Hade en dröm inatt som riktigt vred om hjärtat på mig. En sådan där som jag inte kunde lämna och som var så känslosam att den nästan fick mig att gråta när jag tänkte på den. Tuffe...Drömde att Glasgow "offrade" mig till Fantomen på Operan. Jag var skitförbaskad och rädd och tvärsur och någon okänslig snubbe (som lät väldigt lik en typiskt arrogant finansiell rådgivare...) menade att; "Dinnae fash yourself, lass, it's got tae be someone so it may as well be you". Vilket inte direkt hjälpte för varför var det tvunget att vara jag?!
Fantomen (Gerry Butler-fantomen...) bodde i ett jättestort spöklikt hus, ett Mansion. Han jagade runt mig i trappen och hallen med en värja medan han sjöng "Point of no return" så det ekade mellan väggarna. Till slut fick han in mig i ett hörn vid trappan och petade mig i bröstet med värjan så hårt att den vek sig nästan dubbelt och han kom rätt nära mig.
Åh... det var det ögonblicket som fick mig att smälta... Ni skulle ha sett hans sorgsna valpögon! Gud, jag börjar nästan böla när jag tänker på hans sårade, sorgsna, vädjande blick när han liksom nästan desperat viskade:
"Why won't you love me?"
Och jag vaknade av att jag sa - högt - att "but I would, and I would again!!!" Och sedan försökte jag somna om, men kunde inte för det var nästan morgon.
Och det gjorde så ont att jag inte kunde gå tillbaka och ge honom en kram och liksom bekräfta att han var älskad. Tuffe... Lilla Gerry-gubben... ;o) Ja, vafan, just den versionen kan jag nog allt älska.
Hoppas han är kvar inatt så att han kan få sin kram.
2 comments:
Där här är vad jag kommer ihåg av Gerry Butler när han gjorde fantomen på operan och jag såg den på bio med dig...djupt inandning...vågar inte släppa ut andan för då kanske han försvinner....måste andas..han är kvar...oohhhhh....
Mysig dröm du hade...hoppas ni ses igen inatt...
*asgarv*
:o)
Fast ingen fantom kvar... bara konstiga grejer... Han får sin kram vid senare tillfälle. :-D
Post a Comment