Det beror på

Minst 25 fall av sexuella trakasserier, några ringa misshandel, några ofredanden, några förtal och ett otal förolämpningar. Mitt brottsfacit efter en 17 timmars resa till Göteborg i lördags. OM någon utomstående velat hade den kunnat anmäla mig. Lätt.

Jag smekte mäns rumpor. Jag spred osanna rykten om våta drömmar män haft om andra män i gruppen. Jag kallade folk för saker mina fingrar inte tillåter mig att skriva nu. Jag utnyttjade en vetskap om hur en viss person per automatik får stånd och - typ - fixade det. Jag slog folk i bakhuvudet. Jag kom med både lätta och grova sexuella anspelningar. Jag...

Hade jag varit man och de kvinnor hade vänsterfeministerna sett till att jag fått en egen avdelning hos JÄMO!

Men nu var det bara en utomstående som såg och rodnande mumlade han förvånat: "vad elaka ni är mot varandra".
"Det är kärlek", svarade jag.
En rå men hjärtlig ton funkar bara i en grupp fylld av ömsesidig kärlek. Annars blir det automatiskt trakasserier och mobbing.

Det var tanken på Big Brother som fick mig att reflektera. Jag vet egentligen ingenting om vad som hände, för jag har bara läst en halv artikel om det. Jag vet bara att det vi gör med/mot varandra i vår grupp av en utomstående lätt skulle kunna tas för något brottsligt. Men för oss är det bara ett skämt. Ett gott skratt. Även om någon kanske klämmer för hårt ibland eller verbalt går över en gräns. Men då markeras detta, man ber om ursäkt och sedan kör vi vidare. Det är inte värre med det. Det är lätt att bli uppslukad av leken ibland. Om en oönskad handling ska leda till ett höjt finger eller en polisanmälan, det beror på.

Det var många tankar som for genom huvudet där nånstans mellan Linköping och Stockholm på lördagnatten. Att saker uppfattas olika var en sak. En annan sak jag funderade över var hur svårt det är att definiera eventuella överträdelser. Om jag i sju års tid skrattat och "tillåtit" folk att skoja om mina bröst, till och med ta på dem, kan jag då helt plötsligt få för mig att jag inte gillar det där och då anmäla den som "tafsat" i sju år? Jag kom fram till att jag inte kan det. Att alla har ett ansvar för sig själv och har man inte markerat någongång så kan man inte helt plötsligt dra upp en egen gräns i efterhand. Folk är inte tankeläsare. Det finns något som heter "handelsbruk", när företag som uppträtt på visst sätt emot varandra under längre tid har rätt att anta att tillvägagångssättet även denna gång är ok. Jag är beredd att hävda att detta gäller även på andra områden. Om X fått smeka mina bröst i sju år, varför skulle han tro att det inte var ok även denna gång om jag aldrig sagt att det inte är det? Helt plötsligt kom jag fram till att de där obekväma frågorna i våldtäktsrättegångar inte är så irrelevanta trots allt. Det beror på.

Nu låter det som att vi går omkring och tafsar på varandra och kallar varandra för elaka saker hela dagarna. Så är det naturligtvis inte. Det är en fin balansgång mellan ett lyckat och ett plumpt skämt och de som oavbrutet "skämtar" är helt enkelt inte roliga. Själva roligheten ligger ju i den oväntade handlingen. Vi hade en oerhört skön och skämtsam stämning hela resan i lördags där sexuella skämt bara var en del i det hela. Men kommer en utomstående vid fel ögonblick... Som sagt. Antingen är jag en lyckad skämtare eller en sexbrottsling. Det beror på.