Upgraderad till ministatus

Jag har tänkt på det i ett par år nu. Ännu mer sedan priserna gick ner och några kollegor för 1-2 år sedan skaffade egna, och ännu lite ytterligare varje gång jag passerat caféer och vänthallar med knattrande människor. De där små mini-laptoparna - netbookarna - har ropat på mig, högre och högre.

Faktum är, jag tror att det var något netbookliknande jag såg framför mig när jag i tonåren hörde talas om "ordbehandlare". En liten flyttbar maskin att skriva på. Det var alltså innan datorer blev var mans maskin. Det var samma år som mina föräldrar gav mig en - håll i er nu - elektronisk skrivmaskin i 18-årspresent. Japp, jag är så gammal.

Hur som helst. Jag har suktat och drömt om en sån där liten smidig sak som man kan ta med sig överallt. Då behöver jag ju aldrig sluta skriva på en story bara för att jag måste ut och sola/besöka släkt/ta en fika på stan.

Nu har priserna pressats ytterligare, samtidigt som prestandan ökat. Det i kombination med skatteåterbäring och ett personligt behov av att få fart på skrivandet igen efter en tids frånvaro fick mig att bestämma mig. Det var dags att förverkliga en dröm!

Så. Nu har knappt halva skatteåterbäringen omvandlats till en Acer One D250 (1,6GB processor, 1GB minne (eller tvärtom?), 160GB hårddisk, 3 USB-portar, batteri som sägs räcka i upp till 8tim(!), win 7 starter (ville ha XP, men vafasen) och 10.1" skärm) + ett Office 2007-paket och ett mobilt bredband kontantkort, vilket innebär att jag kan kolla emailen, om jag vill, när jag t ex är i stugan! Summa 3700, varav datorn kostar... 2490 spänn!! Busbilligt. Och jo, jag har jämfört varenda kedja så nu vet jag att jag får mycket för pengarna.

För mig var det viktigaste att det var lång batteritid. De flesta i prisklassen hade 3,5-5 timmar, fast eftersom man kan räkna med att batteriet bara fixar 2/3 av det utlovade så gick de bort. Tanken var ju som sagt att kunna sitta ute på en filt i sommarspenaten och skriva. Alla som någon gång skrivit på en story vet hur lätt man försvinner in i den - så egentligen skulle man behöva ett 10 timmars batteri! Fast jag tänker att om 8 timmarsbatteriet lyckas fixa 6 så kan det nog vara bra så, så att jag får i mig lite middag sedan...

Win 7 Starter är förresten ett ordentligt avskalat operativsystem anpassat för netbookarna. D.v.s. det är modernare än XP men segar inte systemet som Vista. Hur? Genom att skala bort funktioner. Detta har retat användare världen över till vansinne, att döma av uppsjön av kritiska röster på nätet. Fast personligen var det egentligen bara avsaknaden av tre funktioner som irriterade mig, till en början.
1) Det går inte att byta skrivbordsbakgrund! Fånigt. Man är fast med en blå windowsbakgrund. MEN, det är givetvis fler som irriterat sig på detta och givetvis finns lösningen på internet. Jag laddade ner en applikation från Oceanis och vips så har jag en fin bild på skrivbordet.
2) Det går inte att flytta och organisera Start-menyn. Jättefånigt! Fast sedan tänkte jag att det ju faktiskt går att leva med för jag är i princip aldrig där i alla fall. Programmen jag använder ligger antingen på den där bården längst nere på skärmen (används jämt) eller på skrivbordet (används allt som oftast).
3) Utforskaren visar de allmänna mapparna i vänstermenyn men för att komma till sina privata, där samtliga undermappar finns, så måste man klicka fram den i den där raden uppe på skärmen där vägen till den aktuella mappen finns. Fast det var inte så krångligt som det verkade, det är bara att klicka på ikonen längst till vänster så finns "Carina"-användarmappen precis där.
Sammanfattning; Win 7 Starter funkar faktiskt för mina behov.

Det enda jag ska vänja mig vid nu är den lilla, lilla skärmen. Det är inga problem när jag använder Word, för då anpassas ju bara textstorleken och det är ok att se 1/3 av sidan istället för 1/2. Däremot kan det i längden bli lite plottrigt att surfa. För det första fick jag skala bort grejer i överdelen av skärmen och för det andra kan jag inte ha favoriter-bården uppe. Har jag det så blir liksom surfytan på 10.1"-skärmen pytte, pytteliten. Å andra sidan, det funkar ju att läsa email och kolla nyheter någon gång då och då, och det är huvudsaken.

Så, nu är batteriet laddat och jag är redo för en midsommar på mage i spenaten med netbooken på filten. Drömmen är sann!

Läs mer om datorn (även om dessa verkar gälla modellen med mindre batteri) här:
http://www.testfreaks.com/blog/review/acer-aspire-one-d250-101-netbook-d250-1165/
http://www.mynetbookreviews.co.uk/brand/acer/acer-aspire-one-d250/

"112 var god dröj"

Sent på torsdagkvällen vaknade jag av ett jäkla liv, kort sagt. Upprörda röster grälade någonstans där ute. Nyfiket smög jag ut på balkongen för att se vad som stod på. Jag menar, sedan jag flyttade från händelserika centrala Glasgow till förortsslumriga Edsberg så har jag inte varit bortskämd med action direkt.

Tvärs över gatan, vid det lokala torget, böljade 20-40 ungdomar fram och tillbaka bakom husknuten. De verkade mäta sig med varandra, eller följa ett händelseförlopp jag inte kunde se. Snart kom hela högen inom synfält och jag kunde tydligt följa verbala upptrappningar och knuffar.

Till en början tänkte jag låta dem vara. Jag nöjde mig med att försöka lista ut vad de tjafsade om, de fåtal som bökade och stökade medan resten tittade på.

Men så började antagonisterna vråla om knivar och någon utmanade någon annan att använda sin. Samtidigt intensifierades knuffar, stämningen blev tätare. Det är i sådana lägen tjafs kan slå över... och efter kursen i rättsmedicin har jag förstått precis hur stor skada en kniv kan göra - att den på många sätt är mer dödlig än en pistol, framförallt om kniven sticks i magen. Vilket är lätt hänt i ett trängt läge.

Så jag beslöt att ringa 112 så att en polisbil kunde rulla förbi och skingra gruppen. 112-operatören svarade på någon sekund och när hon uppfattat vad det handlade om så kopplade hon mig till polisen.

Och där stod jag; med arga och knuffande ungdomar framför mig och en tutande lur i örat. Två minuter senare svarade polisen! Det är inte acceptabelt. Jag ringde inte för att beställa ett pass - jag ringde nödnumret 112! I det läget är t.o.m. fem signaler för lång tid att vänta.

Nu visade det sig att de redan fått ett samtal och dessutom hände ingenting nere vid torget. Men med den väntetiden hoppas jag att ingen en natt försöker bryta sig in i min lägenhet. Då hinner ju inkräktaren både länsa hemmet, våldta och mörda mig innan polisen ens svarat på mitt nödrop! Kanske bäst jag lägger morakniven vid sängen trots allt.

Den onda cirkeln

tomhet
ett oändligt ingenting, så ofattbar att det svider
i magen
en tomhet som måste fyllas
måste, måste, måste
MÅSTE
med allt som finns
en efter en
en efter en efter ännu en
lite blir fler blir mer blir aldrig tillräckligt
tills det tar slut
tills det gör ont
tills det blir äckligt
en känsla växer ur fyllnaden
flera känslor försöker göra sig hörda
känslor som måste kväsas
kvävas innan de tar överhanden
tomheten trycker undan obehaget
tomheten är behaglig
den fulla tomheten råder
tomhet
det är över för den här gången
det här var sista gången
den här gången också

Carinas klarsynta reflektioner nr XVI

"Jag är exceptionellt perfekt.
T.o.m. mina brister är perfekta."

I tvättstugan kan man dödens dö

När jag kom ner till tvättstugan ikväll så var en pappa och hans ca 4-åriga dotter där. Jag stod och fyllde tvättmaskinen när dottern uppenbarade sig i dörren.
"Vet du vad som finns där inne?" Frågade hon med uppspärrade ögon och pekade inåt torkrummet.
"Nej." Svarade jag och tittade upp.
Flickan måttade något fyrkantigt i mjölkartongsstorlek framför sig och flämtade:
"En sån som man dööör av!"
"Oj!" Svarade jag. "Då är det bäst man inte går nära den då."
"Mm." Nickade flickan allvarligt och sprang iväg till pappan igen.

Jag undrade i mitt stilla sinne vad det kunde vara för ondsint som hotade att döda en inne i torkrummet. Finns det fyrkantiga djur? Monster??

Jag hoppas verkligen det bara var elskåpet flickans pappa varnat henne för.

Vad vill du se på TV när du äter?

Var inne på kvarterskrogen ikväll. De har en storbilds-TV. De brukar visa tråkigheter som poker och biljard där, eller turkiska musikvideos. Ikväll visade de TV-program.

En operationsdokumentär!

I en restaurang!!

Hörde jag någon undra varför det var folktomt där?

Vad sägs om en grillfest vid Mälaren?

Den här sommaren håller redan på att få mig att spricka av välmående och glädje. Livet är underbart! Jag syftar inte bara på torsdagens personalfest med picknick på Djurgården före boule och grillbuffé vid Rosendal och en promenad hemåt under en helt fantastisk kvällshimmel. Inte heller på fredagens spontana parkteaterbesök i Vitabergsparken där musikalrevyn "Stjärnsmäll" bjöd på riktigt goda skratt innan jag åkte hem under ännu en fantastisk kvällshimmel och precis hann upp på takterrassen för att se den sagolika solnedgången.

Jag syftar på just det faktum att sommaren än så länge bjudit på sånt härligt väder, sköna kvällar, underbara solnedgångar, intensivt gröna träd, picknickluncher och så mycket att njuta av. Allt från aktiviteter till att bara ligga på en filt och betrakta små fluffiga moln på himlen. Just nu går inte en dag utan något att glädjas åt. Och skulle dagen varit oansenlig så kommer jag hem till en urmysig balkong där plantorna slåss om att gro och spira mest. Ja, livet är verkligen underbart. Och sommaren har börjat storstilat.

I ljuset av detta fick jag en känsla av att vara med i en idylisk sommarnovell när en kompis sent på fredagen undrade om jag hade lust att joina henne och två besökande vänninor på grillfest kvällen efter. Jag frågade inte om vi skulle ta cyklarna till stranden och om hon tog med en gitarr, men det låg på tungan, för sån var sommarstämningen.

Vi spenderade kvällen på en landtunga, inte mycket bredare än en grusväg, någonstans vid Mälaren. Mat, dryck, småprat, struntprat, skratt, sång, , smygande heliga andar, såpbubblor, båtspaning och (naturligtvis, vid det här laget) en fantastisk solnedgång. Bilderna talar för sig själva. Den här sommaren får svårt att toppa sig själv!