Fodelsedagskalas i Kilpatrick Hills

Oftast pa min fodelsedag drar jag ner mossan over oronen och firar med att kasta prick med snobollar. Jag sitter inte i graset och fikar uppe pa ett berg och tittar pa far som betar. Men nagon gang ska vara den forsta.

Tack vare klimatforandringarna sa skulle det bli +9 grader och sol pa min fodelsedag, 3 Februari. Som brukligt den har tiden har jag bergsvandrarabsinens och som extra krydda har Mia, min van och flatmate, visat nyfiket intresse ett bra tag nu. Sa vi letade fram en lagom kulle i narheten av Glasgow for en dagsutflykt. (Det ar troligen sno uppe pa munroerna och eftersom Mia har astma och aldrig har vandrat sa tankte jag att det nog var bast att inte borja med att slapa med henne uppfor Ben Nevis...)

Valet foll pa Kilpatrick Hills (gjorde inte rutten i lanken, men anda) strax utanfor Glasgow, halvvags till Dumbarton. Vi tog lokaltaget runt kvarteret till Old Kilpatrick med matsack och kamera i ryggsacken.

Forsta halvtimmen/fyrtiofem minuterna ar en uppforslut pa vanlig landsvag. Vi tog en lang rast vid toppen och spanade in Dumbarton Rock med Dumbarton Castle, Erskine Bridge och skonjde Glasgow i soldiset. Vid det har laget trode astmatikern att hon skulle do och jag mitt dumma not valde detta tillfalle att beratta att vi nog hade ytterligare tva timmars vandring framfor oss innan vi natt toppen... Jag far nog vara glad for att hon var for trott for att vanda och springa ner igen.

Det varsta var over dock. Val uppe pa hojden var det mest plattmark med nagra fa kortare uppforsluter. En vattenreservoir gav ett avbrack fran "ingentinget". Det ode landskapet fick mig osokt att tanka pa Rannoch Moor. Eller, for att travestera Celebrity Big Brother: "Mia and Carina are Nowhere"... Vi traffade i vart fall pa en trevlig och klart attraktiv man som var ute och vandrade pa egen hand och utbytte lite vandrarsnack, sa dar som man gor. Nu har skottarna i och for sig en inbyggd formaga att ta sig tid for smaprat narhelst man rakas, men just i bergen sa tror jag manniskor tar sig lite extra tid. Det ger om inte annat en bra ursakt for att ta sig en liten paus...

Mannen vantade sedan pa oss uppe pa mellersta Duncolm. Fran toppen ser man de mjuka kullarna i Kilpatrick Hills at soder och fjarran i norr syns Ben Lomond, Ben More och en rad andra, typ, berg. Till mannens och min forvaning var det knappt nagon sno pa nagon av dem. Forra aret vid den har tiden lag det sno aven pa de laga kullarna runt Glasgow och mannen och jag beslutade darfor att vi gillar den globala uppvarmningen. :-)

Efter en tyst och stilla lunch med magnifik utsikt och farskalligt sallskap pa toppen sa fortsatte Mia och jag rundturen. Vi hade bestamt att starta vid Old Kilpatrick och folja en cirkelbana till Duntochter. Mitt tips ar dock att vanda vid Duncolm och ga tillbaka igen, for den andra halvan var traskmark med kort sagt ingenting att se. Med ett undantag: nar vi efter var andra vattenreservoir kom till en landsvag och hela Glasgow bredde ut sig runt en krok. Lackert.

Val i Duntochter aterstod bara en halvtimmes promenad langs valtrafikerade Great Western Road tillbaka till Old Kilpatrick. Kontrasten till dagens stillsamma bergsupplevelse kunde inte varit skarpare. Dessutom var det ungefar da som vara fotter borjade varka. Asfalt ar inget trevligt underlag efter en dags mjukt klafsande i mossa.

Det var en lugn vandring som tog oss ca 5,5 timmar. Rutten ar mild men ger anda en forsmak av vad man kan fa uppleva nar man ger sig ut i naturen har i Skottland. Efter lite fodelsedagstarta somnade bade Mia och jag ovaggade redan vid 9-tiden. Men redan dagen efter borjade i alla fall jag planera for nasta tur! Nu ska vi bara schassa bort Kung Bore, som helt plotsligt kommit pa besok...