Jag vill inte säga "jag sa ju det" men... jo, det vill jag visst. Jag sa ju det! *elakt häxskratt*
Sverige åkte ur melodifestivalen i semifinalen och att döma av Facebook-kommentarer och artiklar så verkar jag vara en av få som inte är förvånad. Vilket förvånar mig. Å andra sidan, Anna Bergendahl vann ju för att svenska folket röstade mest på henne så... då är det ju faktiskt helt logiskt att majoriteten är förvånade över att hon inte höll måttet.
Jag är det inte. Jag stönade redan vid svenska finalen och hade kunnat räkna upp sju låtar som jag tyckte var bättre (inklusive tönt-bra och så-dålig-att-den-är-bra) och fem som jag trodde hade större chans. Hennes mindes jag inte just då. Det krävdes ett par hundra omgångar på Rix FM (den officiella schlagerkanalen?) innan jag kände igen hissmusiken. Ja, och då tyckte jag t.o.m att sången var rätt finstämd, så där.
Anna har dessutom en intressant röst. Jag kan tänka mig henne inom singer songwriter-traditionen, med gitarr på magen en ljum sommarkväll. Lite som Amy MacDonald. Fast då krävs starkare låtar. Sådana man faktiskt kommer ihåg efter enbart en lyssning.
Jaha. Nähä. Lite märkligt att inte vifta med svenska flaggan på lördag, men... avgörande är det inte. Jag tänker kolla på spektaklet i alla fall - för att det är kul. Får se om bihåleinflammationen tillåter volym så att man faktiskt hör bidragen också...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment