Har gar man - pa egen risk

Laste idag pa aftonbladet.se att Zebrakorsningarna ska malas over pa flera stallen i Sverige for att tvinga fotgangare att bli mer uppmarksamma. Pa ett satt forstar jag tanken, for sedan den nya lagen kommit verkar forvanansvart manga tro att 1) de ar ododliga och 2) bilar har en bromsstracka pa ca 3cm.

Jag gar omkring i Glasgow a min sida och saknar zebrakorsningarna. Varje morgon maste jag t ex ta mig over en starkt trafikerad gata till busshallsplatsen, om jag inte vill ga tva kvarter till ett bevakat overgangsstalle. Naturligtvis maste jag kolla noga efter en lamplig lucka, men faktum ar att om jag i en lamplig lucka tar mig till mitten av gatan sa brukar faktiskt bilarna i nasta fil bromsa in och vinka over mig.

Jag skulle kunna dra slutsatsen att bristen pa overgangsstallen gor att trafikanter - bilister, cyklister och gaende - faktiskt ar mer uppmarksamma och hjalper varandra. Nar bevakning inte finns vill saga. Skulle man ta ett steg ut nar gubben slar om fran gront till rott sa gasar de namligen, tutar och kor pa dig i racerfart.

Fast jag tror att det hela snarare hanger pa den radande attityden. Visst ar man mer uppmarksam utan zebrarander, men atminstone i Sollentuna, dar jag bodde forut, sa fick man ingen hjalp whatsoever om man forsokte ta sig over dar det inte fanns zebrarander. Attityden verkade vara "skyll dig sjalv, hall dig till zebrakorsningen 300m bort". I Glasgow ar det tvartom.

Forutom i rondellen vid IKEA. Fast da ar man ju nastan i Sverige.

Det ska bli spannande att se vad experimentet leder till, fast jag har en slutkommentar; om zebraranderna tas bort for att fa manniskor att vara mer uppmarksamma sa maste det i narheten isafall finnas ett alternativ (aven om det ar tva kvarter bort) sa att barn och andra utan mojlighet att vrida huvet som en kolibri och som gar over langsamt far en chans att ocksa ta sig over. Annars star de dar som den stackars algen i visan.