När jag passerade chefen M's skrivbord i torsdags så började hon fnittra. Hon bad sedan om ursäkt och tackade mig för ett "ordentligt skratt" istället. Jag förstod ingenting. Hon berättade att hon gått igenom min pärm (eftersom jag bytt avdelning har personalpärmen följt med mig och nu tänkte hon komma ikapp med pappersarbetet) och att hon stötte på det här. Hon viftade med ett papper. Det var pappret jag skrev på för två år sedan när en bildtexttävling fick oanade följder och ett av mina bidrag ledde till enskilt samtal och disciplinära följder. För att jag skrev 'dick'... (En bild på George W Bush med väldigt stora händer fick mig att lämna bidraget "did they say men with big hands HAVE big dicks or ARE big dicks")
M kunde inte ens visa pappret utan att börja skratta. Hon berättade att hon hört historien men inte visste vem det gällde och att hon aldrig kunnat tänka sig att det var jag. Chefen G undrade vad som hände. Jag var tvungen att återvända till mina trainees, men på väg därifrån hörde jag G brista ut i ett kvävt gapskratt.
Resten av dagen kunde varken M eller G titta på mig utan att börja skratta.
"Jag fattar inte att du skrev på det där." Skrattade G när vi satt mitt emot varandra och hon därför var tvungen att försöka kväva allt bubblande skratt. "Eller att de tvingade dig att göra det."
Men vad skulle jag göra, jag var ny, behövde jobbet och tyckte mest hela situationen var bisarr.
G's skratt fick mig att skratta, hon frågade om lite bakgrundsinfo, jag berättade historien och helt plötsligt slutade hon liksom skratta mitt i ett skratt, så där så att hon satt med munnen öppen. Sedan vreds ansiktet ihop.
"Gråter du?" skrattade jag, för chefernas reaktion gav mig svårt att hålla min.
"Nä." Grät chefen.
Men det var tydligt att hon skrattade så hårt att hon grät - och det fick andra chefer att undra om allt stod rätt till. M kom över och när hon såg G och de oförstående cheferna runtomkring så började hon skratta ännu mer. Fast tystnadsplikten gjorde ju att M och G inte kunde förklara vad som var så roligt, vilket i princip fick oss att skratta ännu mer.
Något säger mig att de här cheferna inte är lika humorbefriande som dem för två år sedan...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Vilka sjukt tråkiga chefer du hade för två år sedan! Men du fick en bra historia i alla fall :)
Jag åkte till Skottland på semester en vecka, enbart för att jag läst Diana Gabaldons böcker som utspelar sig där, och blev helt förälskad i landet. Så efter gymnasiet åkte jag och en vän dit med besparingarna och fick jobb bara efter en vecka. Först med att torka bord på foodcourten i den stora gallerian (Buchanan Mall) och sedan fick jag jobb som bartender på en pub i West End, Oran Mor. Fantastiskt mysigt ställe! Åkte hem eftersom det blev för dyrt och jobbigt med boendesituationen. Men det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka :)
Ha ha ha, äntligen så finns det chefer med humor hos dig. UNDERBART...det bådar gott!!!
Ha, ha, Sanna, en anledning så god som någon! Jag blev tipsad om de böckerna när jag varit här ett halvår och... man blir ju fast... (älskar historien, fast inte hennes skrivsätt) Fast vi som varit här vet ju att skottar definitivt inte ser ut som Jamie... de är skitkorta! Nåväl, nuförtiden ser jag Gerry Butler som honom och han finns ju på riktigt i alla fall, ha, ha.
Post a Comment