15 shots och en handfull drinkar på en Skattjaktskista, hej och hå och en liter Irn Bru!

Härmed lovas och svärs att jag aldrig ska dricka någonsin mer i hela mitt liv...
Härmed intygas också att Irn Bru utan konkurrens är bästa botemedlet mot baksmälla.

I fredags var det dags igen. Skattjakt med jobbet; även kallad Team Building, även kallad Ursäkt att Supa Skallen av sig.

Det hela går ut på att man ska ta sig runt till ett antal pubar i stan och utföra uppdrag tillsammans för att sedan samlas på ett ställe och parta järnet. Precis som ifjol delades vi in i olika lag med en Lagledare som läste upp ledtrådar/gåtor för vilken pub vi skulle till härnäst och uppdragen för varje ställe samt samlade in fotobevis och kvitton. Man får poäng och extrapoäng för varje drink man tar.

Chefen var i mitt lag och hon uppmanade mig att hålla ett öga på henne och vara beredd på att bära henne till sista stället. Det var snarare tvärtom.

Första puben, Lloyds (West Regent Street), verkade trevligast och hade publik i min smak. Men efter en snabb drink drog vi vidare eftersom laget så här tidigt fortfarande var tävlingsinriktat. Dessutom gick ett av uppdragen på Lloyds ut på att bara kalla varandra vid efternamn så det var lika bra att vi gick, ingen tilltalade mig i alla fall, ha, ha! Vi höll på att förlora chefen strax utanför, men efter att handgripligen förhindrat henne från att följa efter två kiltar som gick i motsatt riktning så styrde vi stegen raskat möjligt mot nästa anhalt, innan hon fick syn på de fem kiltarna som kom emot oss på tvärgatan.

Frankenstein (West Regent Street) var lika dyr som ifjol så det blev ett snabbesök även där, men sedan kom vi till Revolution (Union Street). Det är en vodkabar. De har en hel meny enbart inriktad på Shots och bakom baren såg jag en ny Absolute smak (Ruby Red) som jag bara måste prova. Men när laget på sju personer delat på den vid det här laget obligatoriska Plankan (10 shots i olika färger/smaker för £14) och jag totalt fått i mig 3 shots så fick jag inte fler för chefen. He, he, när hon vände ryggen till köpte jag en Absolute Ruby Red i alla fall och svalde den innan växeln ens kommit tillbaka. Minns inte vad den smakade... om den smakade. Hur som helst, hamnade i prat om dryckesvanor eftersom vi i Sverige dricker bra mycket mer vodka än Britterna. Kollegorna betraktade det i det närmaste som gift och gjorde stora ögon när jag berättade om Lakritsshots och kvartingar och dunkar med hembränt... På något vänster slutade det med att jag hävdade att sex shots i rad inte var några problem, varför någon utmanade mig att köpa ett "Stick" med just sex shots. Vid det laget - klockan var nog inte mer än sju, halv åtta - hade jag nått så pass hög grad av intelligens att jag tyckte det var en bra idé, så jag köpte ett stick. Men chefen kom på mig och det slutade med att vi delade på det; jag har en känsla av att det var p.g.a. en kombination av att undanhålla mig tre samt liksom visa att hon också kunde.

Sedan drogs jag därifrån.

Till Play (Union Street) för att sjunga karaoke. Men karaoken var över så vi fick nöja oss med en drink. Så såg jag en affisch med färgglada hattar; en orange fiskarhatt, en snorgrön cowboyhatt, en ljusblå hög hatt och en rödrosa solskärm. Jag vill ha en hatt! Hur får man en hatt? Aha... man får en hatt om man köper 4 Sourz - shots! Fyra blå Tropical Sourz senare stod jag i baren med en jättetjusig blå hatt på huvudet och väntade på växel och kvitto på denna insats för Laget. Fan, 4 shots ger ju jättefina extrapoäng!

"Caaaaariiiiinaaaaa!!!"
Hörs över hela stället.
"Vad gör du i baren?!"
Säger chefen - aka Mamma. Så jag går tillbaka till gruppen och får fint beröm för min fina utstyrsel. Hur jag fick en hatt? Jag pekar på affischen bakom dem och försöker att inte se ut som en liten flicka som blivit påkommen med fingrarna i syltburken.
"You did not...?!" Flämtviskar Mamma förebrående.
Men nu har ett annat lag fått ögonen på min hatt och gjort kopplingen hatt = fyra shots = extrapoäng. Så snart står de med TRE hattar! Då blir det fart på mitt lag och mina synder är för evigt förlåtna. Snart har det andra laget fem hattar och vi fyra - varav chefen en. Men hon ville inte dricka fyra shots själv. Gissa vem som gentilt ställde upp och hjälpte henne?

I ärlighetens namn, jag räknar inte Sourz som riktiga shots. Alkoholhalten är endast 15%. En Riktig Shots har 40%. Så det så.

På något sätt gick vi i mål på Yates's (hörnet West Regent Street/Union street). Kittyn (potten) tillät en drink eller två shots var, så när chefen och jag skålat i chokladshots var det dags att bidra med ännu £10. På något märkligt sätt var min plånbok tom... så jag fick ge mig ut på stan. Efter att ha jagat min kära hatt nerför gatan (dumma bilar som kör på den istället för att väja!) så kom jag till bankomaten. Men... jag hade inte ens tagit upp kortet, så vad gjorde £20 i sedelfacket? Bonus!

Dörrvakterna såg ut att tveka över om de skulle släppa in mig igen, så jag tog hinten och bestämde mig för att inte föreslå att vi övergav trista Yates's och drog till Lloyds. Man kan inte ragga om man inte kommer in. Men Yates's var öken, och inte blev jag uppiggad av kollegornas kommentarer.
"Det finns inga söta killar här." Klagade jag.
"Det FINNS inga söta killar i Glasgow, varför tror du vi är singlar!"
Åh, då är det inte mig det är fel på alltså. Det var åtminstone bra att veta. Fast i sanningens namn, vid det här laget var det lite svårt att se hur de egentligen såg ut...

Kittyn skulle trots allt få sin tia så jag gav den till chefen, som gav mig tjugo tillbaka och försvann bortåt baren. Det tog över tjugofyra timmar innan jag ens registrerade detta mörkliga i detta. Det verkade vid det laget helt normalt att gå med vinst när man går ut.

Hur som helst, i sann fjortisanda körde jag senare buss två gånger innan jag somnade i en fötölj. En kollega som skulle upp och jobba dagen efter såg till att jag fick skjuts hem, så strax före midnatt satt jag i vardagsrummet och käkade Chips & Curry (pommes med currysås) som inte smakade någonting och sedan stupade jag i säng.

Med ytterdörren på glänt och kläder och handdukar lämnade på golvet där jag gått.

Berättade Mia som kommit hem någon timme senare.

Jo, jag hade nog varit lite, ehrm, lullig? I vilket fall var jag död dagen efter. Och luktade likadant. En dusch någon gång mitt på dagen och Mia (som varit ute på eget håll) och jag var redo att möta världen. Eller åtminstone en redig Fry Up nere på Coia's Cafe. Enligt många är det just där man finner stans bästa frukost och vad mer kan jag säga än... Mmmm, precis vad man behöver morgonen efter! (minus bönor...) När vi ändå var där beslutade våra klartänkta hjärnor som helt plötsligt glömt att vi båda var panka att boka in oss för en Jullunch lussehelgen. Ah, härlig trerätters kalkonmiddag!

Sedan var det bara att krypa ner i soffan med en liter Irn Bru och en tidning och vänta på att man skulle börja känna sig som en människa igen. Jag svär, antingen är det den oranga färgen, sockret eller någon hemlig ingrediens, men inga Alvedon i världen reder upp en baksmälla bättre än Irn Bru!

Inte för att jag nångonsin kommer behöva det igen... det var sista gången, minns ni...