Beinn Dorain & Beinn an Dothaidh eller Nintendo-berget & Sound of Music-berget

Jag maste sluta vara som ett barn fore julafton nar jag ska ut och vandra. Det ar inte bra att sova rastlost dagen fore en lang, fysisk aktivitet! Men det gjorde jag; jag kunde inte somna, jag vaknade flera ganger bara for att se vad klockan var, men markligt nog var jag pigg som en larka nar klockan ringde 5.15 pa lordagmorgonen.

Jag vet att man aldrig kan lita pa vadret uppe i bergen, men jag hade foljt BBC i tre dagar och det var sol och moln i hela vastra Skottland, sa jag kande mig faktiskt lugn. Vi kom till Loch Lomond - da borjade det regna. Det slutade innan Bridge of Orchy som tur var och det var faktiskt sol och moln, eller snarare moln och sol, under dagen. Bara det att ingen sagt att molnen skulle ligga nere pa bergen.

Bergen nas fran samma bergspass och for att komma dit fick jag forst en skon morgonpromenad pa skona stigar, sedan fick jag en halsbrytande klattring uppfor en brant stig bestaende enbart av minst knytnavsstora, rullande stenar. Jag hatar "boulder fields", aven sma, och jag ar livradd for att ramla. Men som sagt: upp kommer man alltid. Tankte att jag fick oroa mig for nervagen nar det var dags. Jag sag inte fram emot den.

Nintendo-berget (1075m)

Fran bergspasset mellan de tva bergen var det faktiskt en ratt kul vandring uppfor Beinn Dorain. Det var omvaxlande stig, gyttja, stenigt och relativt platta plataer med far. Precis som i ett Nintendo-spel sa passerar man ett antal smabossar (sma, falska toppar) innan man kommer till slutbossen (toppen). Och precis som i Mario Bros, Zelda etc sa ligger inte slutbossen dar man tror att han finns, d.v.s. i stora salen i slottet (den storsta stenhogen av alla), utan darifran far man folja en liten stig som leder bakom slottssalen, over en smal rygg och ut pa en plattform dar den riktiga slutbossen (toppen) ligger. Jag forvantade mig nastan att ett monster skulle dimpa ner fran skyn ocksa, precis som i Zelda...

Jag ar overtygad om att utsikten fran Nintendo-berget ar magnifik, men fran forsta smabossen sa sag jag inget annat an marken 10 meter framfor mig. Resten var graddvitt, eller ska jag saga dimmvitt. Jag blev faktiskt besviken, for det har var utsikten jag sag fram emot. Molnen lattade lite pa nervagen, sa ett par foton fick jag trots allt.

Sound of Music-berget (1002m)

Som tur ar behover man inte ga ner till 0 innan man vandrar uppfor nasta berg utan man knallar bara ner till bergspasset pa ca 600m hojd. Darifran fick jag en helt annan vandring uppfor Beinn an Dothaidh an pa Nintendo-berget.

Forsta delen var en omsom lerig, omsom torr "brain trail"; man fick tanka till vilket vagval man gjorde. Nar denna del klarats av bredde en stor, vid, gron moss/grasslant ut sig. Som alltid holl jag ett oga pa klockan och nu sa den att jag hade en halvtimme pa mig att na toppen. Jag sag manniskor ga i en stoooor bage pa nervagen, men jag hade banne mig inte tid for det.

Dags for en aggressiv bergsattack. Jag sket i alla eventuella stigar (syntes inga, kan jag tala om) utan satte full fart rakt over faltet med sikte mot dar jag tyckte toppen borde vara. Faren skenade nar jag kom sattandes (naja, de flyttade pa sig i alla fall), jag flasade i takt med stegen men vagrade sakta ner, fast jag tog mig tid att vinka till en kvinna jag mott pa nedvagen fran Nintendo-berget och som nu var pa vag ner for detta. Jag nadde toppen med fem minuter till godo.

Molnen hade lattat helt och utsikten var... intressant nog underbar. Fran toppen har man hela Rannoch Moor framfor sig och det ar verkligen... ett stort ingenting. Totalt ode, dott och fran denna hojd aven platt. Jag sag precis var jag vandrade pa West Highland Way och jag sag pyttebilarna ringla bort i intetheten. Detta ingenting omringas av berg i alla storlekar och former. Att sta ensam uppe pa en solig bergstopp omgiven av varme och total tystnad och se detta maktiga landskap framfor sig. Vad ska jag saga? Det ar vart vartenda steg. Jag mindes plotsligt varenda anledning till att jag flyttade till detta land.

Sa hanford var jag att jag glomde mitt favoritlinne uppe pa stenhogen pa toppen! Detta kom jag pa nar jag redan, med andan i halsen, tagit mig forbi de rullande stenarna pa nervagen. Det fanns inte en chans att jag knallade upp igen, ens om jag haft tid. Jag offrar linnet at bergsguden och hoppas att det lonar sig. Kanske roar jag en och annan vandrare ocksa. En gammal sed sager att man ska ta en sten fran foten av berget, knalla upp till toppen och lagga den pa stenhogen dar, da ska gud hora bon. Eller nat sant. Det finns stenhogar pa varenda topp jag varit pa, ibland ser man faktiskt sma bonelappar instuckna dar ocksa. Jag bredde ut mitt linne pa stenhogen - och glomde den. Kanske tror nagon att jag lamnat den med bon om... vad vet ja, snygg solbranna? Ny garderob? Det kan de fa fundera over om de vill.

Var kommer da Sound of Music in i bilden? Jo, de dar grona vidderna uppe pa 1000 meters hojd kan bara inte korsas pa nervagen utan att man i solskenet brister ut i ett "The hiiiills that I cliiiimb, in the soooouuund of muuuusic - tadanananaaa - for a thousand yeeeeeaaars"! Faren maste ha trott att jag var galen.

Vandringen tog 10 timmar och enligt min nyinkopta stegraknare gick det at drygt 23000 steg upp och ner. Jag tycker det later lite med tanke pa att det gick at 3800 steg att ga 35 minuter till bussen pa morgonen. Naval, sista timmen innan bussen gick hem igen sa satt jag i kvallssolen med fotterna nedstuckna i River Orchy och titta pa riktiga galningar som hoppade och flog utfor Beinn Dorain med fallskarm. Det sag hellackert ut! Om jag bara visste hur nedslaget vid varje studs pa vagen ar sa skulle jag garna testa det sjalv. Snacka om hissnande upplevelse!