Beinn a Ghlo: Carn Liath (975m), Braigh Coire Chruinn-bhalgain (1070m), Carn nan Gabhar (1129 m)

( vandringen gjordes 8/4)
3 munroer, varav den sista ligger 12 km fran Blair Atholl. Fagelvagen. Det kallar jag heldagsvandring. "A strenuous upland expedition for the fit and experienced hillwalker" stod det. Det stod inte om man var tvungen att uppfylla kraven innan vandringen, eller om man definieras som detta efterat. Om man forvantas uppfylla kraven pa forhand sa borde de lagga till; "... or the stubborn one".

Jag visste att jag skulle behova gott om tid; bade for bilkorning och vandring. Nar jag gick upp 5.30 var det fortfarande morkt ute. Soluppgangen upplevdes i bilen nagonstans langs en tom A9. Jag var uppe i Blair Atholl pa 1tim 15min. Klockan var 8.00.

Bensintanken visade pa tom.

Note to self: Halv tank betyder inte att du har lika mycket kvar som du gjort av med. Forsta halvan ar oandlig, andra halvan en skvatt. Skulle du med god marginal ha klarat dig fram och tillbaka till Glasgow med forsta halvan sa klarar du dig bara enkel vag med andra.

Svangde in pa byns enda bensinmack. "Oppet 9-6". Inga kortautomater. Bensinen rackte inte for att kora till grannbyn Pitlochry - och jag var inte ens saker pa att de hade en bensinstation. Jag visste bara att jag omojligt skulle hinna ner fore 18.00 sa min tidiga start forsvann i ett oljigt slurp.

En timmes dasande i bilen senare kom agaren och jag kunde kopa lite hiskeligt dyr glesbygdsbensin (97p jamfort med 89p). Intalade mig att skillnaden i bensinpris mot Glasgow beror pa att glesbygdsstodet ar inkluderat i priset, och det fick mig pa battre humor. Utan glesbygd finns ingenstans att kaka kottpaj och fylla pa bensin nar man ar ute och vandrar.

Jag var bland de forsta pa parkeringen vid Loch Moraig i utkanten av Blair Atholl, utgangspunkten for dagens "hoglandsexpedition". Bergen lag bla mot den klarbla himlen. Den bruna ljungen far "screen" (har ingen bra svensk oversattning, ordboken sager "stenras", men det ar det rakt inte, det ar en bergssida bestaende av smasten) att se blalila ut. Nar ljungen val blommar (vilket den troligen gor ett par timmar for eller efter jag varit pa plats, for oavsett manad har ljungen alltid varit brun, eventuellt med sma lila inslag...) sa kan jag tanka mig att bergen ser himla poetiska uti olika bla, lila och blalila nyanser.

Efter 30 min promenad langs en landsvag kommer man till en hut dar man svanger av in mot forsta berget i bergsmassivet; Carn Liath. En valdefinierad stig leder hela vagen upp och syns som ett stort sar langs bergssidan. En bit upp startade det - Blasten. Med stort B. Och den intensifierades for varje meter. Sista biten, nar stigen slingrar genom vit kalkstensscree, var den sa stark att man fick en ordentlig skjuts i medvinden men fick kampa for att inta ga baklanges nar det blaste mot. Hela tiden blaste fin sand in varthelst den kunde blasa in. Den hade en speciell forkarlek for min nasa. Stigen slingrade sig zick-zack uppfor berget och langs hela bergssidan sag jag folk streta eller skjutsas fram och tillbaka som tygdockor. Det verkade pa nagot satt som om de holl sig uppratta av ren viljekraft.

Munro-boken (utsokt guidebok utgiven av Skottlands Mountaineeringsklubb) sa att man skulle na toppen pa 2,5 timme. For mig betyder det 3-3,5. Jag satte mig ner och vilade i skydd av cairnen (stenhogen) pa toppen - 2 timmar efter att jag lamnat parkeringen. 2 timmar! Jag maste ha blast upp pa toppen.

Bergen pa ostsidan ar helt annorlunda mot vastsidan. De ar rundare och liksom boljar sammanbundna med milda upp- och nedfarter och bergsryggar. De ar inte alls lika dramatiska och karga som pa vastsidan. (Och erbjuder darfor inte samma dramatiska utsikt...) Men smastenarna gor att aven om berget i sig ar "snallt" sa maste man hela tiden se upp med var man satter fotterna. Andock, tanker man pa hur bergsmassivet ar konstruerat och att Carn Liath ar lagsta toppen sa var faktiskt vagen upp dit varsta biten. Resten av vagen gallde det mer att se upp med hur man gick. Och andas, sa klart. Uppforsbackarna handlar uteslutande om att andas och att satta ena foten framfor den andra, oavsett hur berget ser ut.

Uppifran Carn Liath sag resten av massivet ratt haftigt och inbjudande ut. Jag tankte anda att det nog var bast att tanka "ett berg i taget" sa att man inte hakar upp sig pa hur langt man har kvar... Forvanansvart klar i knoppen efter kampen uppfor sa slog det mig anda att skramselinformationen(?) om att sista toppen ligger 12km fran Blair Atholl ar lite missvisande. Bilparkeringen ligger anda nastan 3km fran byn. Sa... ok, jag antar att 9km ar en bra bit i alla fall... men det ar trots allt inte 12! Hur som helst.

Den slingrande bergsryggen mellan forsta och andra berget kandes lite LOTR och nagonstans mitt pa, nar jag staplade nedfor en backe (knat hatar nedforsbackar aven pa ostsidan) och blev om-gadd (ja, det heter knappast omkord) av ett ungt par, sa utbrast tjejen spontant "God, you're brave". De hade sett mig knalla ensam i nagon timme men trott att jag bara skulle upp pa forsta toppen. Tja, modig, dumdristig... skillnaden ar harfin. Fast aven om jag vandrade ensam sa var jag knappast ensam i bergen for under dagen knallade en mindre by forbi mig dar uppe.

Andra toppen, Braigh Coire Chruinn-bhalgainar (sag det tre ganger snabbt om du kan!), ar halvmaneformad, hade fortfarande sno pa insidan "bojen" och bestod av gras fullkomligt tackt av stenar i olika format. Som en chocolate chip cookie ungefar. Det blaste om mojligt annu mer dar, men det var anda hog tid for lunch. Cairnen erbjod inte det minsta skydd, fast strax efterat fann jag en klippa dar jag atminstone kunde kura ihop mig tillrackligt lange for att fa i mig en smorgas och lite juice. Andra manniskor kurade ihop utspridda i narheten, men det var ingen ide att forsoka tala med varandra, det blaste for hart for att hora vad nagon sa. Det blaste for hart for att hora vad man sjalv sa!

Fingrarna stelnade till, trots vantar, sa efter tio minuters lunch knallade jag ner till bergspasset pa 350m hojd dar det var dags att samla kraft for sista etappen - upp mot sista toppen, Carn nan Gabhar. Sista timmen var en tjurskallig kamp mot naturkrafterna. Blasten var nu varre an nagonsin och jag vet inte hur jag ska beskriva det for jag tror inte att jag upplevt nagot liknande - inte pa de hojderna. Bergsvaderprognosen lovade vind pa 35-55MPH i omradet (50-75km/tim). Jag vet saklart inte exakt hur hart det blaste, jag vet bara hur det paverkade mig;

Alla vi som var dar uppe sag ut som om vi besteg Mount Everst; uppdragna kragar, vantar, mossa, vindtata luvor och en del bar solglasogon. Jag forstod snart vitsen med dem, for jag kunde knappt stanga ogonlocken. De hade blast i konstant oppen position! Naja, riktigt sa illa var det inte, men jag fick anstranga ansiktsmusklerna for att knipa ihop ogonen och det var en effekt jag aldrig stott pa forut. Jag var tvungen att vandra pa snedden, vand mot blasten, for att halla balansen. Kom vinden fran sidan blaste jag omkull. Vinden var stadigt stark med inslag av kastvindar. Vandringsstaven anvandes inte langre for att leda mig over stenbumlingarna (toppen var ett helt falt av dem) utan jag var tvungen att ta stod mot lasidan for att inte blasa omkull - eller av berget. Om jag inte stadigt planterade staven i marken sa ville den blasa ivag i en helt egen riktning, den fladdrade som en tandsticka. Luvan flappade hogljutt kring huvudet och manniskor kunde bara halsa med en hojd hand, att tala var otankbart.

Besoket pa Carn nan Gabhar blev darfor kort. Blasten forhindrade till och med att beundra utsikten eftersom jag inte kunde sta uppratt. Det var helt otankbart att anvanda tva hander for att filma omgivningen (aven om det vore intressant att hora ljudet) men jag samlade ihop mig nagra ganger for att kvickt lyfta kameran och knappa ett par bilder (inga varda att publicera dock). Bast sa, lyfte jag huvudet for lange for att faktiskt titta sa tappade jag balansen. F o behovde jag inte snyta mig en enda gang. Fantastiskt hur vinden tar hand om vissa saker av sig sjalvt... som bortblast.

Nere vid passet pa 350m stannade jag till och drack vatten. Jag lovar, hade jag tagit loss ryggsacken uppe pa toppen sa hade den blast till Aberdeen! Nu funderar jag an mer allvarligt pa att kopa en vattenblasa sa att jag kan dricka ur en slang. Skratta ni, men det ar oerhort praktiskt att bara kunda ta en sipp nar man behover. Vilket troligen betyder att man faktiskt dricker sa mycket som man behover, men sallan tar sig tid att gora. (Med trytsam ork, daligt humor och huvudvark som resultat.)

Fran passet leder en stig genom ljungen langs bergssidan ner mot dalen. Stigen finns inte pa kartan men, med undantag fran en stracka dar snon lossat jord och sopat undan alla spar (och fick mig att traska runt i ljungsnaren som ett annat radjur tills jag hittade ratt igen), sa finns den klart och tydligt i verkligheten.

Vid 5-tiden hittade jag dagens forsta la, sa jag strackte ut mig i ljungen for en valbehovlig paus. Medan jag halvlag dar och njot av lugnet (ingen smattrande blast!) sa knallade ett dussin 60-aringar forbi. Vi hade motts /setts pa avstand tidigare och en man kommenterade "jassa dar ar du, min fru undrade just" och fallde en skojfrisk kommentar om hur sjutton jag lyckats smita forbi dem osedd i sparen. Medan vi bytte nagra ord forstod jag att de liksom hallt ett oga pa mig under dagen och roat sig med att folja min framfart ("problem i nedforsbackarna?") och det var ju lite gulligt pa nagot satt.

Fast jag undrar om de gjorde detsamma med den ensamma mannen som jag traffade pa vid tva tillfallen... Det ar i och for sig inte lika vanligt med ensamt vandrande kvinnor. Jag har stott pa nagra stycken - det har hant - men inte alls lika ofta som jag stoter pa ensamma man. Synd om kvinnor inte kan med att njuta ensamma bara - de missar sa mycket genom att stanna hemma! A andra sidan ar det inte smart att knalla sjalv. A tredje sidan; sa lange man vet att navigera med karta och kompass, haller sig undan isig vintervandring och later bli utsatta scramble-berg som de i Glencoe sa bor man klara sig bra. Framforallt i valbesokta berg dar det - liksom denna dag - knallar runt en halv by. Hade jag brutit benet och min mobil inte nat 112 sa hade det inte drojt lange innan nagon kommit till undsattning.

Efter en titt pa kartan bedomde jag att det skulle ta drygt tva timmar till parkeringen. Ljungen erbjod en latt och sviktande vandring, aven om jorden pa sina stallen bjod pa fina lerpolar att navigera sig forbi. Jag lamnade "atervandsdalen", rundade kroken pa en kulle och kom ut pa det oppna, boljande ljungfaltet. En flod ringlade genom landskapet pa avstand och en serie berg skyddade fran omvarlden. Vinden hade avtagit och stod jag stilla var varlden magiskt ljudlos, med undantag av ett repetivt kluckande som ungefar lat som nar man haller upp en rejal whisky. Inte konstigt att Famous Grouse har en skogshona pa etiketten... Det ar en charmig stor liten pippi som man sallan ser och aldrig fangar pa kort. Den hackar i ljungen, man hor dess kluckande laten (och blir jattetorstig - snacka om gratisreklam!) och nar man kommer for nara flyger den upp med en hastighet som gor att du precis hinner beundra dess skepnad innan den ar borta.

Nar jag vandrade genom denna tavla var det i princip bara en stolt hjort som saknades for att Bilden av Skottland skulle vara fullandad. Det var ingen ide att ta foto, ogonblicket gick inte att fanga. Det gick bara att njutas av.

En timme senare njot jag inte langre. Den &*#£" parkeringen kom £(&"* mig inte ett $&*"£ steg narmare! Och knat varkte javulen. Och fotterna var omma. Och jag kande en blasa bade formas och spricka mellan tva tar, men det hade borjat blasa igen och jag ides inte satta mig ner och ta hand om saken.

19.15 nadde jag bilen. Jag var den sista att lamna parkeringen - som vanligt. Molnen hade sjunkit under eftermiddagen och jag kunde inte langre se bergen jag tagit kort pa 10 timmar tidigare. Jag tog hand om fotterna, bytte skor, stretchade och oppnade en valfortjant Diet Irn Bru som legat och vantat pa mig i bilen. Det oranga guldet smakade precis sa gott som jag sista timmen forestallt mig. Och jag var sa lycklig. 10 timmar, 3 munroer, en skon vandring, en ny (blasig) erfarenhet och ett underbart minne. That's what it's all about.