Vissa vattnar sina blommor - andra matar dem...

När jag fick den dumma idén att försöka ta mig till Plantagen igår (så att det blir gjort före midsommar) så gjorde jag det för att köpa jordgubbsplantor, smultronplantor och tomatrankor. Kanske funkade inte huvudet p.g.a. huvudvärken eller så tyckte jag synd om mig själv som hade bihåleinflammation, hur som helst så tröstköpte jag mig en blomma framme vid kassorna.

Men inte vilken blomma som helst. En Dionaea Muscipula. En köttätande växt. Köttätande!

Coolt. Tänkte jag och åkte hem för att leta reda på lite flugor. Jag såg framför mig hur jag längre fram i sommar blir den enda lägenheten utan småkryp. Tjoff, slafs, smask!

"Dino Muskipulla" (allt köttätande måste ha ett namn) stod på fönsterbrädet med alla typ tio munnar öppna.
"Hungring," skrek den, "hungrig! Mata mig, mata mig!"
Enligt instruktionen så ska den stå ljust och varmt och ständigt vara fuktig, annars är Dino inte glad. När jag såg hans öppna käftar undrade jag för mig själv hur han blir när han blir sur, kommer han sättande efter mig då..? Han vill tydligen inte gärna ha kranvatten för han är superkänslig mot kemikalier och vad-det-nu-var som tydligen finns i kranvatten. Helst vill han ha regnvatten, i värsta fall kranvatten som stått till sig ute i rummet 1-2 dygn.

Nu hade jag inte sparat regnvatten från tidigare under dagen och eftersom besöket var spontant fanns inget stagnerat vatten i lägenheten heller. Jag chansade därför med en skvätt kranvatten (förlåt!) och letade rätt på en vingbeklädd liten rackare som jag inte vet vad det är men definitivt går under benämningen "småkryp".

Dinos skräckinjagande 'tänder' är tydligen till för att hålla krypen på plats när de lurats in på bladen och dessa slagit igen (tydligen på 0.1 sekunder!). Galler, typ. På själva bladen finns istället några knappt synbara, superkänsliga spröt. Om dessa vidrörs - antingen två olika inom ett par sekunder eller samma spröt i snabb följd - så indikerar det levande-mat-som-kan-fångas och bladen slår igen. TJOFF! Fortsätter krypet röra på sig där inne så sluter väggarna snabbt närmare och nästan vacuumförpackar det. I det skedet förvandlas käften till en mage och matsmältningen av det hermetiskt omslutna krypet börjar. Inom ett par dagar är processen klar och käftarna slår upp på nytt. Tydligen räcker det med 2-3 kryp i månaden för att hålla Dino mätt.

Detta visste jag dock inte när jag stod med mitt okända kryp i handen. Försiktigt försökte jag få det att trilla ner i en käft. För att se vad som händer, liksom. Krypet ramlade ner i jorden och jag fick putta på det med en knivspets. (Skulle jag använda fingret? Är du inte riktigt klok?!) Till slut gick den dit jag ville. Rakt. På. Ett. Blad.

TJOFF!

"Aaargh!"

Det sista var inte krypet. Det var jag som ryckte till av hur sablars snabbt käften slog igen! Tjoff! Jag tyckte mig också höra något krafsa där inne. Brrrrr... vad hade jag tagit mig till?! Jag blundade och höll för öronen. När jag såg tillbaka hade bladet slutit sig tätt som en kokong. Käften hade förvandlats till en mage. Jag rös.

Och allt jag kunde tänka på under resten av kvällen var att jag dödat ett litet oskyldigt kryp bara för att se en mördarblomma kalasa.

Herregud, den där blomman kommer ge mig mardrömmar! Om inte annat kommer jag oroa mig för om den inte hittar något kryp - utan ger sig iväg över köksgolvet...

Läs mer om Dinoaea Muscipula, även kallad Venus Flytrap, på t ex Wikipedia och The garden helper.