Nar man vant sig vid magiskt vackra vyer som denna
Sa kan det vara svart att finna motivation for att pallra sig upp pa kullar som bjuder pa detta
Men det ar fortfarande bara februari, sa aven om det rycker i vandringsnerven pa allvar efter Kilpatrick Hills sa ar sno- och issituationen uppe pa munroerna fortfarande lite osaker, varfor jag beslot for att ”varma upp” pa en kulle lokaltrafiken kunde ta mig till.
Valet foll pa the Campsies. Efter en 45 minuters resa med First buss nr 175 kommer man till Clachan of Campsie, byn i Campsie Glen strax utanfor Lennoxtown som man bast utgar ifran. Byn ar sa liten att den bestar av ett dussin hus, en cykelaffar, ett cafe, en nedlagd kyrkogard samt en skylt till startpunkten for vandringen.
Nagra minuters omvag fran huvudleden, precis nar man lamnar byn, finns en otroligt romantisk horna i slutet av en bergsskreva med en porlande back och ett vattenfall. Far betade i slanten och langs vagen fanns trakarvningar utspridda, magiskt invavda i landskapet. I vagskalet mellan stigen som leder till vattenfallet och den som leder upp mot berget sa star ett trafar och betar, trabankarna vid vattenfallet har fiskar pa ryggstodet och fortsatter man stigen fram mots man snart av ett tydligt budskap om att det nog ar bast att vanda.
Kanner man inte for att snora pa sig kangorna och ge sig upp i bergen sa kan jag anda rekommendera en busstur till Clachan of Campsie for att spendera nagon timme vid vattenfallet, trakarvningarna och den gamla kyrkogarden innan man tar en kopp te pa cafeet och aker tillbaka till civilisationen.
Den hogra stigen vid det betande trafaret leder uppfor backen till en bilparkering bredvid Crow Road. Detta ar utgangspunkten for bergsvandringen. Man gar hela tiden langs valdefinierade leder rakt uppfor bergssidan. Sluttningen ar snall, men eftersom det ar
en grasslant kan vagen bli ratt hal och lerig pa sina stallen. Det finns ett flertal rutter, men alla stigar leder till toppen utan nagon storre skillnad i svarighetsgrad eller strackning.
Toppen av den populara delen nas efter ca en timme och markeras av en stenhog, men vill man kan man fortsatta stigen fram och navigera sig forbi an fler stenhogar pa vag bort till Cort Ma Law. Uppe pa hojden overgar grasslanten till en oppen och oandlig hed som i detta fall var blot och latt trask-aktig. Det ar egentligen ett stort Ingenting, vilket kan vara en haftig kansla i sig.
Val uppe pa bergsryggen slogs jag av kanslan att vara helt ensam i hela varlden – forutom nar flygen som just startat fran Edinburgh Flygplats kom danande over huvudet. Men mellan dessa flygande drakar sa var det bara jag, vidderna och tystnaden. At ena hallet sag jag Glasgow breda ut sig, men inte ett knyst hordes darifran. At det andra hallet syntes munroer fran de sodra
hoglanderna; Ben Lomond, the Arrochar Alps, Ben More… Till min gladje noterade jag att snon var valdigt sparsam uppe pa dessa berg (nu ocksa!), varfor jag bestamt tror att nasta resa gar lite langre norrut.
Nar jag val passerat den forsta stenhogen pa vagen upp sa stotte jag totalt pa tre manniskor under de tva timmar jag strosade omkring. En av dem var en humoristisk aldre herre jag motte vid vad som bast kan beskrivas som en insjo.
”Any suggestions, lass?” Hojtade han fran sin ande, och det tog oss sedan ett par minuters gemensamt huvudbryderi att finna de ratta tuvorna att hoppa emellan sa att vara vagar kunde korsas torrskodda.
Pa vagen tillbaka hade det fina vadret lockat ut fler manniskor till Campsie Fells. Folk var strosslade fran toppen ner till foten av berget; Ett aldre par drack te ur termos, ett tonarspar holl handerna, en pappa forsokte hanga med nar hans tre smabarn rusade nedfor backen, en
annan pappa larde sin dotter och son att flyga drake, en stackars hundagare forsokte hanga med djuret uppfor backen medan en annan hundagare forsokte gora detsamma i nedforsluten och vid en ruin blev fyra killar som sag ut att tillhora nagot Indie-band fotograferade.
Bergen – aven de mindre – suger verkligen musten ur en, sa pa kvallen somnade jag tamligen ovaggad redan vid 21.30.
Sa kan det vara svart att finna motivation for att pallra sig upp pa kullar som bjuder pa detta
Men det ar fortfarande bara februari, sa aven om det rycker i vandringsnerven pa allvar efter Kilpatrick Hills sa ar sno- och issituationen uppe pa munroerna fortfarande lite osaker, varfor jag beslot for att ”varma upp” pa en kulle lokaltrafiken kunde ta mig till.
Valet foll pa the Campsies. Efter en 45 minuters resa med First buss nr 175 kommer man till Clachan of Campsie, byn i Campsie Glen strax utanfor Lennoxtown som man bast utgar ifran. Byn ar sa liten att den bestar av ett dussin hus, en cykelaffar, ett cafe, en nedlagd kyrkogard samt en skylt till startpunkten for vandringen.
Nagra minuters omvag fran huvudleden, precis nar man lamnar byn, finns en otroligt romantisk horna i slutet av en bergsskreva med en porlande back och ett vattenfall. Far betade i slanten och langs vagen fanns trakarvningar utspridda, magiskt invavda i landskapet. I vagskalet mellan stigen som leder till vattenfallet och den som leder upp mot berget sa star ett trafar och betar, trabankarna vid vattenfallet har fiskar pa ryggstodet och fortsatter man stigen fram mots man snart av ett tydligt budskap om att det nog ar bast att vanda.Kanner man inte for att snora pa sig kangorna och ge sig upp i bergen sa kan jag anda rekommendera en busstur till Clachan of Campsie for att spendera nagon timme vid vattenfallet, trakarvningarna och den gamla kyrkogarden innan man tar en kopp te pa cafeet och aker tillbaka till civilisationen.
Den hogra stigen vid det betande trafaret leder uppfor backen till en bilparkering bredvid Crow Road. Detta ar utgangspunkten for bergsvandringen. Man gar hela tiden langs valdefinierade leder rakt uppfor bergssidan. Sluttningen ar snall, men eftersom det ar
en grasslant kan vagen bli ratt hal och lerig pa sina stallen. Det finns ett flertal rutter, men alla stigar leder till toppen utan nagon storre skillnad i svarighetsgrad eller strackning.Toppen av den populara delen nas efter ca en timme och markeras av en stenhog, men vill man kan man fortsatta stigen fram och navigera sig forbi an fler stenhogar pa vag bort till Cort Ma Law. Uppe pa hojden overgar grasslanten till en oppen och oandlig hed som i detta fall var blot och latt trask-aktig. Det ar egentligen ett stort Ingenting, vilket kan vara en haftig kansla i sig.
Val uppe pa bergsryggen slogs jag av kanslan att vara helt ensam i hela varlden – forutom nar flygen som just startat fran Edinburgh Flygplats kom danande over huvudet. Men mellan dessa flygande drakar sa var det bara jag, vidderna och tystnaden. At ena hallet sag jag Glasgow breda ut sig, men inte ett knyst hordes darifran. At det andra hallet syntes munroer fran de sodra
hoglanderna; Ben Lomond, the Arrochar Alps, Ben More… Till min gladje noterade jag att snon var valdigt sparsam uppe pa dessa berg (nu ocksa!), varfor jag bestamt tror att nasta resa gar lite langre norrut.Nar jag val passerat den forsta stenhogen pa vagen upp sa stotte jag totalt pa tre manniskor under de tva timmar jag strosade omkring. En av dem var en humoristisk aldre herre jag motte vid vad som bast kan beskrivas som en insjo.
”Any suggestions, lass?” Hojtade han fran sin ande, och det tog oss sedan ett par minuters gemensamt huvudbryderi att finna de ratta tuvorna att hoppa emellan sa att vara vagar kunde korsas torrskodda.
Pa vagen tillbaka hade det fina vadret lockat ut fler manniskor till Campsie Fells. Folk var strosslade fran toppen ner till foten av berget; Ett aldre par drack te ur termos, ett tonarspar holl handerna, en pappa forsokte hanga med nar hans tre smabarn rusade nedfor backen, en
annan pappa larde sin dotter och son att flyga drake, en stackars hundagare forsokte hanga med djuret uppfor backen medan en annan hundagare forsokte gora detsamma i nedforsluten och vid en ruin blev fyra killar som sag ut att tillhora nagot Indie-band fotograferade.Bergen – aven de mindre – suger verkligen musten ur en, sa pa kvallen somnade jag tamligen ovaggad redan vid 21.30.
2 comments:
Hur ser en nerlagd kyrkogård ut? Är den så där cool med sneda gravstenar och mossa överallt?
Jag gillade bilderna, det ser jättefint ut. Det måstes vara sjysst och vackert med lite snö också!!
Precis sa; mossiga sneda stenar, ruiner, jattegamla trad... sagomagiskt pa nagot satt.
Som vanligt blev inte korten pa "de fjarran bergen med sno pa toppen" nage bra alls. Det ar inte alltid saker blir tydligare nar man lagger over digitalbilderna i datorn... tror himlen var for ljus, eller nat.
Post a Comment