9 January 2011

Medan snön smälter tänker jag på skidåkning

För bara några dagar sedan låg snön djup och världen var en Bing Crosby-sång. Igår fick vädergudarna för sig att skoja med oss. Mitt i vintern beslöt de att skicka plusgrader! Så nu droppar det från taket så att det smattrar som regn på fönsterblecket. För två dagar sedan var det omöjligt att köra bil i området och människor var ute med ungarnas leksaksspadar och skottade! Idag ligger asfalten bar. Isn't it ironic, som Alanis Morisette skulle säga.

Och i detta töväder sitter jag och drömmer om längdskidåkning. Jag har börjat snöa in på tanken, faktiskt. Ett litet frö såddes förra året; det vore skoj att prova att åka. Eftersom jag älskar att vandra på sommaren så måste det ju vara lika lugnt och fridfullt att glida fram i skogen på vintern, eller hur? Alltså tror jag att jag skulle uppskatta det. Då, för ett år sedan, kunde jag inte sträcka ut högerbenet. Några fåniga missöden på trottoaren fick mig därför att ställa in tanken. Är det något jag minns från när jag var liten så är det att man sträcker ut benen i längdskidåkning. Om inte frivilligt så ofrivilligt när skidorna glider åt olika håll.

I år känns benet säkrare och jag kan sträcka ut mer än någonsin. Så pass att jag är beredd att prova skidåkning på plan yta i alla fall. Eventuellt flacka backar. Jag är lite orolig för vad som händer om jag ramlar med fart - plopp, så är knäet ur läge, liksom.

Så jag kontaktade mina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att farsans gamla skidor stod kvar i förrådet - dem han, jag och brorsan till slut delade på eftersom ingen ides köpa nya. Jodå, skidorna och stavarna stod kvar. Men pjäxorna var spårlöst borta! Eftersom skidorna är från 90-talets början så är läget lite knivigt. Idag görs inte pjäxor med gummirand och tre hål, idag ser de ut som något slags rymdbasketkängor och har en heeelt annan fästandordning.

Hyra skidor. Smart! Då kan jag prova om detta är något för mig utan att investera mer än några hundralappar. Samtidigt kan jag ju faktiskt få skidor som är ämnade för just mig, min längd och vikt istället för pappas tjugo år gamla. Så jag började googla runt i Stockholmsområdet. Icke-sa-nicke. Ingen skiduthyrning här, inte. Jag ska tydligen inte alls prova på skidåkning... Eller?

Lösningen heter Bjursås. I Dalarna finns ju både snö och skiduthyrning. Vad det verkar ligger Bjursås närmast Stockholm. Deras skidanläggning har inte bara utförsåkning utan även längdskidåkning, de hyr ut utrustning för ett par hundralappar - dessutom har de direktbussar från Stockholm för fyrahundra pix! Istället för att koncentrera sig på bilkörning i tre timmar upp och ner så får jag sova ett par timmar upp och troligen även ner efter en aktiv dag i spåren.

Nu har jag snöat in på detta mer än någonsin. Förvisso kunde de inte lova mig platta spår, men jag tänker att jag nog kan ta det lugnt och försiktigt och känna mig för i alla fall. Om vädret är ok och snön ligger kvar i Dalarna på lördag - då åker jag!

2 comments:

kinna said...

Coolt!

Jag har minnen av just det där långsamma glidet i spåren. Friden och tystnaden.

Minns också felvallade skidor med bakhalt och kullerbyttor i branta backar.

Hoppas du får en härlig dag med massor av det förstnämnda och inget av det andra :)

Och grillad korv. Man måste ha grillad korv när man åker skidor.

Carina D said...

Jotack, felvallat, bakhalt, en meter snö under skidorna, en halv meter mellan sko och skida, spread eagle i nedförsbacke, kalla tår... ja, jag har nog mest dåliga minnen. Men det är nog för att jag inte riktigt gillade det där sist jag åkte - typ i tonåren.

Nu däremot gillar jag ju fridfull natur så nu tror jag att jag kommer uppskatta det!

Förutsatt att jag får rätt valla. :)

P.s. varm choklad och falukorvsmacka är vad jag förknippar med skidåkning. Fast det blir det nog inte, blir nog te och skinkmacka - vuxen som man är ha, ha.