Arliga tankar om Tomten och Gud

Nar jag har varit och julhandlat - eller ska jag saga julhandelsrecognoserat - hela dagen och ar bade trott, hungrig och har ont i huvudet, da vill jag inte garna ha en pratglad kvinna bredvid mig pa bussen. Men det fick jag. En otroligt pratglad mamma som tva kvarter senare hunnit informera mig om att hon och hennes familj ar kristna, att de tillhor "en speciell kristen tro" (hon sa inte vilken, jag orkade inte bry mig), att tva av hennes tonarsbarn snart skulle till Kenya och missionera och jobba, att det skulle bli en ovarderlig erfarenhet for dem och... nagot kvarter och hundra amnen senare kom hon in pa julhandel och julfirande.

Hon borjade med att diskutera (med sig sjalv) var julfirandet kommer ifran och jag fick bl a lara mig att de firade ljustider har i Storbritannien pa liknande satt som vi gjorde i Sverige langt innan kristendomen kom till stan. Sa smaningom berattade hon stolt (japp) hur hon ett ar larde sina barn att det inte finns nagon jultomte genom att helt enkelt inte ge dem nagra julklappar. Hon menade att han ju inte finns sa det var bast for dem att inse det. Och sedan fick hon det till att hon darmed ocksa bevisat for sina barn att hon alltid talar sanning, ett resonemang jag inte alls sympatiserade med. Jag sa att jag tycker man ska halla magin vid liv sa lange som mojligt for forr eller senare forsvinner den i vilket fall och barnen inser att tomten inte finns, med eller utan hjalp fran vuxna. Hon paborjade da ett langt forsvarstal och tryckte pa tomten som sagofigur, att det var, typ, skadligt att tro att han finns nar han inte gor det etc etc osv osv.

Nar jag ar trott, hungrig, har ont i huvudet och dessutom kanner mig stord sa kan jag bli oerhort frank. Det blev jag nu, jag orkade inte vara finkanslig. Sa till hennes stolta historia om hur hon krossade den lilla magi vi faktiskt far i vara liv, replikerade jag:
"Och hur larde du dem att Gud inte finns, pa riktigt?"

Ni vet uttrycket en obetald min? Jag vet hur den ser ut. Det ar en marklig mix av chock, vrede, misstro, sokande, fragande, irritation och annu mer chock.
"Va? Hur menar du egentligen?" flamtade hon retoriskt.
Jag tror inte att det var tankt att jag skulle svara, men jag var pa bulldozerhumor sa jag forklarade:
"Jag tankte bara att om barnen nu skulle lara sig skillnaden pa verklighet och fantasi, vad som ar riktigt och vad som ar onsketankande. Verkligen, om de ska lara sig att tomten inte finns pa riktigt sa vore det val konsekvent om de fick lara sig att det inte finns nagon Gud heller, att det bara ar nagot vi manniskor vill tro pa. Precis som barn vill tro pa jultomten."

Jag vet, det var elakt att saga till en kristen, men jag sa ju att jag inte orkade vara finkanslig just da. Mamman blev helt chockad och sa en massa osammanhangande, men det stod klart att hon faktiskt trodde pa en Gud som en existerande varelse. Precis innan jag skulle ga av uttryckte hon nagot om att jag var "helt vilsen". Jag svarade:
"Du later inte dina barn tro pa jultomten, men sjalv tror du pa Gud. Jag ser ingen skillnad. Jag ar ledsen, men om nagon ar vilsen sa ar det du, jag hoppas du en dag hittar stigen. Jag hoppas att du en dag lar dig skillnaden mellan att hoppas att det finns en Gud och att tro att det faktiskt finns en."

Som sagt, jag var for vresig och trott for att vara finkanslig och artig, men det var ratt skont att vara arlig ocksa, oftast brukar jag namligen bara bli kort och tystlaten. Hoppas jag nu inte forstorde julstamningen for henne. Jag onskar alla en God Jul, aven dem som inte tror pa tomten.