"112 var god dröj"

Sent på torsdagkvällen vaknade jag av ett jäkla liv, kort sagt. Upprörda röster grälade någonstans där ute. Nyfiket smög jag ut på balkongen för att se vad som stod på. Jag menar, sedan jag flyttade från händelserika centrala Glasgow till förortsslumriga Edsberg så har jag inte varit bortskämd med action direkt.

Tvärs över gatan, vid det lokala torget, böljade 20-40 ungdomar fram och tillbaka bakom husknuten. De verkade mäta sig med varandra, eller följa ett händelseförlopp jag inte kunde se. Snart kom hela högen inom synfält och jag kunde tydligt följa verbala upptrappningar och knuffar.

Till en början tänkte jag låta dem vara. Jag nöjde mig med att försöka lista ut vad de tjafsade om, de fåtal som bökade och stökade medan resten tittade på.

Men så började antagonisterna vråla om knivar och någon utmanade någon annan att använda sin. Samtidigt intensifierades knuffar, stämningen blev tätare. Det är i sådana lägen tjafs kan slå över... och efter kursen i rättsmedicin har jag förstått precis hur stor skada en kniv kan göra - att den på många sätt är mer dödlig än en pistol, framförallt om kniven sticks i magen. Vilket är lätt hänt i ett trängt läge.

Så jag beslöt att ringa 112 så att en polisbil kunde rulla förbi och skingra gruppen. 112-operatören svarade på någon sekund och när hon uppfattat vad det handlade om så kopplade hon mig till polisen.

Och där stod jag; med arga och knuffande ungdomar framför mig och en tutande lur i örat. Två minuter senare svarade polisen! Det är inte acceptabelt. Jag ringde inte för att beställa ett pass - jag ringde nödnumret 112! I det läget är t.o.m. fem signaler för lång tid att vänta.

Nu visade det sig att de redan fått ett samtal och dessutom hände ingenting nere vid torget. Men med den väntetiden hoppas jag att ingen en natt försöker bryta sig in i min lägenhet. Då hinner ju inkräktaren både länsa hemmet, våldta och mörda mig innan polisen ens svarat på mitt nödrop! Kanske bäst jag lägger morakniven vid sängen trots allt.