Den som vill vara fin får ta tid på sig

Med ett knä svullet som en rugbyboll, utsatt, smärtsamt och så stelt att man inte kan lyfta foten mer än någon centimeter från marken så finns det vissa saker man inte gärna gör. Som att kliva i badkaret och ta en dusch.

Tidigare i veckan tvättade jag håret i diskhon i köket och satt sedan närmare en timme på toalettstolen inne i badrummet och tvättade mig så gott det gick med tvättlappar. Å ena sidan kändes det som om jag var invalid på sjukhus och å andra sidan undrade jag om jag fått en försmak på hur livet kan te sig på ålderns höst om det vill sig illa... Jag lär behöva vara en pigg och kry gumma i så fall, för efter tvätten var jag helt slut och behövde vila!

Idag har knät kryat på sig såpass att jag tuffade till mig och gick korta sträckor inomhus med bara en krycka. Vilket innebar att jag lyckades flytta frukosten från köket till vardagsrummet själv - tjoho! Duschtanken dök då upp, för nu var det hög tid att genomgå pärsen igen. Nej, jag duschar inte varje dag, är ni inte kloka, då hade jag ju inte hunnit vare sig gå till jobbet eller laga middag! Vad jag än gör så tar det tid; så förutom frukost, jobb och middag så hinner jag med EN syssla till. Ringa ett samtal, lägga om bandage, bädda sängen, duscha...

Jag kände att det vore himla skönt med en riktig dusch. Det var då jag kom att tänka på Rosa Dojjorna. (Japp, ska skrivas med stor bokstav) Jag köpte dem häromåret som ett lätt ombyte när jag är ute och vandrar; för att kunna byta om efteråt när fötterna är ömma och för att använda när jag svalkar mig i någon bäck med vassa stenar eller smutsig strandkant. Och för att skrämma bort folk med.

De är tillverkade i gummi och något våtdräkts-liknande material och torde vara stört omöjliga att halka i. Och mycket riktigt, när jag väl - försiktigt - tagit mig i badkaret så stod jag där. Som en klippa. Och fick min underbara dusch. Det är när man varit utan något som man inser hur mycket man uppskattar det. Och jag uppskattar mina Rosa Dojjor!