Bevare för att faktiskt ha en dygnsrytm!

Hört på Jysk idag.

Tonårssonen: "Mäh, det är väl inge bra om jag inte är uppe länge på kvällarna, då blir jag ju så trött kvällen efter."
Mamman, längtande och hoppfullt: "Åh, det vore väl bra för en gångs skull."

Carinas klätterträd

Naturligtvis sken inte solen hela sommaren lång när jag var liten. Inte heller tillbringade vi hela somrarna på mormor och morfars sommarställe. Men de där veckorna varje år kändes ändå som Sommar, inte minst i backspegeln.

Sommarstället är sedan länge sålt, men visst drömmer jag om att en dag köpa tillbaka det. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas åt hur varsamt de nya ägarna har förvaltat det. Såvida jag kunde se från grusvägen förra helgen så har förändringarna inte förändrat helhetsbilden alltför mycket. Förutom att de riviga, snåriga hallonbuskarna är borta. Dumt, vad ska barn nu trassla in sig i!

Den största symbolen, monumentet över mina barndoms somrar, är ändå helt oberoende av ägarförhållanden. I närheten av en tjärn inne i skogen (mycket närmre än jag minns det, fast mina ben var ju kortare på den tiden...), bredvid bergshällarna och världensbästasmultronställe (ja, ett ord), bevakad av huggormarna i högagräset (också ett ord) står det. Lite högre, lite snårigare, lite mer uttorkade grenar sedan sist. Men ändå. Klätterträdet.

Vägen från stugan gick genom skogen. Vid skogstigarnas T-korsning tog man höger. Snabbt. Och utan att blicka mot den alldeles kolossalt mörka skogen åt vänster där det säkert inte men ändå kanske bodde troll och monster. Ibland kunde man höra dem bakom sig, då sprang man ända tills man kom till högagräset där det var ljust och inga monster vågade sig. För där bodde huggormar. Det gällde att stampa ordentligt i marken för varje steg man tog på stigen, då blev ormarna rädda och försvann. Vid en given punkt som bara de invigda kände till så svängde man vänster i gräset (och stampade lite extra) för bergshällen bredvid gläntan var någon meter hög men just där, ungefär där huggormsungarna och ödlorna brukade vara om våren, där fanns en hylla halvvägs uppför bergväggen och dessutom en mossbeväxt sten i diket så att man bekvämt kom över det också. Det var som en hemlig ingång till en hemlig värld. Där Klätterträdet regerade.

Ibland gick hela familjen dit. Då brukade vi barn, pappa och morfar springa i förväg genom skogen medan mamma och mormor i bakgrunden manade oss att inte klättra för högt. Pappa och morfar brukade komma fram först. När vi barn kom var de redan fullt upptagna med att tävla och befann sig någonstans högt, högt ovanför våra huvuden, ändauppitoppen. Vi klättrade glatt efter. Vi visste att vi inte vågade klättra lika högt, men vi tävlade sinsemellan. Ungefär när det kittlade i magen och man var tvungen att stanna på varenda gren för att övertala sig själv att klättra ett steg till, fortfarande med pappa och morfar högt, högt ovanför våra huvuden, då kom mamma och mormor fram. Från under trädet skällde mormor högt och argt på morfar och mamma bannade pappa för att de klättrat så förskräckligt högt upp. Vi barn satt på våra grenar, långt under pappa och morfar, och fnissade över att det inte var vi som var i trubbel. Det var kul!

Undrar hur högt jag skulle våga klättra idag...

Se upp i sommarnatten

Funderar på att rama in förstoringar av dessa och hänga upp på väggen inför den långa, mörka vintern. Upplyftande vyer, va!

Kvällen med Kent

Ni vet när man önskat något under en himla lång tid (säg sisådär 12 år) men det har verkat stört omöjligt att få, och så helt plötsligt händer det, nästan av en ren slump. Då blir man inte glad, man blir helt nipprigt exalterad och upprymd i hela kroppen, så där så att det gör ont i magen, händerna skakar och flinet sträcker sig från öra till öra!

Så kände jag mig idag.

Fast först kände jag mig förvånad och arg. Hela våren och sommaren har jag haft ögonen öppna efter konserter jag vill se, utan något större resultat. Döm då om min förvåning när jag igår fick veta att ett av mina absoluta jättefavoritband, Kent, skulle lira på Långholmen i Stockholm ikväll! Jag begriper inte hur jag har lyckats missa det. Eller, jag begriper inte hur folk nosat reda på det för det har ju inte annonserats! Direkt.

Ilskan förbyttes snart mot beslutsamhet. Konserten var givetvis slutsåld, men kan jag inte se dem live tänkte jag banne mig lyssna till dem live. Så jag bestämde att tillbringa kvällen i gröngräset utanför konsertområdet.

Som ni säkert förstår ändrades den där bakåtlutande attityden ju längre dagen led. När jag väl kom till Långholmen ville, ville, VILLE jag bara in. Så jag spanade efter överblivna biljetter. Ja, spanade. Jag har en teknik, he, he… har liksom blivit lite av en expert på att skaffa biljetter till utsålda arenor. Det räcker inte alltid att stå med en skylt som säger ”biljett köpes”. Det är det tillräckligt med svartabörsnissar som gör.

Och de skulle ha tusen spänn för sina. 1000kr! (ordinarie pris var 400kr.) Jag såg en man som gav upp letandet efter bara någon halvtimme och köpte av svartabörsnissarna. Tusen spänn! Huvvaligen, så desperat var jag inte. Då lyssnade jag hellre, och satsar på att komma in på nästa konsert.

Trist nog verkade samtliga biljettinnehavare ha tänkt gå. Jag fick fler och fler konkurrenter i området, och de verkade inte heller få napp… Så jag gav till slut upp och satte mig ner på en ledig plätt (bland alla andra som också tänkt picknicka just där just då) precis bredvid entrén.

DÅ såg jag ett sällskap som höll upp sina biljetter och erbjöd dem till försäljning. Jag lovar, det tog två sekunder för mig att hoppa upp och skynda fram till dem.

Så var jag inne. Fatta, jag var inne på konserten! Jag skulle äntligen få se KENT! LIVE!

Och ja, det kändes ungefär hur kanon som helst.

* Det var kul att höra låtarna live. På skiva tycker jag sångaren har en förmåga att låta halvpackad ibland när han sluddrar fram texterna. Det försvann totalt live.
* Jag gillade den avskalade dekoren med ljuseffekter. Såg riktigt läckert ut när bandet bitvis bara syntes som svarta silhuetter i det starka motljuset.
* Något som först verkade som en festlig sluteffekt blev strax en fin gest och framstod i efterhand som en genialisk detalj full med syfte och mening. Under sista extralåten sprutade det nämligen ut röd, festlig papperskonfetti. När de dalade ner såg jag att det inte bara var pappersbitar utan duvor/svalor i tunt silkespapper. När jag kom hem upptäckte jag att på det röda silkespappret var olika Kent-låtar tryckta. Genialt, inte sant!

Kent har ju genom åren inte bara utvecklat sig över genregränserna utan presterat en otrolig massa låtar. Exakt hur många förstod jag idag eftersom de under konserten lyckades undvika i princip samtliga av mina favoriter! Naturligtvis körde de de senaste årens låtar, så de gamla godingarna var borta (jag önskar jag kunnat se dem för 5-10 år sedan…), men det visade sig också att vi inte hade samma favoriter från de ’nyare’ skivorna. Ganska otroligt egentligen, att de lyckas knåpa ihop 1 tim 45 min med förvisso bra låtar, men nästan inte någon som är på min topp 10-lista! Det tyder på mångfald.

Med risk för att låta som en riktig tant, men till nästa konsert hoppas jag det finns sittplatser. Seriöst! Kent är ju inte direkt något röjarband, så något party på gräsplanen var det aldrig tal om. På sin höjd vaggande i takt, händer i skyn och bytande av ben för att de blev trötta. Normalt brukar jag vilja stå på konsert, men jag insåg att deras musik är perfekt att sitta till…

Dessutom gjorde de mig faktiskt lite, lite besvikna. De var ju inte direkt något röjarliveband! Ärligt talat, jag hade faktiskt förväntat mig mer. Fast det är klart, deras typ Kraftwerk-non-showiga scennärvaro passar ju utmärkt till deras nya coola synthiga look… trist bara att de skalade bort så mycket att de i princip skalade bort poängen med att lira live. De hade inte ens mellansnack! Vilket resulterade i en nästan pinsam tystnad mellan varje låt, för publiken var ju inte röjiga när bandet inte var det utan väntade tyst och snällt till nästa sång. Ärligt talat, så som framträdandet var upplagt var det inte stor skillnad på att lyssna på skiva och se dem live. Ja, det skulle vara att man slapp Jocke Bergs sluddrande, och att det ändå är en viss känsla inblandad att vara på konsert.

Negativa inslag till trots, nästa gång lär jag vara på plats igen. Sittande. Med biljett som är köpt på förhand! För nu tänker jag nog banne mig Googla på samtliga band jag kan tänka mig en gång i veckan, så att en sån här miss inte återuppstår.

Jag har sett Kent!

Äventyret på Allsång på Skansen

Äventyr behöver ju inte betyda hälsovådliga strapatser eller otillgängliga paradis. Även en tripp till Djurgården i Stockholm kan vara ett äventyr. Framförallt om man som jag aldrig kunnat föreställa sig mitt i folkhavet på Allsång på Skansen.

Men där stod jag idag, omgiven av enligt uppgift 24000 pers (tydligen största siffran på fyra år) i varierande åldrar mellan 1 månad och 95 år. Det var barnfamiljer på semester, tonårstjejer med för mycket smink och sångarens namn i pannan, det förälskade paret i sommarnatten, tant Ingrid och tant Rut med picknickkorgen och så några förvirrade spanska studenter som förundrat tog kort på allt och alla.

Allsång på skansen, förresten. Var det tre allsånger totalt, tror jag? Fast det är klart, publiken trallade ju med i de välkända låtarna artisterna sjöng också. Och det är väl vinnarkonceptet, det som vann över mig från skeptiker till sommarglad allsång. En lagom blandad klunga artister – från Salem AlFakir och DiLeva till Real Group och Drängarna – som sjunger ett par låtar under en timmes tid, varvat med lättsamt småprat och så tre allsånger då rå. Precis så blandat att det känns fräscht och precis lagom långt för att det inte ska hinna bli tråkigt och man ska hinna få alltför ont i fötterna.

Allt som allt så kan upplevelsen beskrivas som Trevlig. Trevlig folksamling, trevlig utformning, trevlig musik och trevligt sommarväder. Det enda som inte var trevligt var att alla djur utom Järven (det är sant!) hade gått och lagt sig när jag kom vid sextiden, och de få stackare som var ute i solen låg gömda bakom stenar och under buskar så det rådde ett allmänt Var Är Ville-spel vid inhägnaderna.

Jo, jag kan allt tänka mig att gå tillbaka. Dels i och för sig för att jag har årskort på Skansen så det är ”typ gratis”, men även för att det är trevligt att strosa runt på Skansen på kvällen när det inte är så mycket folk (alla står ju och trycker vid Sollidenscenen för att få bra platser, så det är gott om svängrum vid djuren och gårdarna) och så naturligtvis för att få sig en lagom lång timmes varierad underhållning.

Smart i skrivande stund

Inför hösten sökte jag några kvällskurser på universitetet. "Bara på skoj." Faktum var att jag letade skrivkurser, helst någon som riktade in sig på hantverket Skönlitteratur eller på journalistik. Jag insåg dock snabbt att förutom Poppius journalistkurs för 17600kr (för en termin! Jag ska fundera på det, den dagen jag ser 17600kr...) så verkade de få skrivkurserna vara inriktade på deckare. Men jisses, har vi inte nog av deckarförfattare i det här landet nu?!

Stockholms universitet hade i alla fall en kvällskurs i att "Skriva i yrkeslivet". Jag fick för mig att det kunde gå ut på att formulera brev och annat jag inte direkt kände mig upphetsad inför, men vad gör man när skrivnerven rycker och hobbynerven pockar? Så jag sökte, och kom in. Jag får ju i alla fall skriva!

Nu har jag läst lite mer om kursen och upptäckt två saker. För det första verkar det inte alls handla om att skriva brev och offerter utan om att faktiskt skriva olika typer av informationsmaterial. Det ska jobbas både på språkanpassning, struktur, målgrupper och annat. Ja, det kan väl rakt inte skada att utvecklas på den punkten och att även få kunskapen på papper. För det andra hade Poppius i princip samma kurs ("Skriva i jobbet". Känn på den nyansskillnaden!) men till skillnad mot universitetets ca 300kr i registreringsavgift så vill Poppius ha.... för samma korta kurs... 6400kr!

Fan vad jag är smart, jag ska gå nästan gratis på universitetet! Och vet ni, i brist på matnyttiga kurser i kreativt skrivande så ser jag riktigt fram emot att sätta tänderna i höstens skrivuppgifter. Mums!

Acklimatisering

"Åh, vad svalt det är idag!" utbrast jag imorse när det var 19 grader inomhus och jag för första gången på länge kände att jag kunde klara mig utan fläkt och därför åt frukost i köket istället för på balkongen.

"Men jisses, vilken lustig känsla." tänkte jag när jag klev ut genom porten och vinden kändes... kall? Kanske inte kall, förresten, men sval nog för att jag skulle hämta en tunn kofta att täcka armarna med.

Man vänjer sig vid det mesta. Så även tropisk sommar!

Så till den grad, tydligen, att jag när jag kom hem nu ikväll suckade hänfört över hur underbart svalt det var i lägenheten. Det var ju bara +30 grader nu.

Konfliktlösning a la Allan

"Allan hade varit ute och sett sig omkring i världen och om det var någonting han lärt sig så var det att de allra största och till synes mest omöjliga konflikterna på vår jord byggde på plattformen: "Du är dum, nej det är du som är dum, nej det är du som är dum." Lösningen, sa Allan, var många gånger att man klämde en sjuttifemma brännvin tillsammans och blickade framåt."

(Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, sida 201)

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vad är det för vits att haka upp sig på motsättningar där båda tycker den har rätt och den andre fel, det kommer ju aldrig lösas i vilket fall? Nej, då kan man lika gärna acceptera att man uppfattar saken olika, dricka en skål (eller skaka hand), lämna oredan bakom sig och gå vidare i livet tillsammans.

Skål!

Varför mediabild inte är detsamma som verklighet

Vissa människor klarar knappt att läsa en tidning eller se på en nyhetssändning utan att himla med ögonen, rynka pannan och både lägga till och dra ifrån i siffror och slutsatser. Andra människor spärrar upp ögonen, drar åt sig öronen och förfasar sig över hur hemskt och uschligt allt och alla är.

Dessa två grupper - de kritiskt tänkande och de mindre kritiskt tänkande människorna - påträffas i vartenda lunchrum och lunchrestaurang när det diskuteras samhällsfrågor. Men som Thomas DiLeva sjöng; "vem kan man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här?"

Ett färskt exempel:

När jag klev av bussen hemmavid igår kväll så stod en polisbil vid det lokala torget. Några andra gubbar var också där. Hemma på balkongen såg jag ytterligare en polisbil vid torget. Det hela osade av att "nåt" tidigare hade hänt. Imorse läste jag en liten notis i ena marginalen av DN att en 20-årig kille blivit skjuten i benet på det lokla torget ca en halvtimme innan jag klivit av bussen. Inga ytterligare omständigheter angavs, bara att han blivit skjuten i benet.

I ett väntrum imorse stod TV4-nyheterna på. En av huvudnyheterna var att en 16-årig kille blivit skjuten i benet i Rosengård i Malmö. Inga ytterligare omständigheter angavs, bara att han blivit skjuten i benet. Förutom att det kommenterades att det inte var första gången någon blivit skjuten i området.

Visst, det är troligen större nyhetsvärde i att någon "igen" blivit skjuten i ett känt orosområde, fast torde inte skottlossningar och benskjutningar ha likvärdigt intresse när omständigheterna är lika intetsägande i båda fallen? Vore det mer nyhetstorka och man valt att fokusera på skottlossningar generellt så hade troligen även 20-åringen fått publicitet. Men nu blev det inte så.

Och då kan ju jag inte kan låta bli att ifrågasätta varför man valde att fokusera på just det man rapporterade om. Vad är nyheten egentligen att ett brott begås i ett socioekonomiskt svagt område? Och om det nu är som det antyddes i nyhetsinslaget, att det skjuts både hit och dit i området, då torde väl det vara vardagsmat och numera mist intressestatus? Torde inte en i sammanhanget 'ovanlig' företeelse i ett medelklassområde i så fall vara av större nyhetsintresse eftersom det sticker ut? Jag undrar bara.

Med detta dagsaktuella exempel ville jag illustrera varför man inte kan forma verklighetsbilden efter hur media rapporterar. Det skjuts inte bara i socioekonomiskt svaga områden som Rosengård, det skjuts även i medelklassområden som Edsberg i Sollentuna. Även om det inte alltid syns på nyheterna.

I sommarens soliga dagar...

...vi åker båt och kastar bollar i hagar!

Har haft en vecka semester över midsommar och som ni kan tänka er har det varit en riktigt solskenshistoria. Tog det väldigt lugnt på mina föräldrars sommarställe, lekte med hunden, åkte båt, fiskade, lekte lite mer med hunden, kollade in en loppis, läste, badade (i det lite för kalla vattnet, fast det värms nog kvickt nu) och hann t.o.m göra en dagsutflykt till Åland. Lånade med en bil och åkte till Kastelholms slott, Vita Björns fängelsemuseum och doppade fötterna bland kobbar och skär i Käringsund (och betraktade mycket lustiga original på båtresan - var håller alla dessa kufar till till vardags?!). Underbart mysigt! Berättar kanske mer vid tillfälle... annars får ni googla, för de ställena är verkligen värda ett besök! Eller två. Har inget emot att åka tillbaka, och utforska mer. Åland är helt klart underskattat som semestermål!

Två dagar jobb så är det sol och 25-30 grader till helgen igen. Det betyder tebaks till sommarstället och fortsätta ta det lugnt och njuta av sommaren.
Vem vet, kanske jag och Rasmus även får tillfälle att dra på oss flytvästarna igen!