4 February 2011

Lära känna - känna - lära känna om

två delar - eller 5 nivåer
Enligt en psykologisk riktning jag inte kommer ihåg namnet på består en människas personlighet av två delar. En del är ett slags inre kärna som inte förändras mycket över tid eller i olika situationer. Den andra delen är mer rörlig och både förändras över tid och i olika situationer. Till den första delen kan hänföras värderingar och ifall man baserar beslut på ren intuition eller om man tänker efter först. Till den andra kan hänföras saker man gillar och ogillar, hur man reagerar och hur man beter sig tillsammans med andra människor. Sådant beteende kan läras, läras om och utvecklas på ett mer märkbart sätt än beteenden som hör till den första delen. Naturligtvis kan människor utmana sig själva och t ex jobba på att bli mer impulsiv (om man är starkt logisk) men ofta känns det ovant och onaturligt och det är sällan man gör ett helt sidbyte. Tänk Dharma & Greg (eller Bones & Booth), det är inte troligt att dessa två helt skulle byta plats med varandra.

Detta minns jag att vi har diskuterat på två olika arbetsplatser i samband med olika utvecklingsföreläsningar, t ex DISC-testet.

Jag tänker ofta på det här i sociala sammanhang, personligheter. Och det slår mig hur ofta vi verkar definiera varandras personligheter efter sådant som hör till den Andra delen. "Han gillar deckare", "hon gillar inte fisk", "han berättar alltid pinsamma fylleminnen i fikarummet". Men allt detta kan förändras, läras om, utvecklas. Han ledsnar på deckare och blir såld på biografier. Hon får avsmak för fisk men börjar älska biffar. Han inser omgivningens obekväma blickar och börjar bita sig i tungan i fikarummet.

Ändå verkar vi fortsätta att definiera dem efter sådant som inte längre gäller. Först i en ny miljö blir deras nya beteenden "sanning". Det är som om vi efter en viss tid "känner" varandra så väl att vi inte längre känner varandra. Vi känner varandra så som vi en gång var och så som vi antar att vi är, men vi har förlorat förmågan att känna varandra. I nutid.

Den inre kärnan finns där fortfarande. Hon är bekvämare med att en vecka i förväg veta att hon ska gå på bio på fredagen, istället för att känna efter på fredagen vad hon vill göra. Han föredrar att mingla runt och prata med alla på festen istället för att sitta på samma stol och prata med nära vänner hela kvällen. Hon är bekvämare med siffror än bokstäver. Sådana beteenden inser vi snart inte går att rucka på. "Det är sådana vi är." Jag tror att den delen är så grundmurad att vi inte ens tänker på att det är en del av personligheten. Vi ääär ju sådana.

Istället blir den Andra delen vår personlighet. Och såsom personlighet ses det som något beständigt, något vi "är", trots att det är föränderligt. Hänger ni med?

Jag tror att det är därför en samling människor kan ha så olika uppfattningar om en viss person. Vi har träffat personen i olika sammanhang, i olika tidsperioder, och har därför olika bilder. Det är inte säkert att de gäller idag. Har man inte följt med på hela resan, sett alla förändringar, så är det lätt att det blir fel. Fel på så vis att jag känner dig så som du var för fem år sedan. Men du är du fem år senare.

Och jag tror att med tiden kan man behöva lära känna om varandra. Vi möttes för femton år sedan. Vi är inte samma personligheter som för femton år sedan. Vi har definitivt inte samma intressen, smak eller drömmar som för femton år sedan. Men vi tror att vi känner varandra. Inte undra på att vi undrar vem den andre är.

Det är troligen denna klyfta som gör att man upplever att man "glidit isär", att "livet gått olika vägar". Med tanke på vad jag sagt hittills tycker jag inte det är så förvånande. Om jag står och tittar på fläcken där du stod för fem år sedan är det inte så konstigt om du står fem år längre fram och undrar var jag tagit vägen.

Jag tror lösningen är att lära känna om varandra. Gå på dejt. Umgås i avslappnade sammanhang, i olika situationer, och känna av varandra - igen. Jag vet ju att du vill boka bio en vecka i förväg, men jag kan inte veta om du fortfarande gillar popcorn eller om du numera föredrar smågodis. Jasså, har du slutat äta godis?

Det bör inte ta så lång tid att komma ikapp. Det svåra blir nog att omvärdera informationen, att minnas vad som var beständigt och föränderligt och att se varandra så som vi är idag. Vi kan ju ha börjat jobba med våra egna personligheter, medan vi varit upptagna med att känna varandra.

2 comments:

eva marie said...

Jätteintressant inlägg. Funderar över vad som är min inre personlighet. Att alltid komma i tid? fast det har förändrats. Att vakna 5 på orgonen. men det har också förändrats. Får filura lite till, är inte så självklart...

Carina D said...

Jag har också funderat mycket på det. Alltså, inte på din kärna, utan min... ;) Sånt här kan jag snöa in på ibland, i min strävan att förstå allt i hela världen ha, ha.