Levande Historia

Nasta helg har jag och vannen Mia planerat en minisemester norrover. Ett av stoppen ar Culloden utanfor Inverness, faltet dar skottarna och engelsmannen slogs javulen 1745 i det sista slaget pa brittisk mark. (Engelsmannen spoade skiten ur skottarna, Jacobitupproret (heter det sa pa svenska?) slogs ner och Skottlands liv tog en helt ny vandning med Hoglandsrensningar, avskaffande av klansystemet m.m, m.m.) Jag har varit dar forut, Mia har det inte.

En (engelsk) arbetskollegas svarforaldrar bor norr om Inverness och hon och hennes man aker forbi faltet varje gang de aker och halsar pa. Hon berattade att aven om hennes man sover i bilen eller sitter i andra tankar sa borjar hans kropp alltid varka nar de narmar sig faltet. De har stannat till ett flertal ganger och varje gang kanner hennes man smarta i armarna, som om han blir huggen, det varker i kroppen och fran ingenstans borjar han liksom frusta och kanner en het aggression koka upp inom honom. Han har ingen forklaring till detta. Vad honom anbelangar sa ar slaget forvisso en del av hans historia men han kan inte pasta att han "bryr sig namnvart". Hans familj brukar skoja om att han nog var en av krigarna i ett tidigare liv. Till saken hor att han tillhor den klanen MacKenzie som forlorade flest medlemmar under slaget.

Coolt!