"Kom loss och sjung med oss"

Tänk vad glad man kan bli av två gamla kassettband. Jag fick med mig två band hem när jag varit och fikat hos mormor och morfar idag. Jag anade vad det var, för på ett av dem hade "någon" precis lärt sig bindestreck och skrivit jul-sånger och god-jul...

Jag lyssnade dock på det andra först. Ett sånt där illgult Postens Ljudbrev om ni kommer ihåg dem?! Ja, en sak märkte jag, jag tror jag anar varför jag aldrig får sjunga nationalsången i Globen. En alt-tjej som sjunger i för hög tonart och inte har harklat sig före. Japp, det var jag. Jag hörde detta kraxande extra tydligt eftersom jag såklart inte mumlade utan stämde i för kung och fosterland så min stackars syster kunde skrika sig hes och ändå bara passera som kör. Min bror dränkte jag helt.

Det var väldigt vilka avancerade sånger vi sjöng! Inte bara gamla Nu är det jul igen (som vi drog av i rekordfart, framför allt "men det var inte sant") utan både käcka och fina Gud och Jesus-sånger med rätt avancerade melodier. Det var tydligt var våra influenser kom ifrån. Vi bodde i ett litet brukssamhälle i Västerbotten så alla aktiviteter var antingen inom idrotten eller inom kyrkan. Jag och min syster var såklart med i både Pax-kören i Pingstkyrkan, Tisdagsträffen i EFS och FG-PG i Svenska Kyrkan. Klart det märktes på adventsångerna. En del hade jag helt glömt bort. Vår favorit var tydligen "Ett litet barn av Davids hus" för den skrek vi nästan fram i vår iver att överrösta varandra. (eller kanske för att det var den enda i normal tonart...) Jodå, min bror hakade på han också.

Men det bästa av allt var när vi skulle hälsa på slutet. Gissa om det var kul att höra vår Västerbottniska! Jo, jag hade faktiskt dialekt. Det är sant! Och våra roller var lika tydliga då. Systern var korrekt och lät lagom gullig. Min bror tog flera sekunder på sig att våga öppna munnen, sedan stakade han fram något knappt hörbart, stackars lilla blyger. Jag babblade på och brydde mig inte om ifall jag stakade mig. Brydde mig inte om att jag tog upp plats heller verkar det som...

Ja, och så lyssnade jag på nästa band och där höll jag solo-show. Vad underbart att höra hur jag tacklade minnesluckor och svåra texter. T ex hade jag kört Goderafton både herre, fru och gäst men så började på en tredje vers. Uppenbarligen kom jag på mig själv mitt i att jag redan sjungit om gäst, så jag tystnade en sekund innan jag ändrade till - HÄST! Och fortsatte: "Vi önskar att du hade lite hö........... i krubban din." Säger bara, observera dialekten...

Började senare spåna på en helt egen sång. Egen melodi, egen text. Om igen, det var tydligt var influenserna kom ifrån. Sången började som en nedstämd psalm a la svenska kyrkan, gick över till en halleluja-hyllning av både kristus och Gud för att sluta i ett rungande "HURRA, HURRA, HURRA FÖR JULEN"! Underbart!

Sedan kom knorren på historien. På slutet sa jag "...så jag önskar både dig och Gunnar en riktigt God Jul." Det var inte mormor och morfars band. Det var Mammasmormor och Gunnars. Mammasmormor. Anny. Oh, jag hade sjungit in ett för henne!

De flesta har en gammelmormor eller mormorsmor. Inte vi. Anny har alltid, alltid hetat mammasmormor. Mormor hade alltså sparat bandet när mammasmormor gick bort. Gunnar var hennes gode vän (de var grannar och ihop så mycket att vi barn trodde det var hennes man och mammas morfar, men det var det inte) och de hade förmodligen lyssnat på bandet tillsammans. Jag fylldes av en sådan varm känsla när jag tänkte på det. Hon kom tillbaka en kort stund. Jag hade så svårt att ta det när hon gick bort, och nu känns det underbart att ha en levande länk till henne. Även om jag får ta kraxandet och de ibland pinsamma nödrimmen på köpet...

Hurra, hurra, hurra för morföräldrar som sparar på grejer!