Celtic - Hibs (1-1): Och pa 3:e dagen tog Celtic emot bucklan

Jag minns nar jag var 10-11 ar och religionslararen i skolan havdade att man inte spelade fotboll i England pa sondagar. Jag protesterade att jag faktiskt sag en match just forra sondagen och lararinnan havdade att jag maste ha sett en repris... Jag minns att jag da kollade upp saken och att aven om lordagen av tradition ar Fotbollsdagen sa hade aven Engelska ligan latit modernisering ga fore religios tradition och sa spelades faktiskt "nufortiden" nagra matcher aven pa sondagar. Fast larobockerna hade forstas inte uppdaterats sedan forra arhundradet.

Idag tankte jag pa detta igen. Det ar inte bara sondag utan paskdagen och med tanke pa att jag under en bussresa i fredags sag inte mindre an 2 folksamlingar som bar kors sa var jag imorse inte forvanad over att se sa manga uppkladda manniskor pa vag till de kyrkor jag gar forbi pa vag till Celtic Park.

Sondag, paskdag, Jesu uppstandelse, katoliker och allt annat till trots - kl 14.00 var det 60'000 pers som kollade nar tva katolsk-anknutna lag spelade fotboll.

Jag borde skicka ett vykort till min gamla larare.

Efter matchen skulle Celtic ta emot bucklan (vi har ju redan vunnit ligan!) sa jag korde favorit i repris. Det gick sa dar. Det gick inte alls. Efter vandkorset sag jag andra halvlek pa tv i korridorerna, men precis nar vi skulle mobiliseras for att sla ring pa innerplan sa fick gruppledaren ett anrop och vi blev instruerade att bilda avsparrning! Utanfor arenan!! I ett horn som maste vara stans varsta blashal!!! Dessutom hade det under matchen slagit om fran senvar till midvinter.

Det ar tydligt att nagon vill att jag ska lara mig odmjukhet. Man kan inte alls fa allt.

Det lat maktigt nar hela stadion sjong Campione, You'll never walk alone, It's a grand old team to play for, Fields of Athenry och alla andra Celtic-hits och vaggarna skakade nar, vad vi antar, laget lyfte bucklan.

Nagon borde skicka mig ett vykort.

F o ar dagens laxa; skrattar bast som skrattar sist.
Vi var ett tjugotal pers som stod pa led utanfor arenan nar blasten tog tag i en killes keps och han fick springa ivag och hamta den. Nastan ingen lade marke till det forran jag borjade skratta. Sekunden efter kom nasta vindpust och min keps flog annu langre. Och gruppen skrattade annu hogre.

Odmjukhet, var det.
Glad Pask!