Det var en gång...

Under en paus på utvecklingsdagen idag hamnade jag i samspråk med en grupp kvinnor. En av dem uttryckte något som jag tyckte lät väldigt märkligt.

Vi kom på något sätt in på sagor och historier, och landade vid Bröderna Grimm och H.C. Andersen. Så säger en kvinna:
"Det fantastiska är ju att många av de stora sagoberättarna inte hade några barn. Tänka sig, och ändå kom de på såna fantasifulla historier."

Jag rynkade pannan så att jag fick skrynkliga tår. Ändå? Vad då ändå? Har man ingen fantasi om man inte har barn? När uppstod den kopplingen? Jag förstår inte...

Och det där har jag funderat på hela dagen. Skulle mammor och pappor vara bättre sagoberättare än någon annan?

Nä. Det är ju helt befängt. Det enda som krävs är att man bevarar fantasin man fick som barn. Tomtarna försvinner inte från under träden, älvorna slutar inte dansa i morgondimman och spindlarna upphör inte att styra över källaren. Det är bara vuxna som förlorar fantasin.

Kvinnan måste ha sagt fel. Hon menade säkert att det var fantastiskt att många av de stora sagoberättarna kom på såna fantasifulla historier för att de inte hade glömt hur det var att vara barn.