Ur led är knät - och skrattkäken

Då har man varit och utforskat den skotska akutmotagningen dårå. Rätt underhållande - och gratis! Jag tar det från början.

På väg till bussen igår morse gick jag i en knapp märkbar nedförslut. Det var rätt halt för blötan på vägen hade frusit på. Knappt hade jag tänkt tanken förrän jag halkade till, högerknät slogs ur led och tillbaka och jag föll skrikandes till marken. Det jag de senaste fjorton åren varit livrädd för ska hända hände. Och det gjorde ont. Svärandes kämpade jag med gråten och försökte känna efter om benet var helt och värt att försöka stå på. Efter en stund hörde jag en röst bakom mig, lustigt nog var det en kollega - som sett mig, trott jag var ett fyllo och tänkt för sig själv "och den här tiden på morgonen, det här stället blir bara värre och värre".

Kroppen var chockad så skakandes stapplade jag till en låg mur och vilade ett bra tag innan jag stapplade vidare. Kollegan, som hade utbildning hon inte kunde vara sen till och därför gick i förväg och varskodde chefen, tyckte att jag skulle gå hem, men... tre trappor upp utan hiss? På kontoret har vi åtminstone hiss och dessutom sitter jag hela dagen. Dessutom trodde jag att det nog var ännu ett "nära-ögat-fall" och att knät skulle bli bra med ett par timmars vila. Jag borde ju ha reagerat på att knät faktiskt flyttade sig ovanligt långt och gjorde ovanligt ont den här gången...

För givetvis blev saken inte alls bättre. Tvärtom blev det svårare att stappla för jag kunde inte stödja på benet, det gjorde ont och knät svullnade till dubbla storleken. Jag rörde mig inte mycket, men jag var tvungen att ta mig till toa - hållandes i väggar, dörrar och skåp. Normalt tar ett besök 5 min om jag inte skyndar mig. 20 minuter senare kom jag tillbaka till skrivbordet.

Så vid tretiden gav jag med mig för allt tjat och lät företaget bekosta taxi till sjukhuset.

Om en människa stapplar in på akuten, knappt kan gå och söker stöd hos varenda vägg, element och stol hon kan lägga händerna på, kunde det inte då kanske kunna vara bra att erbjuda henne lite hjälp; en krycka eller en rullstol kanske? Nej då, två receptionister sitter i sin bur och två sköterskor ser mig genom en glasdörr, men de väntar så tålmodigt på att jag ska ta mig fram till luckan. Som om inte det är nog så är alla (golvfasta) plåtstolar vända mot ingången, som på bio, så folk sitter där tillbakalutade och följer spektaklet. Jag var på väg att erbjuda dem popcorn.

Jag hade oroat mig för att de skulle fråga efter National Insurance numret, likt hur man blir tillfrågad om personnumret i Sverige, för jag kunde inte minnas ordningen på siffrorna eller sista bokstaven. Men se det frågade de inte alls om, de tog bara kontaktuppgifter. Vanan trogen angav jag mamma som "next of kin" (nära anhörig) men när de frågade om vi var på samma adress så slog det mig att det funkar ju inte alls här borta, så M fick äran. Kunde inte låta bli att undra varför de ville ha kontaktuppgifter för en nära anhörig när jag bara pajat knät - räknade de med att jag skulle åka på MRSA eller något! Ja, ja, kalla mig paranoid, men UK har trots allt störst dödstal i hela västeuropa för mördarbakterien, den där som man får på sjukhus.

Och får man den någonstans så tror jag att man får den på toaletterna. Jag skojar inte. I receptionen på akutmottagningen hade de EN dam och EN herrtoalett. Jag var ju bara inne på damtoaletten (och det var efter alltihop när jag hoppade på kryckor) och jag vet inte hur jag ska beskriva den. Ni vet skrämselbilden man har av en pundartoalett vid T-centralen? Så var den. Skitig, nedsliten, luktade urin, trasigt kakel, plåtdörr utan lås(!) och stora varningsskyltar om att polisen patrullerar regelbundet. Hade det inte varit så akut så hade jag inte gått.

Western Infirmary, som jag var på, ligger vid University of Glasgow och har nära samarbete med medicinfakulteten. Jag har nog aldrig sett så många sköterskor någon gång! Fast hälften av dem gjorde förstås inget, mer än tömde påsar och klippte tejp, eftersom de var studenter där för att se och lära. Snygge och rolige Paul hade t ex en ung tjej i släptåg och medan han klämde, kände och böjde på mig så undervisade han henne. Det var också hon som hjälpte mig att klä av mig byxorna och sätta på en stor blå pappersskjorta - öppen baktill. Jag var glad att jag bar skjorta som gick ner över rumpan. Fast sedan visade det sig att jag skulle sitta i en säng, hon la en filt över benen - och sedan behövde jag inte kliva upp ur sängen igen. Skulle jag någonstans så rullade de bort mig, min brits var min plats, under alla fyra timmar jag var där. Kläder och väskan la de i en stor, genomskinlig plastsäck som stuvades bakom ryggstödet, så hade jag mina grejer med mig överallt. Smart.

Paul var dum mot mitt knä så jag började gråta och då hämtade tjejen pappersservett, det var hennes jobb. Fast sedan bönade han mig att sluta böla för annars kunde folk tro att han gjort mig illa. Jag sa att det hade han ju, då putade han med munnen och såg ut som en (söt) ledsen hundvalp, så då slutade jag böla och började skratta istället. Paul var kul, vi käbblade lite och skojade runt. Sedan skickade han mig på röntgen. En kul gubbe kom och rullade bort mig och menade att jag inte skulle bli avskräckt för att det var så många människor i väntrummet, de stod inte alls i kö utan hade bara inget bättre för sig. Snart hade jag inget bättre för mig än att ligga och försöka minnas texten till "Always look on the bright side of life". Det var alltid samma rad jag schabblade till...

Väl inne in röntgensalen, just när tjejen gått bakom skärmen för att trycka på knappen - DÅ mindes jag att jag hade mobilen påslagen! Så där pinsamt så tänkte jag att "äh, jag vet ju att de i alla fall inte kommer hitta nåt trasigt så vi kan väl lika gärna se hur det går". Sedan väntade jag bara på att en blixt skulle skjuta från mobilen och genom hjärtat när röntgen slogs på. Sedan undrade jag om all strålning i salen kanske gjort mobilen radioaktiv...

Intressant nog fick hon upp bilderna på datorn direkt och genom en glasruta kunde jag se dem. Såg bra ut. Fina vita ben.

Sedan rullades jag ut i en korridor och fick vänta på att nästa roliga gubbe skulle komma och rulla mig tillbaka till akutavdelningen. Jag låg en halvtimme ute i en korridor där Paul läste på en dator. Jag försökte att inte titta på honom, så istället läste jag affischer om förhållningsregler vid dykarolyckor och när de stuckit sig på smutsiga nålar.

Paul kunde, såklart, inte se något på röntgen så han hämtade en annan snubbe, som inte heller såg något. Så jag fick förklara - igen - för båda två hela mitt knäs historia och hur dagens skada var möjlig, och vad det var... Det slutade med att de ville att någon läkare på "Fracture clinic" skulle ta en titt i alla fall, dagen efter.

Sedan var det bara att plåstra om, justera kryckor och skicka hem mig. Jag började skratta när Paul tog fram ett stort, stelt paket som de tydligen ville sätta om benet för att fixera det. Det kändes minst sagt överdrivet, men Paul slet och svettades för han skulle banne mig få det på plats, trots att det var för tajt över låret. Jag försökte föreslå ett vanligt stödbandage, och när spännanordningen hamnade rakt över där det gjorde som mest ont så gav han till slut upp. Han försvann ut och när han kom tillbaka hade han hela famnen full av kompresser och grejer. Vid det här laget hade vi blivit så familjära att han inte bara fick svar på tal utan även fick vira bandage under ett regn av gliringar. Den unga tjejen såg ut att bita sig i tungan för att hålla tillbaka skrattet. Jag tackade för den fina rosetten han avslutade med och när han såg att tjejen klippt tejpbitar i onödan så fick jag dem som dekoration också. "Fartränder", som han sa...

Jag hade förvisso lite ont, men jag tror aldrig att jag haft så här kul på ett sjukhus - definitivt inte på en akutmottagning. Vet inte om det är så enkelt att det är Glasgowbornas lynne, eftersom alla där var precis lika lättsamma och skämtsamma som vilka snubbar som helst ute på stan. Det var mycket skämtsamt tjafs och skratt både mellan personal och mellan personal och patienter. Vem fariken behövde smärtstillande med den där skratterapin!

Jo, under natten insåg jag ju att jag borde ha tagit emot tabletterna i alla fall... Och idag har knät värkt jävulen. Jag tror att det var för svullet och bedövat för att smärta igår.

Idag besökte jag doktorn på "Frakturkliniken" och han lyssnade på hela min historia och skickade mig på "MRI scan", de ska ringa om en tid senare, och sedan vill han att jag ska till någon knäspecialist. Vi får väl se vad som händer, något säger mig att det här har blivit bra innan vi kommit så långt...

Intressant nog, förutom Pauls skämt om faktureringsavgifter och kryckor på avbetalning, så kostar kalaset inte en krona. Inte en penny! Akutmottagning, återbesök - gratis, går på skatten. Och än en gång fattar jag inte hur UK får ekonomin att gå ihop. Inkomstskatt på ca 22% och bokstavligt talat gratis sjukvård.

Fast det är klart, sjukhuset var helt klart nedslitet (mörka gamla trädörrar, slitna väggar och tak och möbler från 70-talet...), toaletterna är ett skämt - och UK har stora problem med MRSA... Jag antar att man måste prioritera för att få budgeten att räcka till. Jag hade nog hellre betalat ett par kronor och inte varit rätt för att dö om jag åker in med en öppen inflammation.

Å andra sidan, det går säkert att skratta bort - det också.
Fast nu ska jag ta till en gammal hederlig kodeintablett och försöka somna smärtfritt.