25 July 2010

Carinas klätterträd

Naturligtvis sken inte solen hela sommaren lång när jag var liten. Inte heller tillbringade vi hela somrarna på mormor och morfars sommarställe. Men de där veckorna varje år kändes ändå som Sommar, inte minst i backspegeln.

Sommarstället är sedan länge sålt, men visst drömmer jag om att en dag köpa tillbaka det. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas åt hur varsamt de nya ägarna har förvaltat det. Såvida jag kunde se från grusvägen förra helgen så har förändringarna inte förändrat helhetsbilden alltför mycket. Förutom att de riviga, snåriga hallonbuskarna är borta. Dumt, vad ska barn nu trassla in sig i!

Den största symbolen, monumentet över mina barndoms somrar, är ändå helt oberoende av ägarförhållanden. I närheten av en tjärn inne i skogen (mycket närmre än jag minns det, fast mina ben var ju kortare på den tiden...), bredvid bergshällarna och världensbästasmultronställe (ja, ett ord), bevakad av huggormarna i högagräset (också ett ord) står det. Lite högre, lite snårigare, lite mer uttorkade grenar sedan sist. Men ändå. Klätterträdet.

Vägen från stugan gick genom skogen. Vid skogstigarnas T-korsning tog man höger. Snabbt. Och utan att blicka mot den alldeles kolossalt mörka skogen åt vänster där det säkert inte men ändå kanske bodde troll och monster. Ibland kunde man höra dem bakom sig, då sprang man ända tills man kom till högagräset där det var ljust och inga monster vågade sig. För där bodde huggormar. Det gällde att stampa ordentligt i marken för varje steg man tog på stigen, då blev ormarna rädda och försvann. Vid en given punkt som bara de invigda kände till så svängde man vänster i gräset (och stampade lite extra) för bergshällen bredvid gläntan var någon meter hög men just där, ungefär där huggormsungarna och ödlorna brukade vara om våren, där fanns en hylla halvvägs uppför bergväggen och dessutom en mossbeväxt sten i diket så att man bekvämt kom över det också. Det var som en hemlig ingång till en hemlig värld. Där Klätterträdet regerade.

Ibland gick hela familjen dit. Då brukade vi barn, pappa och morfar springa i förväg genom skogen medan mamma och mormor i bakgrunden manade oss att inte klättra för högt. Pappa och morfar brukade komma fram först. När vi barn kom var de redan fullt upptagna med att tävla och befann sig någonstans högt, högt ovanför våra huvuden, ändauppitoppen. Vi klättrade glatt efter. Vi visste att vi inte vågade klättra lika högt, men vi tävlade sinsemellan. Ungefär när det kittlade i magen och man var tvungen att stanna på varenda gren för att övertala sig själv att klättra ett steg till, fortfarande med pappa och morfar högt, högt ovanför våra huvuden, då kom mamma och mormor fram. Från under trädet skällde mormor högt och argt på morfar och mamma bannade pappa för att de klättrat så förskräckligt högt upp. Vi barn satt på våra grenar, långt under pappa och morfar, och fnissade över att det inte var vi som var i trubbel. Det var kul!

Undrar hur högt jag skulle våga klättra idag...

2 comments:

equaltonone said...

Härlig beskrivning av ett härlig barndomsminne!
Kunde du verkligen låta bli att klättra nu?

/ Lotta

Carina D said...

Ha, ha, jodå, förutom att knäet inte skulle palla så såg grenarna lite väl bräckliga ut... kanske trädet också blivit gammalt. :)