Kaffekompisen hade hort om Skottlands vackra natur fran sin pojkvan och mina vandrarben kliade av abstinens sa vi hyrde bil och tankte tillbringa en hel helg i hoglanderna. Forsta dagen tog jag med henne uppfor Ben Lawers, av flera skal. Det ar ett bra "forstaberg" eftersom den har en bra stig hela vagen nerifran och upp, man besparas nagon timme eftersom bilparkeringen ligger hogt uppe (he, he), vi hade bil och det gar inte att ta sig dit med buss och slutligen sa har berget legat och gnagt hos mig i tre ar. Det var forsta berget jag sjalv blev introducerad for, men mina lanade kangor gav mig spruckna blasor redan innan vi lamnade parkeringen, sa jag gav upp pa Ben Ghlas. (Fotot ar fran detta tillfalle.) Nu tankte jag ta igen den missade biten och klara bada munroerna.
Halvvags uppfor Ben Ghlas svepte molnen in runt oss och det var det sista vi sag av varlden tills vi var halvvags nere igen. Grymt synd eftersom Kaffekompisen aldrig fick se utsikten! (Och jag fick inte se utsikten fran den andra toppen, vilket tamejfan innebar att jag maste upp igen nagongang, grrr.) Nu verkade inte det spela nagon roll, for Kaffekompisen var yster som en bergsget och skuttade fram i rasande fart. Ja, fast jamfort med min vandringstakt sker det mesta i rasande fart...
Det finaste vi sag var istallet en hunk som vi stotte pa icke mindre an tva ganger. Jag borjade nastan undra om han var svensk/norsk/dansk for nar vi kommenterade honom hogt log han at oss... naja, man kan bjussa pa det uppe pa en odslig bergsrygg.
Nu ljog jag, det finaste var nog nar vi valde en alternativ rutt ner, kom bakom Ben Ghlas, gick langsmed bergssidan, kom under molntacket och faktiskt sag dalen som syns pa fotot. Kaffekompisen omsom stonade, omsom suckade och jag bara log eftersom jag kande igen reaktionen fran min egen forsta vandring har.
Sa, tillbaka till parkeringen hade vi bara tre saker i skallen - ata, duscha, sova. Lawers Hotel har sjysst mat till sjyssta priser, men ligger at fel hall. Det ligger en jattemysig pub precis i en kurva vid en bro over en stor, brusande fors strax efter Killin, men den ar dyr pa mat, sa vi akte till ett sakert kort - The Rod & Reel i Crianlarich. Sjysst mat, sjyssta priser. Och pa kopet en patetisk svensk tant som skyltade med en huva med "SWEDEN" skrivet tvars over. Stallet ar latt att hitta, byn har typ en gata och en pub...
Det var supersvart att hitta overnattning runt Glencoe dock! Vartenda vandrarhem och billigt B&B var fullt. Just som vi dagen fore avfard funderade over om vi skulle splasha ut £25 eller sova i bilen sa erbjod min bergsklattrande flatmate oss att komma och sova i deras "hut" i Onich for £4. Tjoho!
Stallet lag precis bredvid ett hotell och var urmysigt. Enkelt, charmigt och stenvaggarna luktade kallare. Fast det hade ingen dusch!!! Kaffekompisen och jag dog en sekund innan vi forlikade oss med odet. Sovalkoven var cool. Det var tva vaningar jattesang dar ca 6-7 pers kunde ligga bredvid varandra pa varje vaning. Flatmaten och hans polare tog overslafen, Kaffekompisen och jag trangde ihop oss(...) pa jatteundervaningen. Kaffekompisen var overtygad om att en ratta skulle komma och bita henne, jag vred in mig i sovsacken tills jag inte kunde rora mig, sedan sov vi sa dar djupt som man bara gor efter en dag pa berget.
Dagen efter tankte vi gora ett forsok uppfor tva berg som ar omojliga att stava till och som hor till De Tre Systrarna i Glencoe. Forsta delmalet var The Lost Valley. Stigen upp ar, som Kaffekompisen sa passande summerade den; "en kul bana". Man gar langs en djup bergsspricka som sedan planar ut i ett djungelliknande, gront, romantiskt rum med vattenfall, stenbumlingar och en fors med det klaraste och godaste vatten jag druckit pa lange. Man far anvanda hjarnan for att hitta basta vagen i den kuperade terrangen, men trots det, eller just darfor, slutade det med att vi hamnade helt fel. En man dirigerade oss - och nagra andra vilsna sjalar - ratt och nar vi val nadde Dalen var vi tacksamma. Hade vi fortsatt var ursprungliga vag hade vi hamnat i en atervandsgrand hogt uppe pa en brant bergssida.
Dalen var en besvikelse. Vi hade nog vantat oss gras, trad, lummigt, kanske en slingrande back, kanske ett vattenfall... men forutom ett par trad och lite flackvist gras sa sag dalen ut som en oken. Nar vi kollat in katastrofen var det dags att besluta sig for om vi skulle fortsatta eller inte. Kaffekompisen var pa, jag var inte lika saker. Topparna var gomda bland molnen och det verkade vara mer dimma/moln pa vag. De har bergen ar steniga och kraver mycket klattring bland bumlingar och svardefinierade stigar. Jag gillar inte riktigt klattring, framforallt inte nar detta ocksa maste ske pa nervagen och det ar latt att hamna pa klipphyllor och andra atervandsgrander. Jag har forsokt hitta stigar i dimma forr - nar jag gatt - och aven om man ser nat som ser ut som en stig sa ser man inte vart den leder. Detta ar vanskligt nar man har fast mark under fotterna, det kandes livsfarligt att prova samma sak medan man klattrar pa bergsvaggarna. Na, jag kande en stark tvekan, jag vill ha fri sikt nar jag ger mig upp dar. Som det kandes sa kunde jag annars lika garna hoppa ut fran klipporna, det ar lika sakert.
Sa vi gick tillbaka och akte upp till Fort Williams istallet. Besvikna som vi var med The Lost Valley sa korde vi rakt in till slutet av Glen Nevis och knallade upp for en lattare "kul bana" till Den Gomda Dalen. (Kart barn har manga namn, jag har hort den bli refererad till som bade gomd, 'lost', hangande och 'floating'.) Nar man kommer fran den morka stigen, rundar stenbumligen och ser dromlandskapet framfor sig... ah, det ar sa vackert. Trots det var vi inte nojda utan tankte ga sa nara vattenfallet som mojligt. Detta innebar att korsa en a. Detta innebar att testa om kangorna faktiskt ar vattentata. Det ar de. Fast som Kaffekompisen skulle upptacka, inte ovanfor skaftet...
Frascha som tva hoglandska vandrarkvinnor som inte duschat pa tva dagar stannade vi sedan till vid Drover's Inn pa hemvagen for lite varm Broth (typ bondsoppa med gryn, vilket mattar nagot otroligt). Om igen, sjysst stalle, sjysst mat, sjyssta priser. Dessutom ett litet museum i sig, spana in entren med alla uppstoppade djur och gamla foremal! Stallet ar ifran 1705 och jag tror banne mig att vissa saker funnits dar anda sedan dess. Bl a hanger ett gammalt rostigt svard och en gammal dammig plad pa vaggen. Pladen ser ut att ramla sonder bara man tittar pa den.
Dag tva invigde jag forresten vandringsstaven (vilken Kaffekompisen envisades med att kalla "kapp") jag fick i fodelsedagspresent. Det ar den basta present jag nagonsin fatt! Den var helt perfekt nar jag korsade an, klattrade upp och ner for ergonomiskt inkorrekta stigar och balanserade over stenbumlingar. Mitt hogerkna jublade over avlastningen och om "kappen" innebar att jag kan vandra langre innan knat svullnar upp och javlas med mig sa ar det kanon, da tar jag garna att bli kallad for "tant". Ja, knat javlades ju saklart anda, sa jag haltade i flera dagar efterat, men det hor ju liksom till.
Forresten var det inte jag som morgonen efter stonade:
"Uuuuuh, jag kan inte rooooora pa mig... Man riktigt kanner hur det tog i rumpmuskeln, men jag kan inte rooooora pa mig och jag ar sa troooott..."
Jag vet. Bergen suger. Fett.
;-)
No comments:
Post a Comment