Bland-bergsvandring i Glencoe

Om man inte kan ta sin tillflykt till bergen runtomkring så finns det begränsat med saker att göra nere i själva dalen av Glencoe. Jag beslutade därför att ta den 'sena' bussen, 10-bussen, istället för den vid sjutiden på morgonen. Sju timmar tills bussen gick tillbaka till Glasgow kändes ändå som väldigt många timmar att stappla runt på, såvida man inte hittar soliga, varma ställen att sitta stilla på långa stunder.

Den snälla chauffören gick med på att släppa av mig vid Gamla Vägen till Glencoe istället för i själva byn. Precis efter Glencoe-passet, innan vägen tar en tvär högersväng, så finns en liten sjö på vänster sida. Tvärs över vägen sticker en liten singelväg upp och bort över heden. Där klev jag av, för det gav ca 5km promenad till byn. Dessutom ligger den i vandrarkretsar berömda puben Clachaig Inn ett stenkast in.

Det tog mig ändå viss tid att ta mig till puben (de har B&B och camping också), för så fort jag gått några steg och vände mig om så slogs jag av de storslagna bergen bakom mig. Det går långsamt att gå baklänges... Väl på plats så tog jag en kopp te, slogs av dyra matpriser och försökte hålla mig för skratt. Mannen bredvid mig pratade nämligen precis som Shrek! Jag trodde inte ens att den skotska dialekten fanns på riktigt! Hans sällskap och ett par från Australien pratade flygpriser och snart satt vi allihopa och delade med oss av reseanekdoter. Jag fick liksom påminna mig själv om att gå.

Om ni har vägarna förbi stället, kolla då in skylten i receptionen som meddelar att "Hawkers och Campbells" inte är välkomna. Ha, ha! Nu vet jag inte om de skulle vägra en Mr & Mrs Campbell husrum om de ringde, men skylten syftar på då regeringstrupper ledda av en Campbell bröt mot 'höglandskoden' och efter att ha utnyttjat gästfriheten en tid vände sig mot sina värdar MacDonalds och slaktade ca 30-40 av dem i Glencoe för ett par hundra år sedan. "Massakern i Glencoe" är en välkänd historia.

För dem som gillar Harry Potter så finns några utmaningar i närheten av Clachaig Inn. Gnugga geniknölarna och ni kommer känna igen vissa scener... Tvärs över vägen ligger kullen där den långa bron i "Harry Potter och fången av Azkaban" utgår från och ett stenkast ifrån puben finns den lilla sjön där Hagrids hut ligger. Den lilla sjön nås bäst genom att gå förbi den (staket och höga buskar skymmer sikten) och sedan gå in där det är skyltat till ett stugområde. Om igen fick jag tvinga mig att gå vidare.

Ca två timmar senare hade jag gått de 4km till byn (ser ni mönstret... en dag kommer jag nå normal hastighet igen). Längs vägen ligger både ett vandrarhem och en camping, men väldigt få stenar att vila på... Det är nästan irriterande, man ser en solig plats vid ett träd, bara tre steg från vägkanten, men det är en grässlänt dit och därmed både för brant, ojämnt och halt för att jag ska kunna gå dit. Irriterande var ordet.

Vid byn är det skyltat till "Lochan Walks", ca 500m från huvudvägen. Jag kan varmt rekommendera denna oas. En informationsskylt berättade att en rik skotte flyttade till Canada nångång på 1800-talet, han gifte sig med en kanadensiska och tog med henne tillbaka till Skottland. Han anlade en liten sjö med promenadvägar runt, som liksom fångade in bergen, för att få sin fru att känna sig mer hemma. Hon var uppväxt i Hudson Bay. Nu hjälpte tydligen inte det för hon trivdes aldrig i sitt nya land, men området finns kvar.

Det är väldigt smart uttänkt; en skylt informerar om lederna och vilka det passar för. Sjöpromenaden är ca 1,5km lång, har utmärkt och platt underlag och passar även rullstolar och barnvagnar. Skogspromenaden är lika lång men går lite upp och ner, har lite mindre stigar och kräver lite bättre skor. Bergspromenaden är lite längre, går högre upp och ner på sämre stigar och det är bra att ha kängor.

Jag valde sjöpromenaden. Det roliga är att nästan för varje sväng runt sjön så dyker en ny utsikt upp. Den är verkligen anlagd för att ta in de omkringliggande bergen och skapa vykortsvackra vyer. I bortre delen satte jag mig på en bänk och blev sedan sittandes där i nästan en timme. Lugnt, skönt i solen och en bedövande utsikt.

Jag tog sedan en avstickare runt skogspromenaden. I ärlighetens namn hade jag svårigheter med underlaget och terrängen, men hittade en magnifik picknickplats med utsikt över Loch Leven.

Sedan var knät slut igen, så jag tänkte att jag skulle gå till hotellet, få lite varm mat i mig och sedan slöa där tills bussen gick hem. För dem som vill så finns det i byn ett monument över "Massakern i Glencoe", men det är bara en pelare så jag struntade i det. Byn är pytteliten, i princip bara en gata, och erbjuder en Spar-butik, en kyrka och något som såg ut som en karavan, men som tydligen fungerade som något slags hemma-bygge-restaurang. Jag fick tid att utforska den för det visade sig att hotellet klappat igen! Karavanrestaurangen var helt ok, men jag kunde inte låta bli att undra vad sjutton folk pysslar med på kvällarna. De kanske knallar över till Clachaig Inn förstås, men det är ju 4km bort!

Det började regna strax innan bussen gick hem. Vädret växlar ju uppe i högländerna och det kan vara olika väder i olika dalar, det var ändå lite kul att se att så fort vi svängde runt den där tvära böjen jag skrev om i början så började det snöa! Och att döma av hur det såg ut på marken så hade det gjort det ett tag. Snacka om att jag valde rätt dal...

Jag kan varken klaga på väder eller omgivning, men jag måste erkänna att jag inte kände mig riktigt nöjd när jag åkte hem. Det var något litet irritationsmoment som låg och gnagde, förutom det att jag inte ens kan gå normalt. Eller att jag inte kommer upp på höjden och får de där storslagna vyerna man bara kan få uppifrån ett berg. Faktum är att jag irriterades över att jag varken i Balmaha eller ens i Glencoe var riktigt... avskilt. Vad jag älskar med att vandra i bergen är att det bara är naturen och jag, kanske några andra vandrare, men att det är alldeles... t-y-s-t. Så där så att om man står still och håller andan så hör man. Absolut. Ingenting. Och i det lugnet, med vyerna runt omkring, så kopplar man av. Totalt.

Jag saknar det.

Med kartan i sängen låg jag faktiskt senare på kvällen och kollade upp turer för nästa gång. Jag tror att jag kan nå lugn på ett par landsvägar både vid Arrochar och längs Glen Croe. Bara man kommer bort från trafikljuden och de folktätaste stråken så bör det vara lugnt. Eh... precis så.

Nästa helg... om vädret tillåter...