Fredagsfyran om Känslor

Vad gör dig mest..

1) ..glad just nu?
Att det är 1 December imorgon.

2)..ledsen just nu?
Tanken på något som glider mig mer ur händerna för varje dag som går.

3) ..ilsken just nu?
Att det hela tiden prompt ska hittas "ansvariga" för allt som händer - olycka eller ej.

4) ..rädd just nu?
Att det är samma människor som röstar i året Amerikanska val som de två föregående...

Det är inte rättvist med hämnd: Sexdom mot tioåring.

Jag skulle kunna länka till nyheten, men jag vill av principiella skäl inte publicera namn och bild på den dömde. Storyn går ändå att hitta på alla större brittiska nyhetssajter, så jag nöjer mig med att förklara situationen kortfattat här;

Igår dömdes en 43-årig skotsk man till två års villkorlig dom för sexuellt ofredande. Han utförde brotten under fem års tid. Offren var åtta respektive nio år när övergreppen startade. Mannen var... tio år gammal.

Mannen är idag gift med två barn och har aldrig förekommit i några som helst polisiära register. Historien uppdagades för att kvinnorna av en slump upptäckte att de haft samma erfarenhet med samma pojke. Domen blev mild för att lång tid förflutit sedan brotten och för att han var under sexton på den tiden och det därmed idag inte gick att fastställa mannens mentala tillstånd / uppsåt vid tiden för övergreppen. Eftersom två vittnesberättelser utgör styrkt bevis i skotsk rätt så var kvinnornas berättelser tillräckliga för fällande dom. Mannen är nu placerad på Storbritanniens Sexualförbrytarlista.

Ena kvinnan kommenterar domen med att säga att hon är chockad, att domen är ett hån och att hon 'till sista andetaget' kommer jobba för att rättvisa skipas.

Nej, säger jag, det är inte rättvisa kvinnan är ute efter. Det är hämnd.

Jag anser att det här är ett utmärkt exempel på varför vi bör ha preskriptionstider och det ger underlag till intressanta rättsfilosofiska och kriminologiska diskussioner.

En tioåring är straffmyndig i Skottland (straffmyndighetsåldern är åtta år), varför detta kan avhandlas i domstol. Jag anser att hela processen är ett skämt. Mannen var ett barn när det inträffade. Han har inte gjort något som helst väsen av sig sedan dess. Vad är den allmänpreventiva, för att inte tala om individualpreventiva, tanken bakom att döma någon nästan trettio år efter att brottet begåtts - när han var ett barn när det inträffade!

Det är ju inte som om det kommer avskräcka andra tioåringar. Eller förhindra mannen att fortsätta det han... eh... inte fortsatt med.

Jag förstår att kvinnorna har haft det svårt både under tiden övergreppen skedde och med att bearbeta och leva med det efteråt. Men ibland får man faktiskt leva med att det inte går att få någon rättskipning. Någonstans måste man dra en gräns. Alla har vi våra ryggsäckar, shit happens och allt det där. Deal with it!

Att registrera mannen som sexförbrytare idag - det är ett hån.
Hämnd är inte detsamma som rättvisa.

Varning!

Jag förde en tändsticka till munnen för att blåsa ut den.
Jag glömde blåsa.
Resultat: bränd läpp.

Jag kliade mig på hakan.
Jag höll i en sax.
Resultat: ett långt ärr på kinden.

Jag tappade en kökskniv.
Jag försökte rädda den från att falla i golvet.
Resultat: Skärsår på tre fingrar. Och kniven föll till golvet.

Mitt namn är Carina.
Jag är korkad sedan födseln.
Igår samlade jag ihop tre bevis för detta.

Carina och Chokladfabriken

Miriam, min svenska bergsvandrarkompis, ser till att jag inte missar några nyheter på svenska marknaden. Godismarknaden alltså. Jag har provat allt från Mjölkchoklad med daimbitar till något slags vita katter med hemligt innehåll. Vad ska man säga... ibland känner jag mig som en gammal gniden tant (nej, rör inte mina favoriter!) och ibland hoppar jag jämfota som en liten flicka (åh, varför kom de inte på det här förut!).

Idag har jag precis läst klart det spännande äventyret med Tutelutterna i Bamse, som följde med den traditionella julkalendern. En del har kransar på dörren, en del släpar fram samma gamla dammiga julbock, jag måste ha Bamses julkalender för den är roligast. Efter det katastrofala experimenterandet förra året så var jag glad att notera att den såg helt Normal ut i år!

Hur som helst. Medan jag läste om Tutelutterna provade jag i tur och ordning:
* Center med päronsmak - inte så illa som det låter! Lite som päronsoda och center samtidigt fastän man inte behöver dricka. Kan tänka mig att köpa igen.
* Gott & Blandat Surt - inte så surt som det låter utan så där gott sötsurt. Skulle kanske inte köpa en hel påse och äta rakt upp och ner, men det är ett utmärkt tillskott i en lösgodispåse. Alltså får de dela bytta med Brio, hårda bumlingar och Bilar till nästa gång jag ska på bio.
* Mjölkchoklad med Non Stop - hm... Jag gillar mjölkchoklad. Jag gillar Non Stop. Men att slå ihop dem känns attans onödigt. Jag vill liksom bara suga bort chokladen och spara Non Stopen för sig!

Vad är det med Marabou och onödiga kombinationer förresten? Vi har Dajm (varför heter det Daim nu på tal om inget?) och vi har Non Stop, kanongodis var för sig, så varför gömma dem i en mjölkchokladkaka? Vad kommer härnäst:
Mjölkchoklad med Japp
Mjölkchoklad med Coco
Mjölkchoklad med trillingnöt
Mjölkchoklad med den-där-stora-nougatpralinen-som-alla-vill-ha-i-Aladdinasken
Ja, varför inte beta igenom hela asken?

Jag ser oanade möjligheter. Marabou kan slå ihop sig med Malaco. Och då kommer;
Mjölkchoklad med Gott & Blandat
Mjölkchoklad med Frukt-Brio
Mjölkchoklad med Djungelvrål
och varför inte Mjölkchoklad med kolasnören...

Och sedan samarbetar de med Cloetta och bjuder på;
Mjölkchoklad med vita sockerbitar
Mjölkchoklad med Plopp
Mjölkchoklad med kolakyssar
Mjölkchoklad med skumtomtar....

Jäklar. Det var ingen som visade det här för någon Marabouanställd, va?

Jag fick hemska bilder för ögonen och nu är jag rädd. Så nu ska jag trösta mig med att suga på en skumtomte. En ren skumtomte.

Miljöarbete goes bananas

Jag är för återvinning och insatser för att minska skräp, utsläpp och allehanda onödiga inverkningar på miljön. Så jag välkomnar sopsorteringen som infördes på jobbet med början igår måndag. Vi är en jättebyggnad med tusentals anställda så visst måste städarna tömma ton av sopor varje dag. Vi är ca 2000 t ex som får gratis dryck i kaffemaskinerna, vilket innebär att det blir ett par koppar om dagen. Ni ser bilden av plastmuggar framför er, va? Framförallt om jag avslöjar att det är vanligt att ta en extrakopp för de är attans tunna, och heta.

Men jag är emot överdrivna åtgärder. Exempel: när jag bodde i Sollentuna hade vi åtminstone åtta (ÅTTA) olika kärl att sortera i; papp, papper, hård plast, mjuk plast, kompost, plåt... Jag tror miljöförvaltningen skulle slå till snabbare mot min lägenhet om jag samlade skräp tills jag fick en påse att gå ut med än om jag buntade ihop merparten i "övrigt".

På jobbet har vi fyra lådor, vilket är hanterbart. Papper låter självklart, men det var blott en månad sedan de kom på att detta kunde samlas i en egen bytta... Sedan har vi en bytta för plast, en för flaskor och burkar (ingen pant här borta), en för "övrigt" och plastmuggarna förväntas vi ta tillbaka till kaffeautomaten och samla i en bytta där. Fast jag föreslår att extramuggen används till nästa kopp förstås...

Så långt är allt väl, men det finns så klart en hake. Alla papperskorgar är borttagna! Det skulle kanske funka på ett litet kontor där miljöstationerna står inom räckhåll och jobbets natur tillåter att man kvistar över varje gång man skalat en satsumas. Men i ett stort kontorslandskap där de anställda dels sitter långt från stationerna och dels är fastknutna till skrivbordet/telefonen (och värsta dödssynden är att koppla bort sig från linjen ens för trettio sekunder), då funkar det bara inte.

Hade inte jag använt en egen plastpåse att samla skräp i igår så hade jag haft ett skrivbord med två tepåsar, skal från två clementiner, ett bananskal, två after eight papper, fem-sex näsdukar - snutna - en temugg från en restaurang, två plastskedar varav en med yoghurt och en yoghurtbytta. Trevligt.

Allt är väl när man tänker på att ta rätt på bananerna, men man får inte låta idén gå helt bananas.

Ironi

"Isn't it ironic" sjöng Alanis Morissette och bättre signaturmelodi för veckan som gått kan knappast hittas.

I fredags hade jag årsavslutningssamtal med chefen; sista kvartssamtalet då man går igenom vad jag gjort och hintar lite om "betyget" som avgör hur stor del av kakan, d.v.s. årsbonusen, man bör få i Mars. Efter att ha lagt fram exempel på vad jag pysslat med (träning, senioruppgifter et c), vidareutvecklingstjänster jag sökt men inte fått och feedback från folk och fä så hintade chefen att betyget skulle bli mycket bra = större del av kakan än i fjol. Och så avslutar hon med orden:
"Ja, det här har väl varit ett fantastiskt och händelserikt år för dig, inte sant. Ett riktigt toppenår."

Vad ska jag säga... om det här var toppen så hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva ett mellanår.

Min otroligt oroande sjukfrånvaro togs inte upp alls. Tvärtom sade hon, och jag citerar, "du är alltid på plats, aldrig sen och du är pålitlig, man kan lita på att du dyker upp på morgonen och ställer upp för laget". Inte illa pinkat för någon som just fått en muntlig varning om att de där TRE sjukfrånvarotillfällena skapar avbrott i verksamheten och försätter Teamet i svår knipa.

Och just ja, tre nivåer av chefer har de senaste två dagarna uttryckt tacksamhet för att jag ställer upp för teamet och gör ett "jättejobb" för att hålla det på rätt köl - nu när teamet dras med ovanligt hög sjukfrånvaro och har inte mindre än en tredjedel i sjuksängen... Jag känner mig som Robin Hood; bov och hjälte på samma gång. Undrar om han också kände sig schizophren?

Isn't it ironic...

Forskning efterlyses - hostmedicin i potten

Då sitter man här igen. Med fjärde förkylningen i år. Och jag förstår ingenting, för det brukade vara så att jag kanske kände mig halvkrasslig en gång om året och i princip var avundsjuk på folk som var hemma med feber.

Ok, nu är inte en förkylning något som håller mig hemma, men det är attans irriterande att ha ont i kroppen, halsen och ha sådan där irriterande hosta som man försöker ignorera men som då på pin kiv insisterar på irritera mig ännu mer.

Och nu börjar jag fundera... på orsaker. Förvisso har grönsaksintaget (källor av fina vitaminer) sjunkit senaste tre-fyra månaderna men av de rekommenderade "5 portioner" frukt och grönt varje dag så får jag ändå i mig åtminstone 3. Vilket är sisådär tre fler än de flesta får i sig här borta. Och dippen har bara varit senaste tiden så det förklarar inte förkylningarna före sommaren.

Vi har också air-conditioning på jobbet, vilket jag någonstans hörde kan påverka förkylningar. Hur vet jag inte, och skulle uppskatta mer information om.

Vad jag nu också börjar undra är förvisso ett skott från höften men ändå något som jag inte kan låta bli att fundera över; kan det vara så att jag som flyttat från en van virus/bakteriekultur i Sverige till ett nytt ställe kanske eventuellt är öppen för infektioner jag i Sverige liksom var immun mot? Förvisso har jag inte direkt flyttat till en tropisk djungel, men kan det kanske vara så att det även mellan två västeuropeiska länder kan skilja sig i bacillusker? Det är det som jag skulle vilja finna något slags forskning om...

Jag menar, en del åker till Belgien, Spanien och Grekland och dricker vatten och blir sjuka. Och med alla heltäckningsmattor och förvånansvärt okliniskt orena miljöer i Storbritannien så kan jag väl inte vara så himla långt ut och cykla på hal is om jag tror att det florerar bacillusker min kropp inte träffat på förut? Hart när någon i Sverige har hört talas om Meningitis C och MRSA men de är båda verkligt levande hot på den här ön. Och ni vet hur det är när man flyttar till ett nytt ställe - även inom Sverige - och ungarna börjar i ny skola. Pang så ligger alla hemma. Ok, nu har jag varit här i snart tre år, men jag har å andra sidan inte varit så förkyld som de senaste tre åren.

Om någon sitter på något forskningsresultat så får ni gärna dela med er - om det så är för att motbevisa min teori. Om det inte finns någon forskning - well, här sitter en försökskanin och väntar.

Därför är sport sport och inte underhållning

... för underhållning ska vara, just det, underhållande. Och vad är det för underhållande med att stå inklämd i konstig vinkel i en knökfull trappa på en pub och ändå bara kunna se halva tv:n. Och vad är det för kul när man laddar och hejar och så missar McFaddenjäveln öppet mål!

Och hur underhållande är det när man är "i princip klara" ända sedan EM-kvalet började men fortfarande inte har visat styrka och spelat till sig platsen och sedan torskar mitt i natten!

Nej, det var varken underhållande att se - halva dårå - Skottlandsmatchen eller följa Sverigematchen på nätet. Det var ren sport. Det gick inte alls som man ville.

Köade för att få komma in på Waxy O'Connors och se Skottland-Italien. 1,5 timme före avspark var det kö till så gott som vartenda ställe med tv-apparat. "Historiens viktigaste match" visades nämligen på Sky Sport, en kabelkanal... Waxy O'Connors är en jättestor och urmysig pub - men den är kass när det gäller sportevent. Taket är lågt i de flesta rummen (har sisådär åtta-nio rum/avdelningar fördelade på tre-fyra nivåer) och totalt finns kanske FYRA tvskärmar! Vilket innebar att hälften inte såg ett smack och hälften trängdes som packade sillar och var glada om de kunde skymta en glimt då och då mellan alla huvuden, vrång och vrår. Som sagt, själv stod jag i konstig vinkel i en trappa och såg halva duken, vilket ändå måste räknas som toppensikt under omständigheterna.

Matchen blåstes igång och - Italien gjorde mål. Herregud, vi hade ju inte ens sjungt klart "Loch Lomond"! Sedan tuggades världens sömnpiller där framme på duken. Till slut, någon gång i andra halvlek, vände sig en man om och frågade mig med menande nick mot duken: "Kollar du fortfarande på det där?" Jag hann precis nicka - så gjorde Skottland 1-1! Stället exploderade och det var lögn att höra sig själv tänka de följande minuterna. Men trots att vi och ett kokande Hampden stöttade bäst alla kunde så gick det inte vägen.

Visst hade skottarna skäl att deppa ihop, drömmen om EM var definitivt över. Men jag tror inte de vet vad deppa betyder. I vanlig ordning blev det tyst i trettio sekunder. I ytterligare trettio hängde man med huvudena. Sedan applåderade man spelarnas kämpainsats under kvalet och sedan fortsatte partyt som vanligt. När jag väntade på bussen hem trodde jag nästan för en sekund att jag missförstått resultatet, för folk gick runt invirade i skotska flaggor, bar allsköns pryttel såsom hattar och tutor och sjöng Flower of Scotland och kampsånger för fulla halsar.

Själv hade jag bara huvudvärk. Och den blev ju inte bättre framåt midnatt när jag med ett stön kunde konstatera att Sveriges självklara plats fortfarande inte säkrats. Sport är ångest och vånda, det är inte det minsta underhållande.

Fotboll i parken - slutsålt innan du ens lyssnat klart på kampsången

I en tidigare blog förklarade jag att biljetterna till Skottland-Italien var så attraktiva att de inte ens gick till allmän försäljning. Som substitut åt alla trånande skottar ordnas tillfälle att kolla på matchen på storbildstv på Glasgow Green, stans motsvarighet till Rålambshovsparken. 6000 biljetter a £12 (ca 160kr) släpptes.

De sålde slut på 3 (TRE) minuter!

Så man släppte 670 till, fler kunde man inte klämma in. Dessa såldes slut på... 30 (trettio) sekunder. Ja, sekunder!

Något säger mig att det är bäst att vara ute i god tid om man ska komma in på någon pub. Hm, Wetherspoon serverar frukost...

F ö var hela jobbet blåvitt idag (ja, skotskt blåvitt alltså, inte göteblåvitt...) och de flesta verkade ha någon form - någon årgång - av landslagtröja. Eller över huvud taget något som sa Skottland. Några gick t o m till en turistbutik på lunchen för att kunna delta i festen - och meddelade att alla "snygga" tröjor var slutsålda!

Men hur snyggt det än är med karlar i fotbollströja och kilt så borde någon ha talat om för killarna jag såg i korridoren att de gärna fått lämna, ehrm, toppluvorna hemma... En kille såg ut som någon skotsk motsvarighet till Nils Karlsson Pyssling!

Ett par grabbar gick runt med hinkar och samlade in pengar till "Childen in Need", välgörenhetseventet som går av stapeln idag - och anledningen till att vi tilläts knalla runt i fotbollsutstyrsel på kontoret. De hotade med att visa vad de hade under kilten om man inte bidrog. Nej, tro mig, du vill inte se... så vi var alla kvicka att dra upp några pennies ur fickorna.

Fast kollegorna runt mig såg till att ha tillräckligt kvar för ett par öl ikväll. Helt plötsligt mitt på dagen någon gång spred sig ryktet runt byggnaden att Italienska landslaget checkat in på SAS Radisson i närheten. Det ligger flera pubar i kvarteret och ett stort Wetherspoon tvärs över gatan. Dit skulle kollegorna dra och, liksom, parta järnet, som de sa. Utan någon som helst baktanke...

Vi får se imorgon om taktiken lyckades.

Fotbollsfeber även på Proclaimers-konsert

Uppladdningen inför Skottland-Italien imorgon fortsätter. Det rapporteras att åtgången av kiltar varit så stor att flera hyrfirmor i Glasgow fått sina lager barskrapade. Ett antal sportbutiker har dessutom sålt slut på skotska landslagströjan - och italienska!

Hela stan är full av skotska flaggor; pubar, skyltfönster, husgavlar, taxibilar... På kontoret har vi lagfoton och flaggor vartän vi vänder oss.

Uppladdningen inför fotbollsfesten kunde inte sammanfalla bättre med The Proclaimers spelning på Carling Academy igår. De är "Skottland" i vanliga fall och igår kändes det ännu mer angeläget när folk stoltserade i kilt och skotska flaggor på konserten.

Jo, jag var där! Tack var en kollegas sjuka familj och ett tömt bankkonto (jag skojar inte, nu blir det virkade grytlappar till jul) så kunde jag lägga vantarna på tre biljetter till denna slutsålda konsert. Proclaimers säljer slut i en hanvändning, lite som Kent i Sverige, fast musikmässigt skulle jag snarare vilja jämföra dem med Gyllene Tider. Ni vet, låtar ALLA kan och ALLA sjunger med i och när en viss låt körs på festen (Sommartider vs. (I wanna be) 500 miles) så sätter festen fart på allvar. Fast 500 miles är större än Sommartider... 500 miles är Skotska Nationalsången... typ.

Jag, Mia och hennes vän Tom var på plats och rockade järnet. Taket lyfte nästan bokstavligen under några låtar! Mannen bredvid mig var lite förvånad över att höra att jag var från Sverige och gillade The Proclaimers, för det är en sådan genuin skotsk grupp (lite som att en skotte skulle gilla Gyllene Tider...), men inget är omöjligt, även om jag så klart såg det komiska i att som svensk sitta och vrålsjunga "I can't understand why we let someone else rule our land, cap in hand" och andra smått nationalistiska fraser.

Å andra sidan kom jag på mig själv att säga att "vi" visst har en chans mot Italien för ingen trodde på "oss" när "vi" slog fransmännen heller. Eh... schizo... Och nej, jag har inte glömt Spanien-Sverige. 22.00.... om jag är nykter nog att komma ihåg det då.

Vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra haggis av dom!

Hela landet laddar. Lördag är Dagen D. Det är då pojkarna ska upprepa bragden i Paris tidigare i höst då man slog Frankrike med 1-0 på bortaplan. På lördag ska man slå världsmästarna Italien hemma på Hampden Park. Och spela Skottland till EM.

Matchbiljetterna (över 50000) är så heta att de inte ens gick till allmän försäljning. Förbundet beslutade att bara sälja dem till medlemmar av "Landslagets supporterklubb". Resten gick till VIP, sponsorer et c, et c. Så enda chansen för vanligt folk att vara på plats är att ställa upp i allsköns tävlingar runt om i tidningarna.

Förra matchen såg folk köa utanför pubarna. På lördag lättas trycket på pubarna litegrann eftersom man har chans att se matchen på storbilds-TV - på inte mindre än två ställen; parken Glasgow Green och torget George Square. Och biljetterna dit är slutsålda, trots att de kostar £12 styck.

En lokal radiostation och två dagstidningar har dessutom startat en kampanj som ser till att fotbollsfesten startar redan på fredag. "Strip for Scotland" betydde tyvärr inte, som jag antog när jag fick ett email på jobbet, att karlar uppmanas klä av sig inför matchen. Det är istället en uppmaning att bära fotbollströja på jobbet på fredagen och genom det skänka pengar till "Cash for Kids" som är en årlig välgörenhetskampanj som går av stapeln samma dag. Det stora försäkringsbolaget jag jobbat på har gått med i denna kampanj och av surret på stan att döma så är vi inte ensamma.

Och surras gör det. Överallt och i alla möjliga former. Jag har en svag känsla av att det är något mer som händer i världen och att jag har något ytterligare i kalendern framöver, men det är hur som helst fotboll och landslaget för hela slanten just nu!

Själv ska jag inte bära fotbollströja men jag ska gå till en pub och kolla på matchen och ha kul. För än har jag inte varit på en skotsk landslagsmatch som inte har inneburit ett sjudundrande party! Och av allt att döma kommer det finnas lite uppumpat adrenalin att parta loss på lördag.

McFadden får gärna glänsa igen - heja Skottland!

(jodå, på kvällen ska jag följa Sveriges match också. Oroa er inte.)

Vad näst, brysselkål?

Jag har bott här för länge nu. Kan inte komma på någon annan förklaring. Ok för att ta med mackor och yoghurt när man är ute och vandrar och vill ha något smidigt med sig. Men till lunch på jobbet?

Efter att i snart tre år ha skakat på huvudet åt alla skottar som sitter i matsalen med mackor, chips och läsk - eller hälsofreaken som har mackor, yoghurt och frukt - så har jag nu senaste två veckorna, just det, tagit med mig packad lunch. Dubbelmacka, yoghurt, juice och t.o.m. en liten efterrätt i form av pyttebägare med chokladmousse.

Och tro't eller ej, men jag har blivit mätt! Och sötsuget måste ha blivit mättat också för jag har inte varit det minsta sugen på eftermiddagen.

Wow. Vilken acklimatisering.

Åh, åh, och inte nog med detta. Ni vet Cadburry? Världens äckligaste choklad alla kategorier? (Jag är Galaxy-fan) Skottarna har jublat sig nostalgiskt sanslösa senaste tiden för någon gammal 80-talsfavorit "Wespa" har nyintroducerats. Choklad med hål, som Aero, fast med pyttehål... om det nu gör någon skillnad. Fast det gör det nog, för jag provade en bit och - tyckte om det!

Som sagt, vad kommer härnäst, haggisfylld kycklingfilé med brysselkål? Jag skojar inte, här kan du hitta haggis i allt... till och med på pizza... Kom hit och se om du inte tror mig!

Hattifnattiga skattjaktsbilder

Tack vare att en kollega lade upp sina bidrag från Skattjakten på Bebo så kan jag här visa den fenomenalt fina blå hatten på en lika fenomenalt fin Carina. (klicka på fotot för större bild)Som bonus får ni också en partytrixande Thomas McGowan min musikkompis/senior/skrivbordsgranne Kate samt chefen Lorraine

och slutligen en hattifnattig gruppbild.Vi har f ö enats om att glömma allt som hände i Fredags. Om någon nu skulle komma ihåg något. Och tack och lov var jag inte sååå mycket Party-pooper, de flesta andra hade åkt hem när stället stängde någon timme efter att jag lämnat in handduken. Puh, då missade jag inget nattsudd.

Vacker filminspelningsplats på Isle of Skye

Om du har sett eller kommer se filmen Stardust (med Michelle Pfeiffer, Robert DeNiro, Ricky Gervais mfl) så är chansen stor att du känner igen följander vyer: Den nedre vyn har i filmen en vägvisare vid vägkanten. Stardust är nämligen inspelad på Isle of Skye på Skottlands västkust och har du inte redan haft turen att vara där kan jag rekommendera ett besök, eller två, eller tre...

Bilderna är tagna vid The Quaraing, en fascinerande klippformation som är väl värt sin lilla vandring. Håll utkik efter The Prison, The Neddle och The Table. På den nedre bilden kan man se Fängelset om man tänker sig att man följer klippväggen rakt upp i bild. Fängelset är den fristående klippan man till slut passerar. Nålen syns inte här men är en rak, smal pelare som smalnar av som en nål och verkar sylvass på toppen. Så här ser i alla fall Bordet ut ovanifrån.

Förr i tiden brukade man spela Shinty på det! (En livsfarlig sport med bandyklubbor och till synes utan regler...) Men idag betar får bland lekande barn och vuxna.

Kaffekompisen och jag var där förra året och nästa gång jag åker dit ska jag komma ihåg att slingra mig in och ut mellan klipporna också.

15 shots och en handfull drinkar på en Skattjaktskista, hej och hå och en liter Irn Bru!

Härmed lovas och svärs att jag aldrig ska dricka någonsin mer i hela mitt liv...
Härmed intygas också att Irn Bru utan konkurrens är bästa botemedlet mot baksmälla.

I fredags var det dags igen. Skattjakt med jobbet; även kallad Team Building, även kallad Ursäkt att Supa Skallen av sig.

Det hela går ut på att man ska ta sig runt till ett antal pubar i stan och utföra uppdrag tillsammans för att sedan samlas på ett ställe och parta järnet. Precis som ifjol delades vi in i olika lag med en Lagledare som läste upp ledtrådar/gåtor för vilken pub vi skulle till härnäst och uppdragen för varje ställe samt samlade in fotobevis och kvitton. Man får poäng och extrapoäng för varje drink man tar.

Chefen var i mitt lag och hon uppmanade mig att hålla ett öga på henne och vara beredd på att bära henne till sista stället. Det var snarare tvärtom.

Första puben, Lloyds (West Regent Street), verkade trevligast och hade publik i min smak. Men efter en snabb drink drog vi vidare eftersom laget så här tidigt fortfarande var tävlingsinriktat. Dessutom gick ett av uppdragen på Lloyds ut på att bara kalla varandra vid efternamn så det var lika bra att vi gick, ingen tilltalade mig i alla fall, ha, ha! Vi höll på att förlora chefen strax utanför, men efter att handgripligen förhindrat henne från att följa efter två kiltar som gick i motsatt riktning så styrde vi stegen raskat möjligt mot nästa anhalt, innan hon fick syn på de fem kiltarna som kom emot oss på tvärgatan.

Frankenstein (West Regent Street) var lika dyr som ifjol så det blev ett snabbesök även där, men sedan kom vi till Revolution (Union Street). Det är en vodkabar. De har en hel meny enbart inriktad på Shots och bakom baren såg jag en ny Absolute smak (Ruby Red) som jag bara måste prova. Men när laget på sju personer delat på den vid det här laget obligatoriska Plankan (10 shots i olika färger/smaker för £14) och jag totalt fått i mig 3 shots så fick jag inte fler för chefen. He, he, när hon vände ryggen till köpte jag en Absolute Ruby Red i alla fall och svalde den innan växeln ens kommit tillbaka. Minns inte vad den smakade... om den smakade. Hur som helst, hamnade i prat om dryckesvanor eftersom vi i Sverige dricker bra mycket mer vodka än Britterna. Kollegorna betraktade det i det närmaste som gift och gjorde stora ögon när jag berättade om Lakritsshots och kvartingar och dunkar med hembränt... På något vänster slutade det med att jag hävdade att sex shots i rad inte var några problem, varför någon utmanade mig att köpa ett "Stick" med just sex shots. Vid det laget - klockan var nog inte mer än sju, halv åtta - hade jag nått så pass hög grad av intelligens att jag tyckte det var en bra idé, så jag köpte ett stick. Men chefen kom på mig och det slutade med att vi delade på det; jag har en känsla av att det var p.g.a. en kombination av att undanhålla mig tre samt liksom visa att hon också kunde.

Sedan drogs jag därifrån.

Till Play (Union Street) för att sjunga karaoke. Men karaoken var över så vi fick nöja oss med en drink. Så såg jag en affisch med färgglada hattar; en orange fiskarhatt, en snorgrön cowboyhatt, en ljusblå hög hatt och en rödrosa solskärm. Jag vill ha en hatt! Hur får man en hatt? Aha... man får en hatt om man köper 4 Sourz - shots! Fyra blå Tropical Sourz senare stod jag i baren med en jättetjusig blå hatt på huvudet och väntade på växel och kvitto på denna insats för Laget. Fan, 4 shots ger ju jättefina extrapoäng!

"Caaaaariiiiinaaaaa!!!"
Hörs över hela stället.
"Vad gör du i baren?!"
Säger chefen - aka Mamma. Så jag går tillbaka till gruppen och får fint beröm för min fina utstyrsel. Hur jag fick en hatt? Jag pekar på affischen bakom dem och försöker att inte se ut som en liten flicka som blivit påkommen med fingrarna i syltburken.
"You did not...?!" Flämtviskar Mamma förebrående.
Men nu har ett annat lag fått ögonen på min hatt och gjort kopplingen hatt = fyra shots = extrapoäng. Så snart står de med TRE hattar! Då blir det fart på mitt lag och mina synder är för evigt förlåtna. Snart har det andra laget fem hattar och vi fyra - varav chefen en. Men hon ville inte dricka fyra shots själv. Gissa vem som gentilt ställde upp och hjälpte henne?

I ärlighetens namn, jag räknar inte Sourz som riktiga shots. Alkoholhalten är endast 15%. En Riktig Shots har 40%. Så det så.

På något sätt gick vi i mål på Yates's (hörnet West Regent Street/Union street). Kittyn (potten) tillät en drink eller två shots var, så när chefen och jag skålat i chokladshots var det dags att bidra med ännu £10. På något märkligt sätt var min plånbok tom... så jag fick ge mig ut på stan. Efter att ha jagat min kära hatt nerför gatan (dumma bilar som kör på den istället för att väja!) så kom jag till bankomaten. Men... jag hade inte ens tagit upp kortet, så vad gjorde £20 i sedelfacket? Bonus!

Dörrvakterna såg ut att tveka över om de skulle släppa in mig igen, så jag tog hinten och bestämde mig för att inte föreslå att vi övergav trista Yates's och drog till Lloyds. Man kan inte ragga om man inte kommer in. Men Yates's var öken, och inte blev jag uppiggad av kollegornas kommentarer.
"Det finns inga söta killar här." Klagade jag.
"Det FINNS inga söta killar i Glasgow, varför tror du vi är singlar!"
Åh, då är det inte mig det är fel på alltså. Det var åtminstone bra att veta. Fast i sanningens namn, vid det här laget var det lite svårt att se hur de egentligen såg ut...

Kittyn skulle trots allt få sin tia så jag gav den till chefen, som gav mig tjugo tillbaka och försvann bortåt baren. Det tog över tjugofyra timmar innan jag ens registrerade detta mörkliga i detta. Det verkade vid det laget helt normalt att gå med vinst när man går ut.

Hur som helst, i sann fjortisanda körde jag senare buss två gånger innan jag somnade i en fötölj. En kollega som skulle upp och jobba dagen efter såg till att jag fick skjuts hem, så strax före midnatt satt jag i vardagsrummet och käkade Chips & Curry (pommes med currysås) som inte smakade någonting och sedan stupade jag i säng.

Med ytterdörren på glänt och kläder och handdukar lämnade på golvet där jag gått.

Berättade Mia som kommit hem någon timme senare.

Jo, jag hade nog varit lite, ehrm, lullig? I vilket fall var jag död dagen efter. Och luktade likadant. En dusch någon gång mitt på dagen och Mia (som varit ute på eget håll) och jag var redo att möta världen. Eller åtminstone en redig Fry Up nere på Coia's Cafe. Enligt många är det just där man finner stans bästa frukost och vad mer kan jag säga än... Mmmm, precis vad man behöver morgonen efter! (minus bönor...) När vi ändå var där beslutade våra klartänkta hjärnor som helt plötsligt glömt att vi båda var panka att boka in oss för en Jullunch lussehelgen. Ah, härlig trerätters kalkonmiddag!

Sedan var det bara att krypa ner i soffan med en liter Irn Bru och en tidning och vänta på att man skulle börja känna sig som en människa igen. Jag svär, antingen är det den oranga färgen, sockret eller någon hemlig ingrediens, men inga Alvedon i världen reder upp en baksmälla bättre än Irn Bru!

Inte för att jag nångonsin kommer behöva det igen... det var sista gången, minns ni...