Vissa vattnar sina blommor - andra matar dem...

När jag fick den dumma idén att försöka ta mig till Plantagen igår (så att det blir gjort före midsommar) så gjorde jag det för att köpa jordgubbsplantor, smultronplantor och tomatrankor. Kanske funkade inte huvudet p.g.a. huvudvärken eller så tyckte jag synd om mig själv som hade bihåleinflammation, hur som helst så tröstköpte jag mig en blomma framme vid kassorna.

Men inte vilken blomma som helst. En Dionaea Muscipula. En köttätande växt. Köttätande!

Coolt. Tänkte jag och åkte hem för att leta reda på lite flugor. Jag såg framför mig hur jag längre fram i sommar blir den enda lägenheten utan småkryp. Tjoff, slafs, smask!

"Dino Muskipulla" (allt köttätande måste ha ett namn) stod på fönsterbrädet med alla typ tio munnar öppna.
"Hungring," skrek den, "hungrig! Mata mig, mata mig!"
Enligt instruktionen så ska den stå ljust och varmt och ständigt vara fuktig, annars är Dino inte glad. När jag såg hans öppna käftar undrade jag för mig själv hur han blir när han blir sur, kommer han sättande efter mig då..? Han vill tydligen inte gärna ha kranvatten för han är superkänslig mot kemikalier och vad-det-nu-var som tydligen finns i kranvatten. Helst vill han ha regnvatten, i värsta fall kranvatten som stått till sig ute i rummet 1-2 dygn.

Nu hade jag inte sparat regnvatten från tidigare under dagen och eftersom besöket var spontant fanns inget stagnerat vatten i lägenheten heller. Jag chansade därför med en skvätt kranvatten (förlåt!) och letade rätt på en vingbeklädd liten rackare som jag inte vet vad det är men definitivt går under benämningen "småkryp".

Dinos skräckinjagande 'tänder' är tydligen till för att hålla krypen på plats när de lurats in på bladen och dessa slagit igen (tydligen på 0.1 sekunder!). Galler, typ. På själva bladen finns istället några knappt synbara, superkänsliga spröt. Om dessa vidrörs - antingen två olika inom ett par sekunder eller samma spröt i snabb följd - så indikerar det levande-mat-som-kan-fångas och bladen slår igen. TJOFF! Fortsätter krypet röra på sig där inne så sluter väggarna snabbt närmare och nästan vacuumförpackar det. I det skedet förvandlas käften till en mage och matsmältningen av det hermetiskt omslutna krypet börjar. Inom ett par dagar är processen klar och käftarna slår upp på nytt. Tydligen räcker det med 2-3 kryp i månaden för att hålla Dino mätt.

Detta visste jag dock inte när jag stod med mitt okända kryp i handen. Försiktigt försökte jag få det att trilla ner i en käft. För att se vad som händer, liksom. Krypet ramlade ner i jorden och jag fick putta på det med en knivspets. (Skulle jag använda fingret? Är du inte riktigt klok?!) Till slut gick den dit jag ville. Rakt. På. Ett. Blad.

TJOFF!

"Aaargh!"

Det sista var inte krypet. Det var jag som ryckte till av hur sablars snabbt käften slog igen! Tjoff! Jag tyckte mig också höra något krafsa där inne. Brrrrr... vad hade jag tagit mig till?! Jag blundade och höll för öronen. När jag såg tillbaka hade bladet slutit sig tätt som en kokong. Käften hade förvandlats till en mage. Jag rös.

Och allt jag kunde tänka på under resten av kvällen var att jag dödat ett litet oskyldigt kryp bara för att se en mördarblomma kalasa.

Herregud, den där blomman kommer ge mig mardrömmar! Om inte annat kommer jag oroa mig för om den inte hittar något kryp - utan ger sig iväg över köksgolvet...

Läs mer om Dinoaea Muscipula, även kallad Venus Flytrap, på t ex Wikipedia och The garden helper.

Skotsk dom i Alm-fallet

Det är vid sådana här fall (Alm & Chen-fallet) som den typiskt skotska domen "Not proven" dyker upp i mitt huvud. Det är ett historiskt "misstag" inom skotska rättsväsendet, en tredje dom mellan Skyldig och Oskyldig, som liksom bara hängt med genom århundrandena. I praktiken betyder det att den åtalade i rättslig mening bedöms som oskyldig - friad alltså - men man slänger in en brasklapp i undermeningen. Ungefär; "vi kan inte bevisa att du gjort det så du frias, men vi tror allt att du gjort det i alla fall, bara så du vet".

Ungefär så måste väl domaren och nämndemännen känna i fallet Mats Alm. P.g.a. den svårt brända kroppen och brist på teknisk bevisning så kan man, trots att man inte tror ett skvatt på killens (ut)sagor om kidnappande kineser och vistelser i bakluckor och trots en rad mycket besvärande indicier, inte bevisa att Alm faktiskt dödade Linda Chen. Man tycker sig kunna bevisa att han flyttat kroppen och tänt eld på den. Men det har skett efter att hon dött, och då får rätten nöja sig med att döma honom för brott mot griftefriden.

Fast jag tror ändå att domaren skulle vilja lägga till: "men vi tror ändå att du mördat henne, bara så du vet." Not Proven.

Givetvis sticker det stenhårt i ögat om han dessutom får ut Lindas livförsäkring på en miljon kronor. Å andra sidan, jag törs hävda att Mats Alm är dömd "Not Proven" i allmänhetens ögon. Han kan nog behöva sin miljon till att hålla huvudet lågt innan svallvågen ebbat ut...

Sweden 0 point

Jag vill inte säga "jag sa ju det" men... jo, det vill jag visst. Jag sa ju det! *elakt häxskratt*

Sverige åkte ur melodifestivalen i semifinalen och att döma av Facebook-kommentarer och artiklar så verkar jag vara en av få som inte är förvånad. Vilket förvånar mig. Å andra sidan, Anna Bergendahl vann ju för att svenska folket röstade mest på henne så... då är det ju faktiskt helt logiskt att majoriteten är förvånade över att hon inte höll måttet.

Jag är det inte. Jag stönade redan vid svenska finalen och hade kunnat räkna upp sju låtar som jag tyckte var bättre (inklusive tönt-bra och så-dålig-att-den-är-bra) och fem som jag trodde hade större chans. Hennes mindes jag inte just då. Det krävdes ett par hundra omgångar på Rix FM (den officiella schlagerkanalen?) innan jag kände igen hissmusiken. Ja, och då tyckte jag t.o.m att sången var rätt finstämd, så där.

Anna har dessutom en intressant röst. Jag kan tänka mig henne inom singer songwriter-traditionen, med gitarr på magen en ljum sommarkväll. Lite som Amy MacDonald. Fast då krävs starkare låtar. Sådana man faktiskt kommer ihåg efter enbart en lyssning.

Jaha. Nähä. Lite märkligt att inte vifta med svenska flaggan på lördag, men... avgörande är det inte. Jag tänker kolla på spektaklet i alla fall - för att det är kul. Får se om bihåleinflammationen tillåter volym så att man faktiskt hör bidragen också...

Carina roar sig kungligt i Drottningholm

Lördagens plan var att knalla långvandring i Nackareservatet, men blåsorna sedan onsdagens Djurgårdspromenad och blott två cider från den sena kvällen före (eller?) gjorde att jag kände mig allt annat än hågad att ge mig ut på heldagsvandring.

Jag beslöt därför att iställe utforska ännu en av de förbisedda parkerna runt Stockholm. Drottningholm. I sommarvärmen tänkte jag att det kunde vara skönt att ta en promenad i trädgårdarna innan jag breder ut filten och läser mig igenom eftermiddagen. För säkerhets skull tog jag därför med mig två böcker.

Innan jag ens korsat vägen från busshållsplatsen till slottet så hade jag räknat in fyra språk. Mest tyska - det kryllade av tyska turister! Faktum är att, förutom två soldater som bytte några ord, så dröjde det ända tills jag knallat förbi de långa, tjusiga, "tuktade" trädgårdarna innan jag hörde en svensk röst!

Trädgårdarna, ja. Närmast bakom slottet stod några sjyssta statyer, som jag givetvis inte vet vad de symboliserade. En var av tre nakna män som brottades med en orm. Den centrala statyn var en naken man med klubba som såg ut att vilja drämma till en krokodil som spottade vatten. Den centrala statyn hade småfigurer också, men den stod på knugens bakgård, så man fick inte gå så nära att man kunde utforska dem.

Om jag skulle beskriva de välfrisserade trädgårdarna så finns egentligen bara två ord; lekfull och romantisk. Det var fullt av slingranda gångar både mellan och inom höga häckar, tunnlar, hemliga vrår och insynsskyddade plättar. Med andra ord var det som gjort för antingen lek och bus, eller kärlek. Mycket riktigt så jagade en pojke (som inte ens nådde upp i häckhöjd) sin pappa i gångarna. Och ungdomligt fnitter hördes inifrån några buskar.

Hela slottsträdgården och parken är välfrisserad - även när det, typ, ska se vilt ut. Som de där Engelska parkerna som sades bejaka den vilda naturen. Den vilda naturen var väldigt välplanerad. Fast det hör väl till en slottspark, antar jag. Miljön var ändå mysig på något vis, lummig. I ena hörnet stod Kinaslottet med en massa häftiga utkarvningar av drakar och demoner. I andra hörnet slingrade sig vattendrag där änder, gäss och såna-där-med-hår (tofsvippor?) simmade runt.

Någonstans där bredde jag ut min filt och slog läger. Jag läste min bok, roades av fågelungarnas simlektioner, spanade på vad folk hade för sig inom synhåll, beundrade brudparets tålamod när fotografen tog femtioelfte bilden, åt lunch, roades av lekande hundar på ön där de får gå lösa, spanade på fler fåglar - och då och då låg jag bara på rygg och tittade upp i himlen, och de få moln som seglade förbi försökte jag upptäcka figurer i. Det fanns inga tider att hålla, inga måsten att göra, det kändes precis som ett sommarlov. Faktum är, det kändes bättre än ett sommarlov. När jag låg där på filten och viftade bort småkryp och såg molnen segla förbi så hade jag ju faktiskt vett att uppskatta det!

Allt som allt så kan jag rekommendera Drottningholm för en skön sommardag. Känner man för det kan man även kolla in i både slottet och Kinaslottet. Det finns åtminstone två fik, toaletter och kiosk. Som grädde på våfflan kan man även ta båt dit från Stadshuskajen. Fast det kostar 160 spänn förstås...

Ljuv musik för alla Djurgårdare!

Idag hänvisar jag helt enkelt till kompisens blogg. Återväxten är tryggad.
Hör bara på denna 2-åriga Djurgårdare!

Sommar är...

Härom dagen hörde jag något fruktansvärt på radion. En nyhetsuppläsare menade att sommaren kommer för att "vi får nu fem varma dagar och fem dagar med över +10 grader varmt är den meterologiska definitionen på 'sommar'."

Va?! Bara +10 grader?! Himla kall sommar det, ni!

Min definition på 'sommar' är när träden är gröna, solen värmer, man kan gå i t-shirt utan jacka - och fästingarna anfaller.

Jag plockade årets första fästing i morse. EEEWWW! Det är märkligt det där, för jag brukade vara helt ovetandes om ens hur de ser ut, de där krypen. Än mindre hur man hittar dem eller tar bort dem.

För två år sedan var en kompis, hennes familj och jag uppe och vandrade i skotska högländerna. En dag blev vi fullkomligt attackerade av fästingar och på kvällen sprang vi mellan rummen och plockade bort småkryp på varandra. Sedan den dagen har jag utvecklat något slags fästingattraktion. Inte så att jag gillar dem (för tusan!) utan de verkar älska mig! Jag menar, jag var ju ute i skog, mark och gräs förut, men de senaste somrarna har jag plockat 'jättemånga' småkryp från olustiga ställen. Är det så att det finns nåt slem som de sprutar in och som gör att när man väl blivit biten så blir man extra oemotståndlig av andra fästingar?

Imorse såg jag en svart 'grej' i ljumsken med röd hud runt omkring. Det såg ut som en blodblåsa, bara det att jag inte klämt ljumsken på sistone... Fästingen måste ha suttit sedan i lördags, det var nog därför jag såg den så klart och som huden var röd. Jag hoppas det inte betyder att man åkt på borelia...

Nä, nu tar jag ingen risk med de där små äcklen mer. Nu är det jag som kollar upp fästingsvaccin!

För här ska njutas av sommaren. Tänk idag när jag helt enkelt inte ville åka hem utan istället satt i solen i Observatorielunden och läste. Klädd i uppvikta linnebyxor, kortärmat och med bara fötter i ett par sommarskor. Det är sommar, det!

Liksom den här bilden, som jag tog i Ulriksdal i lördags. Jag vet att jag redan publicerat den, men jag måste göra det en gång till. Den utstrålar sådan fantastisk sommarkänsla tycker jag. Har redan glömt om det var ett fotografi eller en målning.

Sommarparty i parken

...kom och ta mig i handen.

Nej, så kanske inte Herrey's gamla låt gick. Hur som helst, igår fick vi årets första sommardag med sol från klarblå himmel och så varmt framemot eftermiddagen att jag nästan svettades i shorts och t-shirt. En sådan dag kan man ju inte sitta hemma och häcka!

Jag mötte därför upp kompisen Jenny och hennes familj i Ulriksdals slottspark. Jag har aldrig varit där förut, men gillade läget vid vattnet och de stora, gröna ytorna samtidigt som det fanns flera gamla hus och gömda naturvrår som kittlade fantasisinnet och nyfikenhetsnerven. Det finns många möjligheter att spendera dagen; man kan promenera längs vattnet, i slottsträdgården eller i skogen. Man kan besöka handelsträdgården eller wärdshuset. Man kan titta in i slottet eller kika på nygifta par som kommer ut från kapellet. Man kan kolla in gamla stall och hus. Man kan fika i ett mysigt fik. Man kan titta på änder, sniglar och grodor. Eller så ligger man på gräset eller sitter på en bänk och bara har det skönt.

Viggo, vår 2-åriga expeditionsledare, visade på spännande småstenar och pekade ut andra sevärdheter såsom blommor, fåglar och vatten - både stort vatten, litet vatten och vatten som gick ända upp i himlen. Sjöar, vattenpölar och fontäner åsido, det är så härligt att leva i nuet och riktigt upptäcka både stort och smått. Som färgen på de små blommorna på marken, hur den svarta pippin doppar hela huvudet i vattenpölen, kontrasten mellan gröna löv och blå himmel - och vätan som gömmer sig i gräset och attackerar som en kobra när man slarvar med sittunderlaget.

Det blev både picknick i gröngräset, bollspel, blomplockning, mer bollspel och lite baravaraochmåbra innan vi skiljdes åt. Jag hade sedan tänkt knalla runt på egen hand och utforska parken i en större bemärkelse, fast värmen visade sig redan ha tagit ut sin rätt så det blev bara en kort promenad runt slottsparken och en avstickare upp på en höjd. Jag upptäckte höjden när jag tog ett kort längs en gång som korsade fontänen och paviljongen. Överst på höjden stod ett ensamt träd och jag tänkte att det nog var fin utsikt däruppe. Det var det inte, det var träd och buskar överallt. Och stora sniglar i skal som jag lyckades döda två stycken av...

Eftermiddagen fick istället en lite romantisk inramning när jag hittade en bänk på en liten lummig ö i bäcken. Där satt jag och omväxlande läste, tittade på människor och djur och blundade och njöt av värmen mot min hud och trädens sus i mina öron.

Efter sju timmar så fick jag nästan slita mig därifrån. Men när jag gick förbi en spegel i mataffären på vägen hem så visade sig det vara ett klokt val. Fröken Kräfta hade gjort entré! Nästa gång ska jag inte glömma solkrämen. För en nästa gång blir det - så fort det blir sol!

Vandring och solnedgång i underskattade Falun

"Vafan skaru te Falun o göra?!"
Ja, den frågande reaktionen från omgivningen var berättigad. Enda anledningen till att jag skulle dit var faktiskt att det var för långt att åka till fjällen i Jämtland. Falun låg blott 22 mil från Stockholm och verkade kunna erbjuda något slags folktom vildmark, en kulle och utsikt över nejder och sjöar. Dessutom låg ett Scandichotell precis vid Lugnets friluftsområde, vilket underlättade vistelsen. I övrigt lockade väl Falun ungefär lika mycket som Södertälje. D.v.s. inte alls.

Redan första kvällen fick jag omvärdera uppfattningen. Kompisen och jag gav oss ner på 'stan' för att hitta middag. Stan var precis så där död som småstadskärnor är vid 7-8-tiden en fredagkväll medan folk grundar hemma. Då kan jag meddela att de missar en mysig mat-, dryck- och sportpub i Pitchers. Under dignande gamla bokhyllor åt vi hamburgare i mysigt murrig miljö.

Sedan gick vi längs småstadsmysiga gågator, kollade på balettgrodor i skylfönstren och följde kanalen och räknade bockar. Tänk de där målade kossorna som turnerade för några år sedan; i Falun stod målade bockar där man minst anade det.
"Åh, kolla vilken rosa och fin kvällshimmel!" utbrast en av oss.
"Åh, tänk vilken solnedgång." sa den andra.
Vi såg på varandra.
Minuten senare hade vi skyndat oss till bilen och burnade på sant småstadsmanér genom samhället, upp i skogen ända till Lugnets berömda backhoppningsbackar.

Vilken solnedgång! Vi hade missat det mesta, men vilken kvällshimmel man såg där uppifrån berget. Ögonblicket går inte att beskriva i vare sig ord eller bild. Livet var ljuvligt att leva.

Vandringen då? Jo, jag hade sett ut en runda i Lugnets friluftsområde, printat en karta, packat tunnbrödrullar och fått hett vatten av hotellköket till te-termosen. Efter frukosten på lördagen så gav jag mig av upp i skogarna (inte så lite skadeglad över att solen sken från nästan klarblå himmel medan det regnade och var kallt i Stockholm, he, he). Det visade sig att kartan var mer storskalig än jag trott, varför det tog ett tag att liksom lära sig avstånden. Jag kunde se på kartan att "nu ska jag svänga höger, sedan gå en bra bit tills det går en stig in åt vänster..." bara det att jag svängde höger, gick femtio meter och sedan kom den där stigen!

Det finns flera vandringsleder i friluftsområdet, lägg där till motionsspår, mountainbikeleder och ridspår och du förstår vilket gytter av stigar som erbjuds kors och tvärs. P.g.a. en enveten och febrig förkylning ändrade jag även planen, så istället för att följa Bergsstigen (10km) så knöt jag ann tre av utkiksställena och så några ruiner/stugor längs vägen. Jag kom därför att omvartannat knalla längs samtliga vandringsleder + några motionsslingor och mountainbikeleder. Ja, och så jag fel någonstans och följde ett ridspår en bit också...

Solen sken, fåglarna kvittrade, vitsipporna smyckade varenda gräsplätt, luften var klar och lugnet spred sig över Lugnet. Det var helt underbart att knalla omkring i skogen - jag hade ju utsiktsplatser att se fram emot!

Trodde jag.

Jag måste ta ett snack med fritidsförvaltningen i Falun. Poängen med utsiktsplatser är att man ska se utsikten! Alltså måste man se till att vegetationen är låg och träden borta - eller åtminstone väldigt glesa - där man på kartan satt ut utsiktspunkter. Vid första utsiktsplatsen hade man gjort detta. Sedan att böljande milsvida skogar kanske inte är min idé av Wow, det är en annan sak. Jag såg vid det laget fram emot "Högsta Punkten", vilken också hade en utkiksplats. Jag tänkte, att där får jag nog både kullar, sjöar och härlig utsikt.

Inte då. Jag fick träd. Japp, jag knallade längs ett motionsspår, noterade att jag nått fram till vindskyddet där kartan sade "utsiktsplats" jag vände mig 360 grader och såg - skog.

Ett tips: Vid denna plats finns en varningsskylt om skjutbanan som löper längs området fram till denna punkt. Följer man stigen bakom varningsskylten ca 10 meter så kan man faktiskt - mellan träden - skymta vatten och nåt som, typ, är utsikt... Det är det bästa man kan få i alla fall, så där gjorde jag lunchrast.

Fram till denna punkt hade jag fortfarande viss tanke på att faktiskt gå till kolarkojan, gruvhålen och Jungfruberget genom att följa Bergsstigen baklänges. Men jag blev så putt på min lurade utsikt att jag beslöt att gå raka vägen mot hoppbacken, där kompisen och jag kvällen innan ju sett Falun By Night.

På vägen dit gick jag förbi Dala Sommarland. Mitt i skogen låg ett gäng timmerkåkar och röda stugor med vita knutar vid ängar omgärdade av gärsgårdar och stenmurar. Pittoreskt och riktigt mysigt. Jag kunde heller inte låta bli att gilla hur man byggt en skidbro över bilvägen.

Vid hopptornen fick jag faktiskt den där sjöutsikten jag väntat. Visst, jag fick tänka bort hela stan när jag tog in nejderna, men efter dagens besvikelser så kändes det överkomligt. Sittandes i vindskyddet med en kopp te i handen njöt jag därför av naturen i fulla drag.

På väg nerför berget, mot dagens sista utsiktsplats vilken skulle ligga halvvägs ner, gick jag förbi ett ställe som faktiskt erbjöd bättre utsikt än de flesta andra punkterna tillsammans. Vid ett nedlagt vårdhem kunde man se över gräsmattan och mot sjön Runn. Där, mitt på stigen, borde de ha markerat utsiktsplats! Femtio meter senare, vid den utmärkta, kunde man nämligen bara se träd - och mellan dem skymta Scandic hotell. Tjoho...

På det hela taget får jag ändå säga att det var en underbar dag full av skön natur och endorfiner. Utslut belönade jag mig med dusch och vila på hotellrummet innan kompisen och jag gick på självaste Rådhuskällaren (Falu stekhus) och åt middag. I lokalerna satt häxor fängslade på 1600-talet, idag får man grillade rätter med valfria tillbehör. Smart koncept och god mat. Jag önskar bara att oxfilén också smakade grillat och inte stekt... Mer brända kanter åt folket, kanske?!

Trötthet till trots, den här kvällen tänkte vi se solnedgångsshowen från början. Jag hann inte ens dra åt handbromsen innan jag utbrast mitt första "wow!" - och kvällen fortsatte i samma spår. När jag inte bara stod tyst och stilla och njöt, vill säga. Jag vet inte, jag tycker bilderna talar för sig själva.



På söndagen svängde vi förbi koppargruvan en snabbis. Hålet är lite imponerande. Jag vet bara inte om jag föredrar en guidad tur i Falu koppargruva eller en i Sala silvergruva... Nästa gång jag har vägarna förbi får jag nog prova både-ock och dra mina slutsatser. För den här gången är min slutsats att Falun är underskattat som besöksstad. Bristande utsiktsplatser till trots - jag känner redan att jag kommer åka tillbaka. Och irra runt längs andra leder i skogen.

Hört på läktaren

... och kunde inte låta bli att skicka det till Tjuvlyssnat också. Visade sig vara fler än jag och brorsan som drog på smilbanden!

http://www.tjuvlyssnat.se/malmo/han-missade-poangen#comments

Förvisso för ett par veckor sedan, men vad sjutton...