Fredagsfyran om Nutidsåsikter

Vad tycker/tänker/anser du om…

1) …att Paris Hilton precis kommit ut ur fängelse?
*suck *Synd att de lyckades göra show av det också...

2) …att Spice Girls tillfälligt ska återförenas?
De förstörde min dag igår!!! I Metro möttes jag av rubriken "I tell you what I want, what I really, really want" inte mindre än två gånger. När jag så skulle träna en kollega på en sak och han sa (sådär ohyfsat som vår jargong är) "What do you want" så hann jag inte ens tänka förrän jag sjöng "I'll tell you what I want, what I really, really want"... Aaaaargh! Get out of ma head!!!

3) …att iPhone nu ska släppas i USA?
Vad är iPhone?

4) …att det mest tycks ha regnat hittills den här sommaren?
Ja, det har varit en helt vanlig sommar utan alarmerande hetta och växthuseffektssol - det är väl bra!

Fusktrådlöst

Det funkar! Jag har en liten "silvery thingy" (skottens ord) instucken i USB-porten och nu surfar jag utan lina! Dessutom - jag har prickar igen.

Eh... och just därför lyckades jag skriva ett helt stycke utan dem... Nåväl, nu surfar jag från Min dator, så nu har jag svenskt tangentbord, så nu kanske ni fattar vad jag skriver igen. Vi ses snart igen!

Å Ä Ö

Ville bara testa...

Varning for avbrott

28 Juni kommer skotten byta ut bredbandet mot wi-fi och samtidigt ta bort datorn. Jag vet inte om min laptop stoder tradlost (nar jag kopte den var den up-to-date for att den hade ethernet-kort!) men gor den inte det ar jag radd for ett jatteavbrott (forutom nar jag mutar M till en mailcheck pa hennes laptop).

Det ar ingen ide att lagga ut pengar pa ett wi-fi kort for laptopen ar inne pa sina sista suckar och maste bytas ut i vilket fall. Glappkontakten - som gor att den stanger av sig sjalv mitt nar man sitter och skriver och sedan kraschar med jamna mellanrum sa att jag forlorar allt - beror pa ett fel som kostar ca 50% av vad en ny laptop skulle kosta.

Joda, visst har jag funderat pa att kopa dator pa avbetalning och liksom atgarda problemet redan, men jag har kommit till slutsatsen att jag vill ha svenskt tangentbord. Sa jag maste hitta en losning nar jag aker till Sverige i host.

Det positiva ar att man idag redan for 5000 far en "superduperdator" - jamfort med min nuvarande. Min nuvarande var pa sin tid rymlig med sin 20GB harddisk, 256mb RAM och dessutom hade den nagot sa coolt som en CD-brannare! Femtusingen jag hittade pa Elgiganten ger mig 80GB, DVD-brannare, tradlost och siffror som skulle gora min nuvarande dator gron av avund. Och mer behover jag inte.

Men jag behover nagot, och jag kommer inte kunna inforskaffa det idag, sa kanske drojer det innan vi ses...

Glad Sommar i sa fall!

Dags att borja leva, kanske.

Kollegan: "Jag kan meddela att numret du gav mig tillhor din livforsakring."
Kunden: "Va? Men jag har inget liv!"

Kommentar overflodig.

Hoftledsoperation for tant?

Promenerade som vanligt till jobbet en morgon och kande precis nar jag nadde fram att det liksom gjorde ont i vanster hoft. Tankte inte mer pa det utan gick upp och satte mig. Varje gang jag reste mig upp fran stolen var jag stel som en jarnkamin och varje steg gjorde ont. Limpade runt och hem och hoften gjorde ont pa natten. Under ett par natter gjorde det sa ont att jag inte kunde sova ordentligt. En vecka senare var varken kvar fast inte lika stark sa jag och M tog var regnpromenad till Crianlarich. Sedan vilade jag i en vecka innan jag, M och K knallade runt i Glen Coe. Sedan dess har det inte varit mer vandringar, inte sa manga fler promenader till jobbet heller for varje gang sa far jag ont resten av dagen nar jag reser mig fran stolen.

Det hela startade i manadsskiftet maj/juni. Nu ar vi snart i juli och hoften gor fortfarande ont. Det ar liksom en punkt "inne" i sjalva hoftleden som smartar. Sa lange jag gar sa gor det inget, men om jag satter/lagger mig och sedan gar upp - da ar jag stel och der gor ont. Och pa natten kan jag inte alls ligga pa vanster sida, rakar jag rulla runt sa vaknar jag av att det gor ont.

Man kanske borde kolla upp det.... Men jag ar for josse namn bara 32, det kan val knappast vara dags for en hoftledsoperation redan?!?

F o, som sagt, smartan blir inte varre av att jag ror pa mig sa till helgen ska jag leta upp nat mysigt stalle i hoglanderna att knalla runt pa. Det var jattelange sedan - hela 3 veckor! Sedan kan hoften fa en vecka pa sig att ta igen sig igen. Men blir det inte battre snart....

Rock around the world

Saga vad man vill, men foretaget vet atminstone hur man arrangerar fester! I fredags ordnade de Sommarfest. TigerTiger, en stor nattklubb pa tre vaningar, hyrdes och flera olika teman ordnades runt om pa stallet. Man kunde surfa i Australien (liknande tjurridning), fast den togs bort nar folk blev for fulla... Man kunde sjunga karaoke i "Wild, wild west", kolla pa flamenco i Spanska hornan, kaka buffe i Marocco, sitta och softa i Kina, rocka jarnet pa discot "down under", ga pa minikasino i USA m.m. Det fanns verkligen nagot for alla!

Och jag tror banne mig alla hade kul. Jag hade sa kul att jag blev sur nar jag var tvungen att lamna - strax efter 11. Men nagon var tvungen att vara ansvarig pa jobbet dagen efter... Jag fick inte ens tid att dricka upp mina fria vouchers!

Det har var sista festen med foretaget, om en manad flyttar vi over till ett nytt foretag och man kan val bara hoppas att de visar halften av fantasin... Det kravs lite extra for att gora 2500 anstallda nojda - men jag tror banne mig foretaget lyckades!

F o ar hogsta chefen urkass pa att sjunga karaoke - men hon bjod atminstone tillracklig pa sig sjalv for att visa det! Heder.

Fredagsfyran om muuusiiik

1) Vilken musikgenre lyssnar du mest på?
Indierock eller vad de nu kallar det. (Kaiser chiefs, The Killers, Fratellis, The Kooks, Snow patrol...)

2) Vilket är det vanligaste sättet för dig att få tag i musik? (Köp, nedladdning etc)
Antingen koper jag eller sa kopierar jag fran andra. Nar jag har 'egen' internetuppkoppling kanske detta andras...

3) Hur många sätt har du att lyssna på musik? (Radio, stereo, iPod etc)
Eh... radio, cd, mp3, dator, stereo, ute pa stan...

4) Vilken är den äldsta skiva du äger?
Den aldsta i alder raknat ar nagon skitskiva jag fatt ta over och som hor till 60-talet, den aldsta i termen "nar jag inforskaffade den" ar Twisted Sister - den dar skivan med "I wanna rock" och "We're not gonna take it".

Slottsdrommar

Gjorde en liten utflykt till Linlithgow med M och K igar och besokte palatset. Om nagon bryr sig sa foddes Mary Queen of Scots dar och en radda kungligheter har bott dar innan Cumberlands trupper brande ner det pa vag upp till Culloden 1746. Nu ar stallet i - forvisso valbevarade - ruiner och tydligen populart hos brudpar for under dagen knallade vigslar mellan den intilliggande kyrkan och ruinerna pa lopande band.

Palatset var bra mycket storre an jag trott och fragan ar om vi verkligen tackte in vartenda rum under timmarna vi knallade runt... Det ar forsta gangen jag faktiskt sett en kunglig mottagningssal; ni vet, ett sant dar stalle med en tron, och dessutom var stora salen for en gangs skull faktiskt Stor. Hm, sager sig sjalvt i ett sant stort slott i och for sig, men oftast nar jag kommit in har jag forundrats over hur pluttigt det varit. I Stora Salen pa Linlithgow hade min slakt kunnat kaka julbord inne i oppna spisen...

Det ar ingen tvekan om att besoket inspirerade mig under natten. Dromde att jag skulle giftas bort med en adelsman, en viss Butler duke of Linlithgow (ja, ja, men i drommen agdes det av en sketen duke!)... och jag kom till slottet med ett koppel tjanare farsan fatt slanga med pa kopet. Bl a en stallmastare jag kant sedan barndomen och, tja, alskade och sa. En viss Oliver...

Det irriterande med att dromma om Oliver ar att jag aldrig far rora vid underverket! En enda gang har jag kramat honom, men alla andra drommar ar totalt kontaktlosa. Vaihelvite! Den har gangen strok han haret ur ansiktet pa mig innan han, for att klippa det forhallande vi haft men som ju inte kan fortsatta nu nar jag ska gifta mig, sa att han "alskade mig som sin syster men att det var allt det nagonsin kunde bli". Det var den kontakten. Sedan skallde farsan pa mig i stora salen for att jag varit med Oliver, vilket inte var passande for en lady i min position. Och da insag jag med en chock att jag var tvungen att vara en lady. Och sa kom Gerry och smekte min kind och sa att jag var vacker, vilket jag fnos at och menade att de snygga modellerna pa borggarden, de var vackra, men da sa han att "de ser onekligen mycket bra ut; de ar snygga, men de ar inte vackra, som du". Och sa vaknade jag och kande mig alldeles varm.

Och nu har jag gatt en hel dag och kan inte fa Gerry i kilt ur huvet... ach, well, det kravs atminstone en riktig karl for att med hedern i behall bara rosa troja till outfiten... :-)

Fredagsfyran om Bildligt talat

1) Vilken är den bästa bilden av dig och varför?
Helt arligt, det finns massor med bra bilder pa mig i olika situationer. Tror en av mina personliga favoriter ar en som ar tagen av mig som 2-aring; jag star i t-shirt och bloja och ser ratt morsk ut. Den kanns som jag pa nagot satt. Jag gillar ocksa den i hogermarginalen; jag uppe pa de Fem Systrarna. Avslappnad i mitt ratta element - toppenbild!

2) Vad är vanligast: Att du tar bilder på andra eller att folk tar bilder på dig?
Lika vanligt tror jag. Jag tar mycket bilder, men gillar ocksa att vara med pa dem. Varje gang jag ar ute och vandrar tar jag kort med sjalvutlosaren. :-)

3) Vad gör en bra bild bra?
Ogonblicket, att fanga det ovantade eller lyckas fanga naturens element.

4) Vad föredrar du: Digitala eller analoga bilder?
Finns for- och nackdelar med bade ock. Det ar lattare med digital kamera, och man kan genast se om man bor ta om bilden eller ej, men en analog fangar bilder battre i "konstigt" ljus.

En glass kan betyda sa mycket...

... t ex att chefen agnar en tredjedel (!) av utvecklingssamtalet at att belysa en sa (tydligen) hogst fantastisk foreteelse som en Glasspaus. Det var stekhett igar och framemot eftermiddagen verkade luftkonditioneringen ha pajat, atminstone sa borjade vi svettas och mina tva trainees tappade koncentrationen i takt med att deras hjarnor kokade. Till slut beslot jag att ta en kort paus, knalla ner till den luftiga 'hallen' pa bottenplanet med mina trainees och kopa varsin glass. Efter det kunde vi fungera normalt igen.

Tydligen upptackte chefen detta och idag fick jag lovord over denna innovativa handling. Eh... Jag var tydligen Mogen, Professionell och Visade utsokt exempel pa formaga att motivera folk. Tja, det var val inte sa svart, jag var ju glassugen...

Klockpromenad i Glen Coe

Det är jobbigt när man inte har någon att skylla på. Ok om man ensam tar fel sväng inne i skogen och hamnar i en leråker eller genar över ett träsk invaderat av mördarknott, men det är inte utan att man känner sig skyldig när man misskalkylerar med flera timmar och lurar ut icke ont anande nybörjarvandrare på en klockpromenad. Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till…

Någonstans fick jag för mig att det tog mig och min kamrat 30 min att gå från Kingshouse Hotel till Devil’s Staircase. Jag tänkte därför att det nog kunde ta mig, M och K ca 1 timme att knalla från busshållsplatsen vid sagda hotell till ”utsiktparkeringen” i Glen Coe; startpunkten för tre timmarspromenaden fram och tillbaka till Den Gömda Dalen – en promenad jag tänkte kunde få ta hur lång tid som helst med tanke på det strålande sommarvädret; +23 och sol.

Tre timmar efter avstamp slog vi oss ner i den minimala men ändock skuggan av en gammal nersliten bro på militärvägen och jag fick med viss förvåning inse att det nog ändå skulle ta ytterligare en timme innan vi ens kommit till startpunkten för dagens vandring. (Och att det nog snarare tog mig och min kamrat 1 timme att gå till Devil’s staircase.) Solen gassade och mina vänner skulle knappast bli vandringsfrälsta om jag körde slut på dem med en niotimmarsvandring utan längre stop och med säkert solsting på köpet, så medan vi åt lunch beslutade vi att lämna Gömda Dalen till en annan gång och istället knalla halvvägs tillbaka och ta en tur uppför Devil’s Staircase och kolla på utsikten där uppifrån. Och kanske få sen den #¤”&% kungsörnen som håller sig undan när jag är i krokarna.

Marken var blöt och mossig på sina ställen och jag var osäker på vännernas dagsform så jag drog mig för att föreslå… men M la till min glädje fram samma förslag; att knalla off-pist uppför kullen och ’genskjuta’ Devil’s Staircase så att vi efter att ha solat och njutit av utsikten uppifrån höjden knallade nerför den berömda zick-zack-stigen på tillbakavägen. Jag pekade ut riktmärket för att nå detta mål, men det uppfattades som lite väl ambitiöst av de icke helt genomfrälsta så vi tog sikte på ett mycket lägre mål istället, ett som knappast ens skulle ta oss till startpunkten... Å andra sidan kom vi ca 425m upp i alla fall; stadigt avancerande med hjälp av den raffinerade En Knöl I Taget-taktiken. Eh, typ Highland Charge – fast uppför. Och någonstans bland alla korta men kärnfulla erövringar insåg vi varför det finns så få kvinnliga soldater. ”Attaaaaack!!! Åh, kolla vilken underbar utsikt, kom så sätter vi oss ett tag”… Eller så är det helt enkelt så att man gör bäst i att inte anfalla Skottland.

Väl halvvägs uppe, i höjd med riktmärket, tog kraften slut hos vännerna – framför allt efter att jag uppskattat Devil’s staircase att ta ytterligare 30min-1timme. Vi avbröt expeditionen och la oss ner i ljungen och solade istället. Den magnifika utsikten uppifrån höjden får även den vänta till en annan gång, men utsikten från Glen Coe ut över Rannoch Moor är inte helt dum den heller. Örnen lös även denna gång med sin frånvaro, men däremot lyckades vi skrämma iväg vad jag faktiskt tror var en hjort, för halspartiet verkade för långt och djuret lite väl stort för att vara ett rådjur.

Som vanligt avslutades dagen med en bit mat och en välförtjänt kall Irn-Bru på Kingshouse Hotel. På bussen hem fick jag kort sällskap av en gammal man som varit och sprungit på Isle of Skye och som avslöjade att han sprungit West Highland Way på 23 timmar. Rekordet nuförtiden ligger på runt 13. Fråga mig inte hur de klarar det, sträckan är 15 mil lång. Den coola gamla mannen menade sedan med ett snett leende att han sprungit sträckan även på äldre dar men behövde hela 29 timmar på sig. Jag var för paff för att ens gapa.

Nästa gång tänker jag hur som helst ta bussen till Glencoe village istället för White Corries. Nackdelen med Citylink är att ingen kan svara på några frågor gällande busstoppen, så man måste lista ut alla brovinker själv. Nu har jag listat ut att det tar en evighet att knalla från White Corries till Glen Coe, så nästa gång ska jag lista ut hur lång tid det tar att knalla tillbaka från hållplatsen efter. För, naturligtvis stannar inte bussen i själva dalen. DET vore för enkelt.

Buchaille Etive Mor (1022m)

Gissa vilket mitt favoritberg ar? Och gissa varfor...

En dag. En dag ska jag ta mig uppfor stenen, screen och scrambla mig hela vagen till toppen. En dag ska jag inta Mitt berg.

Inverarnan - Crianlarich (10.5km + lite till): Lite regn har ingen dött av...

Förra gången sa jag att nästa, den här, vandringsbloggen skulle bli kortare. Egentligen räcker det med att säga; skotskt väder, genomblött, underbar naturupplevelse.

Men så kort blir det inte. Först tänker jag påpeka att vandringen Inverarnan – Crianlarich var ett bra exempel på hur snabbt växlande väderleken är. Jag följde vädret i fem dagar; uppehåll på lördagen, fint på söndagen. Detta ändrades senare till växlande moln och mot eftermiddagen regn på lördagen, vilket skulle blåsa över landet under natten och på söndagen skulle det bli sol, moln och +20 grader. Så var prognosen när vi köpte bussbiljetten på fredagen, två dagar före den tänkta vandringen. På lördag morgon hade regnet helt plötsligt fått för sig att slå läger över Skottland både under lördagsnatten och hela söndagen, med viss risk för åska framemot sena eftermiddagen. Bergsväderrapporterna ändrades med varenda uppdatering. Det var bara för M och jag att ladda för regnpromenad.

Fördelen med regnväder (och stormar för den delen) i Skottland är att temperaturen bibehålls. Är det sagt att det ska bli +15 grader så är det +15 både i regn och storm. I Sverige är vi vana vid att dåligt väder för med sig en kallfront, men så är icke läget här. I början fnittrade jag roat under regnluvan när vindarna ven i Oktober och familjen trodde jag gick runt och frös när jag egentligen gick runt i t-shirt och de varma stormvindarna kändes som en hårtork i ansiktet. Jag laddade därför nu för varm blöta och packade ner ombyteskläder i en plastpåse. Pubar i all ära, men ett ombyte torra kläder är lisa för själ och kropp när man staplar fram till baren som en dränkt råtta efter en flera timmar lång dusch.

Och en långdusch fick vi. Från att vi klev av bussen tills vi sex timmar senare skalade av oss regnkläderna i Crianlarich.

Nej, det tar så klart inte sex timmar att gå från Inverarnan till Crianlarich, men vi började med en två timmar omväg i motsatt riktning eftersom vi hade mycket gott om tid. Den två-tre timmar långa ”egentliga” promenaden tog sedan ungefär fyra för man är knappast på humör att hoppla fram när jackan kletar runt armarna och benen antingen blöts ner utifrån (om man som M har regnmotståndskraftiga byxor som ju inte håller tätt hela dagen) eller inifrån (om man som jag har vattentäta byxor som inte andas så att du p.g.a. kroppsvärme och kondens är lika sjöblöt efter nästan lika lång tid). Men jag har sedan länge insett att det i dessa stunder är bäst att gilla läget och ”get on with it”. Ju snabbare du accepterar blötan som ett faktum, desto mer kraft har du att njuta av vad du faktiskt får uppleva under dessa förhållanden.

Som vilda forsar, otaliga vattenfall i olika storlekar, berg som sticker upp ur molntäcken, bäckar som karvar sina egna banor genom naturen och så mycket vattenpölar och leråkrar du kan önska dig. Jodå, mot slutet av dagen hoppade vi glatt runt och tog igen allt pölskuttande vi inte fick utlopp för som barn. Jag säger bara; vuxna hoppar alldeles för lite i vattenpölar – och klafsar alldeles för sällan i lera – och åker alldeles för sällan rutschbana utför en grässlänt! Och visst blev det lite spännande när stigen helt plötsligt korsades av ett vattenfall som forsade ut i den vilda floden precis bredvid stigen; men med tungan rätt i mun och ett stadigt tag i varandras händer trotsade vi strömmarna och tog oss till andra sidan med livet i behåll.

Å andra sidan trodde vi att knotten skulle käka upp oss istället. Vädret avhöll från någon längre matrast, och när vi äntligen hittade ett stort träd vars ena sida faktiskt erbjöd regnskydd så insåg vi att knotten också hittat denna enda torra plats utmed hela vägen. Att något så smått kan svida så mycket! Resten av dagen såg vi båda ut som om vi fått mässlingen. Knottmedlet? Hemma.

Förvisso blev humöret bättre efter lite pölhoppande, men det var ändå skönt när vi till slut kunde slå oss ner på Crianlarichs vattenhål för vandrare Nr 1, Rod ’n’ Reel, och pusta ut. Mina ombyteskläder var… inte torra, för påsen hade andningshål, så under bussresan hem skakade jag tänder och drömde om en varm dusch. Tämligen ovaggat somnade jag sedan, ständigt upprepandes ”dubbelkolla plastpåsen innan du packar, dubbelkolla plastpåsen innan du packar…” men sedan mindes jag de fina bilderna, de magiska bilderna på Falls of Falloch och på kullar som sticker upp ur molntäcken, och då log jag igen. Även regnpromenader har sin charm.

Cupfinal och Higland Games - rena familjefester

När jag kom till Buchanan busstation halv ett på fredagnatten för att möta syskonen A & J när de kom med flygbussen från Prestwick så stod en lång kö och väntade på taxibilar. När A & J anlände en halvtimme senare hade en ynka person fått taxi! Kön fylldes på med färska resenärer, men med tanke på hur lång tid det tagit för EN att få bil så tog jag med A & J för att genskjuta en bulle ute på stan. Jo, tjena. Stan var full av taxibilar, upptagna bilar. Vi var halvvägs hemma hos mig när vi äntligen fick skjuts!

Väl hemma fick jag en jättekul present, en t-shirt som helt frankt hade KÖTTBULLE tryckt på bröstet. Enligt fonetiken undertill skall det uttalas [shut – bhuu – leh] och enligt infobladet som medföljde så ska denna delikatess vara gjord av en blandning av – och jag citerar – ”meatloaf, onions and eggs”. Jag undrar om det är fler än jag som fuskat genom alla år och struntat i att baka köttfärslimpa först utan använt den råa köttfärsen direkt…?

På lördagen skulle Celticsupportern ta med sig syskonen på Skotsk Cupfinal, ni vet den där matchen då vi skulle sitta bland fienden… Jag hade ingen som helst koll på Dunfermlines lagfärger och det råkade bli så att både jag och syskon av en ren tillfällighet bar vita tröjor och svarta jackor. Tja, som synes på bilden till vänster så var kamouflaget perfekt! Stämningen utanför arenan var hög och det verkade som om A&J både uppskattade och njöt av festen. Brodern fällde precis samma kommentar som jag själv gjorde efter min första match här borta – ”farsorna är ju mer utstyrslade än ungarna”. Man kan väl säga att matchtröja och halsduk är minimikrav, för mormor. Systern blev skelögd av alla män klädda i fotbollströja och kilt och själv försökte jag intala mig att det var sååå mycket roligare att vara på den svartvita sidan än på den grönvita…

Faktum är att jag tror att det var det. Dunfermline åkte ur Premier League i år och cupfinalen var en överraskning för alla så de var överlyckliga bara över att vara på Hampden Park. De partade därför järnet redan från början medan Celtic höll cuphumöret uppe ungefär tills domaren blåste igång spelet. När det gått fem minuter och Celtic inte ledde med 3-0 så lutade sig den överlägset flerhövdade Celticskaran sig tillbaka, la armarna i kors och suckade smått uttråkade och inte så lite besviket. Dunfermlinesidan fortsatte hålla låda. Ett par rader bakom oss kunde ett halvpuckat Celticfans inte hålla klaffen utan gjorde på ett eller annat sätt sin lojalitet känd, vilket retade upp grannarna och snart kom värdar och poliser och slängde ut ett par gubbar. Lite senare åkte ännu en infiltratör ut. Jag och syskonen applåderade en bra målchans när övriga läktaren applåderade en snygg räddning. Vi satt också kvar till slutet. Till och med systern, även när hon i halvtid erfor det totala rökförbudet på Glasgows storarenor...

Celtic vann till slut med 1-0 (även om det snarare kändes som en förlust; jisses, Celtic, lite kunde ni väl anstränga er!) och de flesta på Dunfermlines sida stod faktiskt kvar och kollade in prisutdelningen. Så våra applåder stack inte ut alltför mycket… Men när Celtic lyft bucklan och The Fratellis Du-du-de-duh (Chelsea Dagger, vilket jag förstått fortfarande inte har kommit till Sverige! Hoppas ni inte behöver vänta för länge för låten ar kanon och plattan en riktig partyplatta) ebbat ut så gick vi – och systern kunde dra sitt hett efterlängtade halsbloss.

Kvällen tillbringades på The Counting House vid George Square, en restaurang i Wetherspoonkedjan med schysst och billig mat och billig alkohol. Det är ett kul ställe att gå ut på för det är lätt att vara generös! A&J insåg bl a att en tillbringare med cocktail kostade lika mycket som ett cocktailglas i Stockholm, £6 (£80 spänn), så vi drack grön, frisk smörja tills vi var på vippen att börja sjunga. Då bestämde vi att det var dags att göra kväll.

Men det var inte läge att sova ut alltför länge på söndagen, för kl 9 gick tåget till Blair Atholl och precis som skyltarna på stationen sa så gällde det att vara där i god tid för, som skyltarna påpekade, dörrarna stängs exakt 30 sekunder innan avgång… Fast det blev buss till Perth p.g.a. banarbete. I Blair Atholl (halvvägs upp till Inverness, den ostliga vägen) hölls ett Highland Games. De hålls i varenda buske under sommarhalvåret; en tävling där storväxta karlar i kilt tävlar i att kasta långt, högt och snett. Det brukar också tävlas i dragkamp, säckpipeblåsning och Highland dans; bl a den berömda Highland Fling och, min favorit, svärddans (man lägger två svärd i kors och dansar snabbt som fan i krysset). Dessutom är det marknad och vanligt gemytligt folkliv. Vissa Games är mer berömda än andra och det vid Blair Castle tillhör de mest välkända (även om det inte är lika välbesökt som t ex det i Braemar, fast frågar ni mig är det alldeles för stort för att vara kul).

Det roliga med det i Blair Atholl är att Duken där har en egen privat armé (den enda i UK), Atholl Highlanders, en höglandsarme fariken vet vad han gör med när han inte visar upp dem. Marscherar dem upp och ner för bergen runt omkring kanske? Beinn a Ghlo-massivet ligger vid Blair Atholl så jag inser helt plötsligt att jag är djupt besviken över att inte ha stött på några marscherande soldater i ljungen när jag var där… Hur som helst, den är komplett med pipblåsare (visste ni förresten att säckpipan ursprungligen är ett militärt musikinstrument som användes för att peppa vid strid (och troligen skrämma slag på fienden) och att det först senare i historien började användas ”för nöjes skull”), fotsoldater och kanonpangare. Dessa marscherade in på arenan efter att Duken kallat till samling (gammal klassisk ’highland gathering’) genom att blåsa i vad-de-nu-kallade-det men som är detsamma som ett sånt där alphorn (och låter som en strypt anka). När de ställt upp sig inne på arenan och kanonen avfyrats för att starta spelen så intog fotsoldaterna, med inte så lite upprymt stök och bök måste jag säga så jag undrar vad för slags privata vadslagningar som var inblandade, upp sig inför ett klassiskt ”kilt run”; ett löprace iklädd full höglandsutstyrsel.

Det var bara det första i en rad löptävlingar, som pågick parallellt med att de starka grabbarna kastade sten och allt möjligt annat skräp. Alla möjliga årsklasser – från 4-åringar till mormödrar – sprang tvärs över arenan medan sex unga killar kutade ända upp till Carn Liath och tillbaka. Brrr, jag tyckte det räckte bra att GÅ uppför kalkstensbranten! Ett par rugbyklubbar et c tampades i dragkamp – vilket på engelska har det smått dramatiska namnet ”Tug o’ war”, de starka grabbarna försökte putta ut varandra ur en cirkel med hjälp av en stock, dansarna roade oss med den smått komiska ’sjömansdansen’ och de starka grabbarna övergick från att kasta långt till att kasta-högt-med-järnklump.

Under hela tiden satt vi lugnt tillbakalutade i solskenet på en grässlänt och följde det vi ville följa, med små utflykter ner till marknadsstånden. På väg till ”Smokies”-ståndet där de sålde rökt fisk såg brodern och jag till att vinna både kakor, vodkadrinkar och godis så vi hade armarna fulla när vi så kom tillbaka och kunde njuta av solen och spelen igen.

Men även det roliga måste få ett slut och Mia missade (ännu en gång) stångstötningen när vi lämnade för att hinna med kvällståget hem. Banarbetet tog oss denna gång på en bussresa från Perth till Falkirk(!) innan vi kunde ta ett tåg hem till Glasgow. Tja, då har man varit där också.

Måndagen agerade jag shoppingskonsult tills det var dags för A&J att ta tåget till Prestwick och flyget hem till sig igen. Helgen hade, som synes, varit minst sagt innehållsrik, men tro mig när jag säger att den på intet sätt var stressig. Det var helt enkelt bara ett par avslappnade dagar fullt med roligheter – och A&J. Jag saknar dem redan.

Sunshine on Leith - Proclaimers pa teatersprak

Den enda svenska motsvarighet jag kan komma pa till musikalen jag sag ikvall vore en musikal baserad pa Gyllene Tiders musik, innehallande tydliga hintar rorande gruppens medlemmar - sasom fotbollslojalitet och hembygd - och den sedan avslutas med "Sommartider" och hela teatern mullrar av taktfasta handklappningar och jubel.

"Sunshine on Leith" var en otroligt rolig musikal full med kanonlatar fran The Proclaimers langa karriar. I Sverige kanns de nog bast igen som gruppen bakom I wanna be (500 miles) - och forutom att det ar Partylaten Nummer Ett i Skottland sa har den status av, om inte officiell sa atminstone inofficiell nationalsang har. Inte ens The Fratellis Chelsea Dagger kommer narheten nar det galler att satta fart pa en publik.

Musikalen ar tre timmar lang (inklusive paus) men trots att jag var ovanligt trott denna kvall sa kandes det som om den garna fatt fortsatta ett tag till. Storyn kretsar kring tva grabbar som atervander till Leith (vilket, som en av dem papekar i musikalen, inte ar att forvaxla med Edinburgh) efter en tid i armen, hur det anpassar sig till ett normalt liv och krumbukterna i ena grabbens familj; systern vill prova nat nytt, foraldrarna firar 50 ar tillsammans men ett gammalt spoke krisar till det.

Den ar full av hjartliga skratt och musiknumren ar fantastiskt genomforda. "Let's get married" framfors t ex som grabbigt frierirad av Hibs-supportrar pa en pub, "Throw the R away" av ett gang som inte vill putsa sin skotska dialekt i ett callcentre och "Oh, Jean" ar pappans klumpgulliga tal till frun pa 50-ariga brollopsdagen. Och andra, sasom "Sunshine on Leith" och "Today or tomorrow" fick ett, pa nagot satt, djupare mening i sammanhanget som de sjongs.

Man behover definitivt inte vara Proclaimers-fan for att uppskatta musikalen, men det vore en valdigt trakigt manniska som inte lyckats finna atminstone ett par favoriter nar ridan gar ner.

Fredagsfyran om Sommarkänslor

1) Får du ångest om du sitter inomhus en solig dag?
Angest? Nu tar du val i anda... fast sa jattekul ar det val inte, framfor allt inte om man sitter fast inne pa jobbet och tanker pa allt kul man kunde gora utomhus.

2) När börjar respektive slutar sommaren enligt dig?
Borjar 1 Juni och slutar 31 Augusti. Jag gar inte enligt den meterologiska definitionen utan den kalendariska.

3) Vilka saker är ett måste för en “riktig” sommar?
Gras, blommor, sol, t-shirts, shorts, glass, jordgubbar och mygg. Och turister.

4) Har du någon gång inte längtat till sommaren?
Varje ar nar jag var liten. Foredrog skolaret for da var det inte lika patagligt att jag inte hade nagra riktiga kompisar. Det tog pa krafterna att komma pa ursakter hela somrarna... Nu har jag mycket mer angenama problem; att forsoka hinna traffa er allihopa! :-)