Ironi

"Isn't it ironic" sjöng Alanis Morissette och bättre signaturmelodi för veckan som gått kan knappast hittas.

I fredags hade jag årsavslutningssamtal med chefen; sista kvartssamtalet då man går igenom vad jag gjort och hintar lite om "betyget" som avgör hur stor del av kakan, d.v.s. årsbonusen, man bör få i Mars. Efter att ha lagt fram exempel på vad jag pysslat med (träning, senioruppgifter et c), vidareutvecklingstjänster jag sökt men inte fått och feedback från folk och fä så hintade chefen att betyget skulle bli mycket bra = större del av kakan än i fjol. Och så avslutar hon med orden:
"Ja, det här har väl varit ett fantastiskt och händelserikt år för dig, inte sant. Ett riktigt toppenår."

Vad ska jag säga... om det här var toppen så hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva ett mellanår.

Min otroligt oroande sjukfrånvaro togs inte upp alls. Tvärtom sade hon, och jag citerar, "du är alltid på plats, aldrig sen och du är pålitlig, man kan lita på att du dyker upp på morgonen och ställer upp för laget". Inte illa pinkat för någon som just fått en muntlig varning om att de där TRE sjukfrånvarotillfällena skapar avbrott i verksamheten och försätter Teamet i svår knipa.

Och just ja, tre nivåer av chefer har de senaste två dagarna uttryckt tacksamhet för att jag ställer upp för teamet och gör ett "jättejobb" för att hålla det på rätt köl - nu när teamet dras med ovanligt hög sjukfrånvaro och har inte mindre än en tredjedel i sjuksängen... Jag känner mig som Robin Hood; bov och hjälte på samma gång. Undrar om han också kände sig schizophren?

Isn't it ironic...