Sen...

...när jag återfått orken... då... då bloggar jag.

Men just nu behöver jag all tid jag har kvar till att sova, vila och försöka koppla ifrån hjärnan. Jag har en ordentlig Utmaning till trainee på jobbet och vad som tar på krafterna mest egentligen är inte att den lata, arroganta slyngeln vägrar fatta ens det enklaste, utan att hjärnan fortsätter arbeta efter jobbet och under natten. Jag har drömt om träning varenda natt senaste veckan...

Men som sagt, när vi kickat slyngeln åt helsefyr (för han kan väl aldrig bli klar att faktiskt ta samtal?!) så kommer bloggarna jag just nu inte orkar skriva.

Såvida ingen på jobbet tar min dagliga vädjan på allvar och skjuter mig. Mitt gränslösa tålamod har faktiskt slutligen tänjts till bristningsgränsen.