Hej och hej då, liksom

Utan internet försmäktar jag på denna ö.

Typ. Har inte haft tillgång sedan i onsdags och tyvärr har jag inte direkt tid att skriva ikapp ikväll/natt heller. Min kropp vill sova och det har jag nekat den i fem dagar nu, så jag har lovat... I torsdags drog jag på mig nåt skit så nu har jag ont i huvet, halsen, höger öra och har dessutom fått lite feber. Inte undra på... Det var inget kul att jobba med det här, men va tusan, jag har ju varken lust eller råd att vara sjuk de sista dagarna på jobbet. Och inte vill/kan man skjuta upp alla sista-träffar heller. Men de var varnade. De träffade mig på egen risk.

Nu har jag städat, packat, städat - fan, köket ville ju aldrig bli klart! Hela tiden hittade jag nya små fläckar, på rent omöjliga ställen! - och imorgon får vi se om jag lyckas slänga ut något mer ur väskorna. Bagaget väger 29kg och handbagaget 14, så något kanske jag borde kunna dumpa...

Men nu vill jag inte åka längre. Jag vill inte resa ifrån alla vänner och bekanta och familjära situationer och familjen. Jag vill stanna hemma!

Så jag ignorerar alla känslor, slår på tunnelseendet och försöker se fram emot dagen då jag har både jobb och rum fixat. Men den enorma osäkerheten gör ju att jag klamrar mig än mer fast vid det vanda. Förra gånger såg jag bara fram emot att resa, men då visste jag ju var jag skulle bo och vad som skulle hända. Det var lättare att släppa sargen. Nu är det som att jag kramar sargen och bara har världens slagsmål framför mig. Så jag försöker fokusera på sargen mittemot. Jag kommer ju nå dit. Det gäller bara att våga skrinna ut i kaoset först.

Halv sju imorgon kväll åker vi hemifrån. Kvart i tio lyfter planet. Då börjar matchen.

Äh, fy fan, nu spårar det ur. Gonatt.