Bland-bergsvandring i Balmaha

Långfredag och startskottet går för årets nya tema; bland-bergsvandring. Första utflykten efter knähoppet krävde platt mark och fina leder så jag beslöt att ta mig till Loch Lomond och närmare bestämt Balmaha. Inte för att jag skulle kunna gå upp ens på Conic Hill, men jag tänkte ta en promenad längs stranden och liksom ta in vyerna. De snöklädda bergen runtomkring...

Men först skulle jag ta mig dit. Det visade sig att det inte alls räckte med en "All Day-ticket", så som när jag besökte The Whangie. Den chauffören hade sålt mig fel biljett. Min veckobiljett med First Bus tog mig bara till Milngavie så sedan var jag tvungen att skarva med £2.65 för att komma till Drymen. Min veckobiljett är nämnligen med First Bus Glasgow och Drymen ligger i Stirlingshire... Från Drymen kunde jag antingen ta en buss från ett annat bolag (McColls) till Balmaha eller gå de 6km. Jag tänkte att jag hade hela dagen på mig så jag knallade.

Dumt beslut. 6km skulle ha tagit lite över en timme om jag varit hel, nu tog stapplandet nästan 2,5 timmar... Och mot slutet ville inte knät vara med längre. Dessutom upptäckte jag att om jag slutade tänka på vad jag gjorde så började jag "gå normalt" och då sträckte jag benet på ett sätt som det inte är berett på än, och det gör ont!

I Balmaha blåste det, men solen sken. Inga båtar låg i småbåtshamnen så jag struntade i den och knallade mot den lilla udden som sticker ut. En megabrant (15%) och kurvig väg tar bilar vidare men gående har två alternativ; antingen följa West Highland Way uppför en liten kulle med fin utsikt (nja, trots trappor var det inget för mig) eller runt udden på en smal stig.

Folk kollade lite lustigt på mig när jag med hjälp av staven tog försiktiga myrsteg längs den ojämna stigen. Knät har helt enkelt inte balans nog för annat än asfalt, insåg jag. Efter ett tag kom jag dessutom till ett urfånigt hinder. Stenbumlingar skapade en trappa med Lite För Stora Steg, såna man får ta ett i taget. Fast efter att ha trampat på stället som en osäker pippi ett tag så insåg jag att jag inte kommer ner för de stegen med mitt knä. Seriöst! Så med gnisslande tänder över löjliga hinder så gick jag tillbaka.

Och satte mig i lä vid en klippvägg, hällde upp lite varm choklad och åt en ostsmörgås. Sedan satt jag kvar där ett bra tag och bara njöt av utsikten, solen och tillvaron. Och småretade mig på allt folk som sprang fram och tillbaka och inte lät mig sitta i fred. Och så längtade jag till Glencoe, dit jag skulle dagen efter, för d-ä-r skulle jag få lugn och ro!

Sedan tänkte jag att det nog inte kunde skada att ta trapporna uppför kullen i alla fall... Det tog sin tid, men upp kom jag. Och efter att ha tagit in samma vyer som nere på marken fast lite högre upp så tog jag mig ner också. Sakta men säkert, ett trappsteg i taget. Fast det var läskigt, så det gör jag inte om förrän jag känner mig stabilare. Sedan gick jag tillbaka till byn och den båtfria småbåtshamnen, där jag slog mig ner på en bänk, kollade in några svanar och njöt av att vara ordentligt klädd.

Det ligger ett visst nöje i att vara ordentligt klädd, att ha kläder som gör jobbet de är gjorda för. När blåsten satte i och förde med sig virvelsnö så satt jag stillsamt kvar på min parkbänk, drog lugnt upp luvan och hällde upp ännu en kopp choklad. Jag satt sedan med min vind/regntäta jacka (med alla lager av tröjor och fleece under), mössa, vind/regntäta vantar och vindtäta friluftsbyxor och så följde jag roat kalabaliken när folk skyndade kors och tvärs för att ta skydd under träd och hustak. Själv var jag både torr och varm. Jag älskar mina kläder!

Bra kläder till trots så var det ändå skönt att komma in i värmen hos Oak Tree Bar för en kopp te innan bussen gick tillbaka. Jag tänkte minsann inte gå igen... Bussen kostade £1.45 till Drymen och £2.30 till Balloch. Balloch ligger inom First Bus Glasgows gränser och går mycket oftare än Drymenbussen. Så det blev en ny rutt på tillbakavägen.

Jag var tillbaka vid åttatiden. Nöjd, glad men helt slut. Vilket är lustigt med tanke på att jag inte gjorde nåt! Men det är fortfarande tidigt på återhämtningssäsongen. När man är van att kunna göra vissa saker så känns det faktiskt märkligt att liksom inte ens kunna göra det självklara. Som att gå på en stig. Eller i en nedförsbacke. Men med fortsatt träning så ska jag nog snart vara tillbaka igen...

Efter att ha sett till att saker var förberedda för Glencoe dagen efter så stupade jag i säng. Balmaha kändes som en bra uppvärmning inför morgondagen.