Kvällen med Kent

Ni vet när man önskat något under en himla lång tid (säg sisådär 12 år) men det har verkat stört omöjligt att få, och så helt plötsligt händer det, nästan av en ren slump. Då blir man inte glad, man blir helt nipprigt exalterad och upprymd i hela kroppen, så där så att det gör ont i magen, händerna skakar och flinet sträcker sig från öra till öra!

Så kände jag mig idag.

Fast först kände jag mig förvånad och arg. Hela våren och sommaren har jag haft ögonen öppna efter konserter jag vill se, utan något större resultat. Döm då om min förvåning när jag igår fick veta att ett av mina absoluta jättefavoritband, Kent, skulle lira på Långholmen i Stockholm ikväll! Jag begriper inte hur jag har lyckats missa det. Eller, jag begriper inte hur folk nosat reda på det för det har ju inte annonserats! Direkt.

Ilskan förbyttes snart mot beslutsamhet. Konserten var givetvis slutsåld, men kan jag inte se dem live tänkte jag banne mig lyssna till dem live. Så jag bestämde att tillbringa kvällen i gröngräset utanför konsertområdet.

Som ni säkert förstår ändrades den där bakåtlutande attityden ju längre dagen led. När jag väl kom till Långholmen ville, ville, VILLE jag bara in. Så jag spanade efter överblivna biljetter. Ja, spanade. Jag har en teknik, he, he… har liksom blivit lite av en expert på att skaffa biljetter till utsålda arenor. Det räcker inte alltid att stå med en skylt som säger ”biljett köpes”. Det är det tillräckligt med svartabörsnissar som gör.

Och de skulle ha tusen spänn för sina. 1000kr! (ordinarie pris var 400kr.) Jag såg en man som gav upp letandet efter bara någon halvtimme och köpte av svartabörsnissarna. Tusen spänn! Huvvaligen, så desperat var jag inte. Då lyssnade jag hellre, och satsar på att komma in på nästa konsert.

Trist nog verkade samtliga biljettinnehavare ha tänkt gå. Jag fick fler och fler konkurrenter i området, och de verkade inte heller få napp… Så jag gav till slut upp och satte mig ner på en ledig plätt (bland alla andra som också tänkt picknicka just där just då) precis bredvid entrén.

DÅ såg jag ett sällskap som höll upp sina biljetter och erbjöd dem till försäljning. Jag lovar, det tog två sekunder för mig att hoppa upp och skynda fram till dem.

Så var jag inne. Fatta, jag var inne på konserten! Jag skulle äntligen få se KENT! LIVE!

Och ja, det kändes ungefär hur kanon som helst.

* Det var kul att höra låtarna live. På skiva tycker jag sångaren har en förmåga att låta halvpackad ibland när han sluddrar fram texterna. Det försvann totalt live.
* Jag gillade den avskalade dekoren med ljuseffekter. Såg riktigt läckert ut när bandet bitvis bara syntes som svarta silhuetter i det starka motljuset.
* Något som först verkade som en festlig sluteffekt blev strax en fin gest och framstod i efterhand som en genialisk detalj full med syfte och mening. Under sista extralåten sprutade det nämligen ut röd, festlig papperskonfetti. När de dalade ner såg jag att det inte bara var pappersbitar utan duvor/svalor i tunt silkespapper. När jag kom hem upptäckte jag att på det röda silkespappret var olika Kent-låtar tryckta. Genialt, inte sant!

Kent har ju genom åren inte bara utvecklat sig över genregränserna utan presterat en otrolig massa låtar. Exakt hur många förstod jag idag eftersom de under konserten lyckades undvika i princip samtliga av mina favoriter! Naturligtvis körde de de senaste årens låtar, så de gamla godingarna var borta (jag önskar jag kunnat se dem för 5-10 år sedan…), men det visade sig också att vi inte hade samma favoriter från de ’nyare’ skivorna. Ganska otroligt egentligen, att de lyckas knåpa ihop 1 tim 45 min med förvisso bra låtar, men nästan inte någon som är på min topp 10-lista! Det tyder på mångfald.

Med risk för att låta som en riktig tant, men till nästa konsert hoppas jag det finns sittplatser. Seriöst! Kent är ju inte direkt något röjarband, så något party på gräsplanen var det aldrig tal om. På sin höjd vaggande i takt, händer i skyn och bytande av ben för att de blev trötta. Normalt brukar jag vilja stå på konsert, men jag insåg att deras musik är perfekt att sitta till…

Dessutom gjorde de mig faktiskt lite, lite besvikna. De var ju inte direkt något röjarliveband! Ärligt talat, jag hade faktiskt förväntat mig mer. Fast det är klart, deras typ Kraftwerk-non-showiga scennärvaro passar ju utmärkt till deras nya coola synthiga look… trist bara att de skalade bort så mycket att de i princip skalade bort poängen med att lira live. De hade inte ens mellansnack! Vilket resulterade i en nästan pinsam tystnad mellan varje låt, för publiken var ju inte röjiga när bandet inte var det utan väntade tyst och snällt till nästa sång. Ärligt talat, så som framträdandet var upplagt var det inte stor skillnad på att lyssna på skiva och se dem live. Ja, det skulle vara att man slapp Jocke Bergs sluddrande, och att det ändå är en viss känsla inblandad att vara på konsert.

Negativa inslag till trots, nästa gång lär jag vara på plats igen. Sittande. Med biljett som är köpt på förhand! För nu tänker jag nog banne mig Googla på samtliga band jag kan tänka mig en gång i veckan, så att en sån här miss inte återuppstår.

Jag har sett Kent!