till och med systern, även när hon i halvtid erfor det totala rökförbudet på Glasgows storarenor...

Celtic vann till slut med 1-0 (även om det snarare kändes som en förlust; jisses, Celtic, lite kunde ni väl anstränga er!) och de flesta på Dunfermlines sida stod faktiskt kvar och kollade in prisutdelningen. Så våra applåder stack inte ut alltför mycket… Men när Celtic lyft bucklan och The Fratellis Du-du-de-duh (Chelsea Dagger, vilket jag förstått fortfarande inte har kommit till Sverige! Hoppas ni inte behöver vänta för länge för låten ar kanon och plattan en riktig partyplatta) ebbat ut så gick vi – och systern kunde dra sitt hett efterlängtade halsbloss.

Kvällen tillbringades på The Counting House vid George Square, en restaurang i Wetherspoonkedjan med schysst och billig mat och billig alkohol. Det är ett kul ställe att gå ut på för det är lätt att vara generös! A&J insåg bl a att en tillbringare med cocktail kostade lika mycket som ett cocktailglas i Stockholm, £6 (£80 spänn), så vi drack grön, frisk smörja tills vi var på vippen att börja sjunga. Då bestämde vi att det var dags att göra kväll.

Men det var inte läge att sova ut alltför länge på söndagen, för kl 9 gick tåget till Blair Atholl och precis som skyltarna på stationen sa så gällde det att vara där i god tid för, som skyltarna påpekade, dörrarna stängs exakt 30 sekunder innan avgång… Fast det blev buss till Perth p.g.a. banarbete. I Blair Atholl (halvvägs upp till Inverness, den ostliga vägen) hölls ett Highland Games. De hålls i varenda buske under sommarhalvåret; en tävling där storväxta karlar i kilt tävlar i att kasta långt, högt och snett. Det brukar också tävlas i dragkamp, säckpipeblåsning och Highland dans; bl a den berömda Highland Fling och, min favorit, svärddans (man lägger två svärd i kors och dansar snabbt som fan i krysset). Dessutom är det marknad och vanligt gemytligt folkliv. Vissa Games är mer berömda än andra och det vid Blair Castle tillhör de mest välkända (även om det inte är lika välbesökt som t ex det i Braemar, fast frågar ni mig är det alldeles för stort för att vara kul).

Det roliga med det i Blair Atholl är att Duken där har en egen privat armé (den enda i UK), Atholl Highlanders, en höglandsarme fariken vet vad han gör med när han inte visar upp dem. Marscherar dem upp och ner för bergen runt omkring kanske? Beinn a Ghlo-massivet ligger vid Blair Atholl så jag inser helt plötsligt att jag är djupt besviken över att inte ha stött på några marscherande soldater i ljungen när jag var där… Hur som helst, den är komplett med pipblåsare (visste ni förresten att säckpipan ursprungligen är ett militärt musikinstrument som användes för att peppa vid strid (och troligen skrämma slag på fienden) och att det först senare i historien började användas ”för nöjes skull”), fotsoldater och kanonpangare. Dessa marscherade in på arenan efter att Duken kallat till samling (gammal klassisk ’highland gathering’) genom att blåsa i vad-de-nu-kallade-det men som är detsamma som ett sånt där alphorn (och låter som en strypt anka). När de ställt upp sig inne på arenan och kanonen avfyrats för att starta spelen så intog fotsoldaterna, med inte så lite upprymt stök och bök måste jag säga så jag undrar vad för slags privata vadslagningar som var inblandade, upp sig inför ett klassiskt ”kilt run”; ett löprace iklädd full höglandsutstyrsel.

Det var bara det första i en rad löptävlingar, som pågick parallellt med att de starka grabbarna kastade sten och allt möjligt annat skräp. Alla möjliga årsklasser – från 4-åringar till mormödrar – sprang tvärs över arenan medan sex unga killar kutade ända upp till Carn Liath och tillbaka. Brrr, jag tyckte det räckte bra att GÅ uppför kalkstensbranten! Ett par rugbyklubbar et c tampades i dragkamp – vilket på engelska har det smått dramatiska namnet ”Tug o’ war”, de starka grabbarna försökte putta ut varandra ur en cirkel med hjälp av en stock, dansarna roade oss med den smått komiska ’sjömansdansen’ och de starka grabbarna övergick från att kasta långt till att kasta-högt-med-järnklump.

Under hela tiden satt vi lugnt tillbakalutade i solskenet på en grässlänt och följde det vi ville följa, med små utflykter ner till marknadsstånden. På väg till ”Smokies”-ståndet där de sålde rökt fisk såg brodern och jag till att vinna både kakor, vodkadrinkar och godis så vi hade armarna fulla när vi så kom tillbaka och kunde njuta av solen och spelen igen.

Men även det roliga måste få ett slut och Mia missade (ännu en gång) stångstötningen när vi lämnade för att hinna med kvällståget hem. Banarbetet tog oss denna gång på en bussresa från Perth till Falkirk(!) innan vi kunde ta ett tåg hem till Glasgow. Tja, då har man varit där också.

Måndagen agerade jag shoppingskonsult tills det var dags för A&J att ta tåget till Prestwick och flyget hem till sig igen. Helgen hade, som synes, varit minst sagt innehållsrik, men tro mig när jag säger att den på intet sätt var stressig. Det var helt enkelt bara ett par avslappnade dagar fullt med roligheter – och A&J. Jag saknar dem redan.