Motvilligt naturbarn

Per Elofssons myrträning, fjällvandrare och andra stavgångare med ett syfte åsido. Som jag ser det är det två grupper som går stavgång. Gamlingar. Och tjockisar. Eftersom jag inte är gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör. (Även om jag vore gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör...) Alltså skulle jag aldrig få för mig att gå stavgång, för det skulle kännas både fånigt och förnedrande.

Men idag kom jag inte undan. Jag och ett gäng skulle tydligen ut på isarna (d.v.s. gatorna) och gå stavgång. Inga undantag. Högst motvilligt ryckte jag åt mig två stavar, men avböjde därför än mer bestämt broddarna som erbjöds. Någon jäkla måtta med tanterier får det vara!

Vi hann inte ens svänga runt kvarteret förrän en av de hurtigare kom upp jämsides och kommenterade:
"Ja du har ju gjort det här förr, ser jag."
Jag blev så paff att jag tappade takten och började gå passgång. Tydligen var det där med vänster arm - höger fot inte självklart för alla. Tydligen är ett vanligt nybörjarmisstag att man går med vänster arm - vänster fot, även kallat passgång. Tydligen är vänster arm - höger fot och stavisättning med frånskjut bakom kroppen typiskt naturligt beteende av en erfaren stavgångare.

Hm. Eller av en som åkt mycket längdskidor i sin ungdom. Nu fick jag i alla fall veta att rörelsen sitter i ryggraden. Fast jag saknade skidorna något alldeles förskräckligt.