En plötslig saknad av den tid som flytt

Min yngsta lillebror är 7 år yngre än jag. Idag fick jag en sådan flashback att det faktiskt skar i hjärtat när jag var tvungen att vara vuxen och åka hem ifrån honom. Jag var hemma hos honom och vi började spela tv-spel. Det var nåt rätt trist spel med små apor inne i bollar som man rullade runt med och samlade bananer, eller boxades på en plattform tills den andre åkte över kanten. Japp, vi är över 20 båda två.

När vi satt där med joystickarna kände jag den där närheten jag saknat sedan han blivit stor. När vi var yngre stod vi varandra oerhört nära. Det är nog inte fel att säga att jag var som en extramamma redan från början, utan att vara mammig liksom. Kanske var jag bara en storasyster helt enkelt, det kanske är den definitionen som är den rätta. Hur som helst, även när vi blev störra gjorde vi saker ihop. När jag flyttat hemifrån brukade han komma över på videokväll för att slippa föräldrarna ett par timmar och hade han kärleksbekymmer fick jag lyssna på alla detaljer.

Vad jag saknar mest är två saker. Först alla våra badturer. Han gick fortfarande på lågstadiet när vi låg på filtarna vid vattnet och pratade om Gud, döden, universum och allt annat en åttaåring går omkring och grunnar på. Han har alltid varit en grubblande poet, den mannen. Jag ville aldrig att de stunderna skulle ta slut. De kluriga stunderna, för jag såg det som ett slags hederssak att inte servera honom åsikter eller övertyga honom om att jag hade rätt, för det finns inga rätta åsikter. Jag tror han gillade att få tycka som han ville, testa sig fram lite. Till skillnad mot både skola och föräldrar hade jag inget facit, jag var bara ett bollplank. När jag så gav honom min åsikt men han fortsatte att hålla fast vid sin, då kände jag mig stolt över honom.

För det andra saknar jag våra stunder i mitt rum. Min andra bror hade alltid kompisar, min syster skrek "uuut" men lillebror visste att han alltid fick komma in till mig. Ibland knackade han. Ibland när jag satt och pluggade smög han bara in med famnen fullt av He-man och Transformers, la sig på sängen och lekte. Då och då blev krascherna för höga så jag fick be honom vara tyst. Tydligen kunde jorden explodera utan ljudeffekter också. Låg jag på sängen och läste gällde det att ligga stilla. Helt plötsligt kunde jag upptäcka att en Transformers var fånge under knävecket, Skeletor stod på knät och slogs med He-man och hela min kropp var ett slagfält fullt av lego-gubbar. Då var det bara att vackert ligga still och läsa tills kriget var över. Ibland lekte han ett tag och smög sedan ut lika tyst som han kom, ibland var han kvar tills han somnade och ibland kunde han efter ett tag lite försynt fråga om jag hade tid att prata, och så hade vi ett litet badstrandssamtal på kvällskvisten.

Jag saknar dessa tider. Vi har fortfarande nära kontakt, men nu har jag fått konkurrens av den andre brodern. De har liksom vuxit ikapp varandra så nu är de ute och festar ihop, spelar tv-spel och är riktiga polare. Det är ju skitkoj, men man vill ju ogärna medge att lillebror blir stor han också... Helst ska han för alltid ligga på min säng och leka med Transformers.