Det tar på krafterna att hålla med hushålle

Som Lotta på Bråkmakargatan Tjorven skulle ha sagt.

Här hade jag just ägnat över en timme åt att grovstäda lägenheten. Och vad händer? Då kommer jag inklampandes med smutsiga skor och lämnar avtryck över hela golvet. Jag blir tokig! Hur svårt är det att ta av sig skorna?! Ser jag inte att det är nystädat?! Det var sista gången jag städar. Nästa gång får banne mig jag göra det.

Jag är ju helt insnöad

För två minuter sedan såg jag en buss utanför fönstret. Det var ungefär samtidigt som solen började skina och förvandlade snökaoset till ett vintervykort. Snökaos. Jag brukar få allergiska utslag av sådana braskrubriker, fast imorse stämde det bättre än någonsin.

Utsikt från min lägenhet

När jag vaknade såg det inte ut som en snöglob utanför fönstret - det var så igenmurat vitt att man inte såg vad som fanns bakom snön! Det blåste och ven, och i stormen flapprade en presenning på huset mittemot. Huset såg jag inte, men presenningen hörde jag.

Medan jag gjorde i ordning mig hörde jag nyheterna på radion. De talade om snöstorm i halva Sverige och inställd lokaltrafik i Stockholm. Så jag kollade in SL:s hemsida - och mycket riktigt, varenda buss i hela länet var inställd!

De mycket få bilar jag såg utanför fönstret hade stora problem att ta sig fram. Vägarna var enkelfiliga. Så fort det blev möte fick bilarna problem och tvingades utöva kreativa backningar. En del körde fast. Jag gjorde ändå ett försök att ringa taxi, men det fanns så klart inte en bil ledig. Minuten senare kom jag på att jag trots SL:s resegaranti inte har råd med taxi i vilket fall. Inte om jag skulle behöva ta det hem också.

Barnen från Frostmofjället - innan geten fastnar i snön

Tanken att promenera till pendeltåget slog mig. Trots snöstormen utanför. Trots att jag såg några stackars själar kämpa sig fram i snön. Men om det tar 45 minuter att promenera till stationen på sommaren, hur lång tid tar det då i snöstorm? Jag såg en bild ur "Barnen från Frostmofjället" framför mig. Så beslutade jag att stanna hemma.

Festligt. För första gången i mitt vuxna liv är jag insnöad! En hel dag att göra vad jag vill på. Inomhus, alltså. Så jag tog en lång frukost och läste alla delar av DN medan jag lyssnade på Rix Morronzoo. Sedan spenderade jag förmiddagen med att måla min paint-by-number-tavla. Nu är bergen nästa klara, härnäst står träden på tur.

Dagens stora utmaning var att gå tvärs över gatan till affären. Jag kände mig lite hjältemodig som pulsade iväg så där. Det gjorde nog de äldre kvinnorna på skidor också. Och mammorna som drog barnen på pulkor. Vi var flera hjältar som pulsade runt och trotsade vädrets makter. Förutom den vita Volvon. Den hade gett upp, fast i en snödriva.

Motvilligt naturbarn

Per Elofssons myrträning, fjällvandrare och andra stavgångare med ett syfte åsido. Som jag ser det är det två grupper som går stavgång. Gamlingar. Och tjockisar. Eftersom jag inte är gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör. (Även om jag vore gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör...) Alltså skulle jag aldrig få för mig att gå stavgång, för det skulle kännas både fånigt och förnedrande.

Men idag kom jag inte undan. Jag och ett gäng skulle tydligen ut på isarna (d.v.s. gatorna) och gå stavgång. Inga undantag. Högst motvilligt ryckte jag åt mig två stavar, men avböjde därför än mer bestämt broddarna som erbjöds. Någon jäkla måtta med tanterier får det vara!

Vi hann inte ens svänga runt kvarteret förrän en av de hurtigare kom upp jämsides och kommenterade:
"Ja du har ju gjort det här förr, ser jag."
Jag blev så paff att jag tappade takten och började gå passgång. Tydligen var det där med vänster arm - höger fot inte självklart för alla. Tydligen är ett vanligt nybörjarmisstag att man går med vänster arm - vänster fot, även kallat passgång. Tydligen är vänster arm - höger fot och stavisättning med frånskjut bakom kroppen typiskt naturligt beteende av en erfaren stavgångare.

Hm. Eller av en som åkt mycket längdskidor i sin ungdom. Nu fick jag i alla fall veta att rörelsen sitter i ryggraden. Fast jag saknade skidorna något alldeles förskräckligt.

Hybris, Hybrisare, Hybrisast?

Igår fick jag hybris och åkte till Barkarby på min första feberfria dag. Följaktligen gick jag runt helt groggy på ICA på eftermiddagen, hade ingen aptit på hela dagen och kände mig rätt spak på kvällen.

Idag såg jag det underbara vår-soliga vädret - och svor över att det ligger blankis på marken. Inte överallt, men alldeles för tätt för att jag ska våga mig ut på någon längre, avkopplande promenad. Plötsligt blev jag himla sugen på att gå. Så jag gick till gymmet för att låna lite maskiner. Jo, först kollade jag runt lite vad läkare säger om att träna efter typ operation (gills verkligen skrapning, om den bara var för att ta bort EN polyp?!), samt efter feber. Min hybrishjärna lyssnade alldeles extra på dem som förespråkade Sunt Förnuft. Min hybrishjärna tyckte att den var alldeles kolossalt sund och förnuftig.

15 min cykel, 3x20 böj i någon maskin som är bra för ryggen och 20 min Crosstrainer senare var jag matt, snurrig och hade ont i magen. Tänk menssmärta fast av den milda typen, som när du undrar om du håller på att få mens eller inte. Jag var nog inte alls redo... Orkade inte ens hälften av kycklingsalladen efter passet, kl 14 - och har inte haft minsta aptit sedan dess. Är bara öm i magen, matt och groggy.

Och imorgon börjar "kursen", där jag kan se fram emot timslånga promenader fem dagar i rad. Låter mysigt! Låter också som att matt och groggy kommer bli allmäntillståndet närmaste tiden. Hybris, som sagt.

Jag är rädd för... Barkarby Quality Outlet

Jag fick några kläder i födelsedagspresent, men storleken är gränsfall. Idag lånade jag därför en bil och åkte till Barkarby Outlet för att byta på den stooora Intersportbutiken. Det var skönt att vara utomhus ett tag - kan jag tycka efter ett par dagar i mer eller mindre sängläge. Så jag beslöt att strosa runt på Quality Outleten också.

Ni kanske inte har varit där? Mitt bland hangar-schabrak som IKEA, Intersport, Jysk och MediaMarkt har man byggt ett slags småstad med mindre outlet-butiker. Perfekta trähus med gulliga verandatak, sex-rutiga små gulliga fönster och gammeldagsa dörrar som låter plingeling när man går in och ut. Gatan består av perfekt lagt rött tegel, gulliga blommor hänger från perfekta blomsterstolpar och gulliga ljusslingor löper i perfekta linjer mellan hustaken. De planterade träden växer i perfekta rader ur något som ser ut som brunnshål i marken, vilken är snö- och isfri året om så man kan gå hur mycket man vill utan broddar och blir man trött kan man vila sig på någon av de gammaldagsa, perfekta vinklade parkbänkarna. Och hela tiden kan man lyssna på de lugna melodier som, nä, inte spelas, de finns bara i luften.

Ett riktigt gulligt ställe, det där. Ett ställe man borde finna gemytligt och trivsamt. Jag vet inte hur det är med resten av besökarna men - jag gör det inte. Jag får rysningar, ser mig misstänksamt om och möter vänlighet med ett skrämt tillbakaryggande. Stället är för perfekt!

Det är så där krypande gulligt och perfekt så att det inte kan vara på riktigt. (Vilket det i och för sig inte är, det är ju konstruerat...) Jag får alltid en krypande känsla av att en Överhet och en armé insatsstyrkor sitter i någon av de omkringliggande hangarerna och bevakar hela stället via bevakningskameror. En spottloska, en negativ kommentar, ett oknutet skosnöre - och swiisch har vederbörande störningsmoment omhändertagits och oskadliggjorts. D.v.s. injicerats med valium, låsts in i en mörk källare eller deporterats till en hjärntvättsinrättning. Eller alla tre. Men av detta syns inget i den perfekta staden. Förstås. Naturligtvis sker allt under högsta diskretion. Det är därför jag får hjärtat i halsgropen och kalla kårar längs ryggraden när någon ler åt mig.

Barkarby Quality Outlet påminner alldeles för mycket om Stepford Wives för att jag ska känna mig trygg. Därför är jag livrädd för stället. För ens eget bästa tror jag att det är sundast att köra direkt till IKEA utan att ens titta åt Outleten. Vem vet, Överheten har säkert installerat någon infraröd målsökarstråle som vid kontakt med ens pupill direkt suger en till sig. Och då kanske man aldrig kommer därifrån. Inte som den människa man var när man åkte dit...

Lära känna - känna - lära känna om

två delar - eller 5 nivåer

Enligt en psykologisk riktning jag inte kommer ihåg namnet på består en människas personlighet av två delar. En del är ett slags inre kärna som inte förändras mycket över tid eller i olika situationer. Den andra delen är mer rörlig och både förändras över tid och i olika situationer. Till den första delen kan hänföras värderingar och ifall man baserar beslut på ren intuition eller om man tänker efter först. Till den andra kan hänföras saker man gillar och ogillar, hur man reagerar och hur man beter sig tillsammans med andra människor. Sådant beteende kan läras, läras om och utvecklas på ett mer märkbart sätt än beteenden som hör till den första delen. Naturligtvis kan människor utmana sig själva och t ex jobba på att bli mer impulsiv (om man är starkt logisk) men ofta känns det ovant och onaturligt och det är sällan man gör ett helt sidbyte. Tänk Dharma & Greg (eller Bones & Booth), det är inte troligt att dessa två helt skulle byta plats med varandra.

Detta minns jag att vi har diskuterat på två olika arbetsplatser i samband med olika utvecklingsföreläsningar, t ex DISC-testet.

Jag tänker ofta på det här i sociala sammanhang, personligheter. Och det slår mig hur ofta vi verkar definiera varandras personligheter efter sådant som hör till den Andra delen. "Han gillar deckare", "hon gillar inte fisk", "han berättar alltid pinsamma fylleminnen i fikarummet". Men allt detta kan förändras, läras om, utvecklas. Han ledsnar på deckare och blir såld på biografier. Hon får avsmak för fisk men börjar älska biffar. Han inser omgivningens obekväma blickar och börjar bita sig i tungan i fikarummet.

Ändå verkar vi fortsätta att definiera dem efter sådant som inte längre gäller. Först i en ny miljö blir deras nya beteenden "sanning". Det är som om vi efter en viss tid "känner" varandra så väl att vi inte längre känner varandra. Vi känner varandra så som vi en gång var och så som vi antar att vi är, men vi har förlorat förmågan att känna varandra. I nutid.

Den inre kärnan finns där fortfarande. Hon är bekvämare med att en vecka i förväg veta att hon ska gå på bio på fredagen, istället för att känna efter på fredagen vad hon vill göra. Han föredrar att mingla runt och prata med alla på festen istället för att sitta på samma stol och prata med nära vänner hela kvällen. Hon är bekvämare med siffror än bokstäver. Sådana beteenden inser vi snart inte går att rucka på. "Det är sådana vi är." Jag tror att den delen är så grundmurad att vi inte ens tänker på att det är en del av personligheten. Vi ääär ju sådana.

Istället blir den Andra delen vår personlighet. Och såsom personlighet ses det som något beständigt, något vi "är", trots att det är föränderligt. Hänger ni med?

Jag tror att det är därför en samling människor kan ha så olika uppfattningar om en viss person. Vi har träffat personen i olika sammanhang, i olika tidsperioder, och har därför olika bilder. Det är inte säkert att de gäller idag. Har man inte följt med på hela resan, sett alla förändringar, så är det lätt att det blir fel. Fel på så vis att jag känner dig så som du var för fem år sedan. Men du är du fem år senare.

Och jag tror att med tiden kan man behöva lära känna om varandra. Vi möttes för femton år sedan. Vi är inte samma personligheter som för femton år sedan. Vi har definitivt inte samma intressen, smak eller drömmar som för femton år sedan. Men vi tror att vi känner varandra. Inte undra på att vi undrar vem den andre är.

Det är troligen denna klyfta som gör att man upplever att man "glidit isär", att "livet gått olika vägar". Med tanke på vad jag sagt hittills tycker jag inte det är så förvånande. Om jag står och tittar på fläcken där du stod för fem år sedan är det inte så konstigt om du står fem år längre fram och undrar var jag tagit vägen.

Jag tror lösningen är att lära känna om varandra. Gå på dejt. Umgås i avslappnade sammanhang, i olika situationer, och känna av varandra - igen. Jag vet ju att du vill boka bio en vecka i förväg, men jag kan inte veta om du fortfarande gillar popcorn eller om du numera föredrar smågodis. Jasså, har du slutat äta godis?

Det bör inte ta så lång tid att komma ikapp. Det svåra blir nog att omvärdera informationen, att minnas vad som var beständigt och föränderligt och att se varandra så som vi är idag. Vi kan ju ha börjat jobba med våra egna personligheter, medan vi varit upptagna med att känna varandra.

Det är inte min födelsedag idag

Igår kväll fick jag ju feber. Hela dagen idag har jag pendlat mellan 37.5 och 39 grader. Till slut behövde jag i princip inte ens ta tempen för varje temperatur hade sina kännetecken.
39 = fryser som en gris och är groggy.
37.5 = svettas som en ko och är klar i knoppen.

Fast är det normalt att ha feber efter ett ingrepp? Någon sa i och för sig att man kunde få viss feber efter en skrapning, men jag minns inte om det var en läkare eller kompis. Och är det en kompis betyder det ju inte att det är normalt... kan jag ha fått en infektion? Enligt Google (nåja, någon sjukvårdssida) kan infektion ge feber, smärta och/eller illaluktande flytningar. Jag har bara feber. När bör man ringa?

Jag beslöt att vänta till imorgon bitti. En dag feber kan jag tillåta, men därefter kan det inte vara normalt.

Är det normalt att ha feber på ens födelsedag då? Man orkar ju knappt svara på gratulationerna! Än mindre skrapa alla trisslotter (vann 50 kr på morföräldrarnas - tackar). Det enda man orkar är att sova. När jag hade 37.5 orkade jag även slökolla på något program som inte kräver koncentration. Typ, "hem till gården"... Under en 37.5-runda nu på kvällen kände jag till och med att jag ville äta något (till skillnad mot att bara orka dricka tidigare under dagen) så jag smulade en muffins, skivade några överblivna jordgubbar och toppade med sista gräddskrapet. Voila, födelsedagsbakelse med C-vitamin!

Nä, jag håller med kompisen som ansåg att jag har rätt att välja en ny födelsedag när det blir så här. Så jag har bestämt att torsdag nästa vecka är min födelsedag i år. DÅ ska jag fira!

Nu ska jag återvända till sängen. Jag fryser.

Känn dig som hemma på sjukhuset

Note to self: om du tänker gå upp kl 10 en vardag och verkligen är mån om att sova så länge, se då till att stänga av mobilen för resten av världen går upp kl 7. Det spelar ju ingen roll att mobilen står på ljudlöst, för vid varje sms - plus ett samtal fem över sju (!) - surrar den till och väcker en!

Nåväl, till slut lyckades jag väl slumra om och slumra fram till kl 10. Då var det dags för nästa dusch x2 med Descutan. Vis från hårtrasslet kvällen innan såg jag den här gången till att inte skrubba och trassla för mycket. Jodå, tror minsann att det var en mindre klump hår som hamnade i toaletten idag.

Sabbatsberg är ett närsjukhus, tydligen, och vad jag förstod är Averis ett privat bolag. I så fall har jag inget emot privata sjukvårdsbolag. Lokalerna kändes riktigt hemtrevliga! Operationsavdelningen hade ett tydligt Dala-tema med träpaneler, blommiga tapeter, gardiner med stilistiska dalahästar och målningar här och var av Dalmasar och kullor. Väntrummet där jag satt efter ombytet kändes som att sitta i någons gillestuga.

Förresten, är det fel att tycka att den mörkblå rocken faktiskt klädde mig?

Jag hade ju nojjat mig över att sövas. Den nojjan byttes strax till en nojja över att behöva vara vaken under proceduren. Narkosläkaren snurrade på nån snurra och hmm:ade och gick sedan och hämtade kirurgen, för jag hade tydligen för högt BMI för att ett närsjukhus skulle få söva mig. Man kan ju tycka att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare, för längd och vikt uppgav jag ju i december!

Kirurgen var dock en jättegullig man som jag genast fick förtroende för. Han sa att han kunde genomföra ingreppet med lokalbedöning och berättade exakt vad det hela innebar, beskrev hur smala instrumenten var och upprepade flera gånger att han skulle prata med mig hela tiden och att vid minsta obehag så skulle vi avbryta. I värsta fall fick de remittera mig till något "riktigt" sjukhus där de kunde söva mig. Jag beslöt att låta honom köra. Samtidigt undrade jag om jag verkligen skulle avbryta honom, för tanken att behöva gå igenom det här en gång till lockade ju inte.

Nåväl, så nu genomförde jag skrapningen med lokalbedövning. En gullig (tålig) tant satt bredvid mitt huvud och tog min hand. Den klämde jag sönder medan läkaren lekte handdocka med mig. Sedan fick jag bedövning. Det var det läskigaste av allt, för på ett kick blev jag helt groggy i huvudet och känslan av att inte vara alert och ha kontroll skrämde mig nästan mer än tanken på att jag låg där och bresade.

Läkaren sa att han såg vänster äggledare, och höger, och allt såg bra ut, och ville jag se? Ville jag se?? Hm... men innan jag hunnit bestämma mig så hade han gått vidare med kameran och ögonblicket var förbi. Kanske lika bra, vore nog surrealistiskt att se sig själv inifrån... Ok, så inget såg läskigt ut (hans ord) men en polyp hittade han. EN polyp?! Har EN liten rackare ställt till det på detta viset?! Han snodde den. Och skickade den på test, som en ren rutin. Han frågade inte om jag ville se den.

Istället tillfrågades jag om jag var ok med att gå - vilket kändes som en ren retorisk fråga. Ut i väntrummet vid receptionen (!) och där tillfrågades jag om jag ville ha kaffe eller te eller om jag ville klä på mig först. Eh, va? Groggy visste jag varken ut eller in, jag hade fullt upp med att känna obehag över att behöva sitta nyknipsad i min mörkblå rock bland fullt påklädda och sinnesnärvarande människor.

Jag hann tänka att jag saknade skotska sjukvården, där hade jag alldeles säkert inte stressats upp och iväg. Dessutom hade folk skämtat mer. Mer än det enda skämt jag dittills hört, när kirurgen strax efter att han var klar sa "det här var väl kul, det här vill du väl göra igen" (till vilket jag svarade "ska vi säga samma tid samma plats nästa vecka?"). De hade i varje fall inte låtit mig kvickna till ute i receptionen!

Jag mådde illa och till slut såg en sköterska det också, så jag fick komma in till ett slags uppvakningsrum. Som var tomt. Jag tänkte att det ju inte var så konstigt när folk kördes ut direkt efter ingreppen... Nåväl, sköterskorna var snälla och jag fick ligga på en brits med syrgas i näsan och ett finger i en pulsklämma. Och då och då pep apparaten som om jag var döende, men det var jag inte, det var bara glapp i maskinen. Däremot tog två sköterskor min puls och såg inte glada ut över resultatet. Den var tydligen låg. Så jag blev dopad. Fick efedrin i låret och kvicknade till på ett kick! Så pass att jag kunde ligga och uppskatta den blommiga tapet de hade i taket. Synnerligen lugnande och mycket trevligare än de vanliga sjukhusgrå taken. Så jag låg och tittade i taket och fick snart i mig smörgåsen de var så angelägna om att jag skulle få i mig.

Men sedan fick jag åka hem. Eller, ja, en timme satt jag och väntade på taxibilar. Jo, för färdtjänst skickade flera stycken, men det visade sig att jag satt vid en ingång och bilarna åkte till en annan. Till slut blev vi synkroniserade och jag kom hem och kunde sova.

Tills febern slog till. 39 grader hade jag på natten. Och då kan jag säga att det kändes oerhört skönt att ha någon som sov över hos mig. Ifall att... fast förutom att väcka kompisen med mitt vridande och stönande så behövdes ingen handfast hjälp. Det känslomässiga stödet var däremot ovärderligt. Tack, vännen, för att du gjorde dig omaket att sova hos mig, det betydde mycket!

Helt ren på schemat

Efter höstens mysko blödningar är det då dags för ett äkta kvinnoingrepp imorgon. Skrapning kallas det på svenska, och det låter ju inte så märkvärdigt. På engelska hymlar de dock inte, där heter det "Dilation & Curettage" (D&C), d.v.s. "Utvidgning och skrapning". Och det är nog mer korrekt... Enligt en kompis "blåser de upp livmodern som en ballong", vilket gör mig tacksam över att jag ska sova!

Men det är imorgon. Idag ska jag förbereda mig, vilket innebär mer än att bara andas djupt och intala sig att "det kommer gå bra". Jag måste nämligen fasta efter midnatt men ska inte vara på sjukhuset förrän 13.30! Vilket kräver ett schema.

18-19 Fika (tårtrester från gårdagens tidiga födelsedagsfika med familjen.)
19-19.30 Se till att ID och papper är iordning, samt lägga fram sängkläder åt gulliga kompisen som erbjöd sig att sova över hos nojjig Carina natten efter ingreppet. (Det där med att man k-a-n glida tillbaka i koma efter narkos har riktigt etsat sig i skallen den här gången. Och jag inser att det inte bara är ensamt att vara singel, det är farligt också. Och helt irrationellt började jag nojja över att det ju faktiskt gått bra alla andra gånger, men att för varje gång jag får narkos måste jag väl ändå närma mig den där 1 på 1000 när det inte går bra. Och jag vill inte dö än, så jag nojjade mig själv rädd... Det är vid såna här tillfällen man saknar en man som liksom 'måste' ställa upp. Tack och lov att jag har underbara vänner som finns där när jag piper "hjälp", även när jag bara är nojjig...)
19.30-20.30 Kolla email och kolla på film 1 av 2 som jag hyrt för att orka vara vaken ikväll. Planen är att vara vaken till efter midnatt så att jag kan sova till kl 10 imorgon och därmed slippa så många hungriga timmar.
20.30-21.00 Läsa bipacksedeln till Desuctan (tvålen jag enligt order ska tvätta mig med) och upptäcka att de vill att jag både ska ha på mig rena kläder och sova i rena sängkläder. Alltså får jag plocka fram rena kläder samt bädda om sängen. Vilket det i och för sig redan var dags för, och visst är det underbart att få gå och lägga sig nyduschad i en ren säng!
21.00-21.30 Duscha x2 enligt instruktion. Upptäcker att schampoot minsann inte har minsta balsamextrakt så därefter...
21.30-21.45 ...spenderar jag en kvart med att försöka reda ut det toviga håret! En skrämmande stor klump hår spolas ner i toaletten.
21.45-22.30 Lägger fram rena kläder för imorgon och kollar lite mer på film 1.
22.30-23.00 Laga spagetti och köttfärssås och äta. Nu ska jag väl stå mig!
23.00-01.15 Kolla klart på film 1, slöa lite, kolla film 2. Som visar sig vara kanonbra! Riktigt synd att jag är så trött att jag knappt har ögonen öppna. Men, men...
01.15 ... det innebär att jag somnar som en stock. Mätt och glad. Och renare än jag varit på länge!