Känn dig som hemma på sjukhuset

Note to self: om du tänker gå upp kl 10 en vardag och verkligen är mån om att sova så länge, se då till att stänga av mobilen för resten av världen går upp kl 7. Det spelar ju ingen roll att mobilen står på ljudlöst, för vid varje sms - plus ett samtal fem över sju (!) - surrar den till och väcker en!

Nåväl, till slut lyckades jag väl slumra om och slumra fram till kl 10. Då var det dags för nästa dusch x2 med Descutan. Vis från hårtrasslet kvällen innan såg jag den här gången till att inte skrubba och trassla för mycket. Jodå, tror minsann att det var en mindre klump hår som hamnade i toaletten idag.

Sabbatsberg är ett närsjukhus, tydligen, och vad jag förstod är Averis ett privat bolag. I så fall har jag inget emot privata sjukvårdsbolag. Lokalerna kändes riktigt hemtrevliga! Operationsavdelningen hade ett tydligt Dala-tema med träpaneler, blommiga tapeter, gardiner med stilistiska dalahästar och målningar här och var av Dalmasar och kullor. Väntrummet där jag satt efter ombytet kändes som att sitta i någons gillestuga.

Förresten, är det fel att tycka att den mörkblå rocken faktiskt klädde mig?

Jag hade ju nojjat mig över att sövas. Den nojjan byttes strax till en nojja över att behöva vara vaken under proceduren. Narkosläkaren snurrade på nån snurra och hmm:ade och gick sedan och hämtade kirurgen, för jag hade tydligen för högt BMI för att ett närsjukhus skulle få söva mig. Man kan ju tycka att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare, för längd och vikt uppgav jag ju i december!

Kirurgen var dock en jättegullig man som jag genast fick förtroende för. Han sa att han kunde genomföra ingreppet med lokalbedöning och berättade exakt vad det hela innebar, beskrev hur smala instrumenten var och upprepade flera gånger att han skulle prata med mig hela tiden och att vid minsta obehag så skulle vi avbryta. I värsta fall fick de remittera mig till något "riktigt" sjukhus där de kunde söva mig. Jag beslöt att låta honom köra. Samtidigt undrade jag om jag verkligen skulle avbryta honom, för tanken att behöva gå igenom det här en gång till lockade ju inte.

Nåväl, så nu genomförde jag skrapningen med lokalbedövning. En gullig (tålig) tant satt bredvid mitt huvud och tog min hand. Den klämde jag sönder medan läkaren lekte handdocka med mig. Sedan fick jag bedövning. Det var det läskigaste av allt, för på ett kick blev jag helt groggy i huvudet och känslan av att inte vara alert och ha kontroll skrämde mig nästan mer än tanken på att jag låg där och bresade.

Läkaren sa att han såg vänster äggledare, och höger, och allt såg bra ut, och ville jag se? Ville jag se?? Hm... men innan jag hunnit bestämma mig så hade han gått vidare med kameran och ögonblicket var förbi. Kanske lika bra, vore nog surrealistiskt att se sig själv inifrån... Ok, så inget såg läskigt ut (hans ord) men en polyp hittade han. EN polyp?! Har EN liten rackare ställt till det på detta viset?! Han snodde den. Och skickade den på test, som en ren rutin. Han frågade inte om jag ville se den.

Istället tillfrågades jag om jag var ok med att gå - vilket kändes som en ren retorisk fråga. Ut i väntrummet vid receptionen (!) och där tillfrågades jag om jag ville ha kaffe eller te eller om jag ville klä på mig först. Eh, va? Groggy visste jag varken ut eller in, jag hade fullt upp med att känna obehag över att behöva sitta nyknipsad i min mörkblå rock bland fullt påklädda och sinnesnärvarande människor.

Jag hann tänka att jag saknade skotska sjukvården, där hade jag alldeles säkert inte stressats upp och iväg. Dessutom hade folk skämtat mer. Mer än det enda skämt jag dittills hört, när kirurgen strax efter att han var klar sa "det här var väl kul, det här vill du väl göra igen" (till vilket jag svarade "ska vi säga samma tid samma plats nästa vecka?"). De hade i varje fall inte låtit mig kvickna till ute i receptionen!

Jag mådde illa och till slut såg en sköterska det också, så jag fick komma in till ett slags uppvakningsrum. Som var tomt. Jag tänkte att det ju inte var så konstigt när folk kördes ut direkt efter ingreppen... Nåväl, sköterskorna var snälla och jag fick ligga på en brits med syrgas i näsan och ett finger i en pulsklämma. Och då och då pep apparaten som om jag var döende, men det var jag inte, det var bara glapp i maskinen. Däremot tog två sköterskor min puls och såg inte glada ut över resultatet. Den var tydligen låg. Så jag blev dopad. Fick efedrin i låret och kvicknade till på ett kick! Så pass att jag kunde ligga och uppskatta den blommiga tapet de hade i taket. Synnerligen lugnande och mycket trevligare än de vanliga sjukhusgrå taken. Så jag låg och tittade i taket och fick snart i mig smörgåsen de var så angelägna om att jag skulle få i mig.

Men sedan fick jag åka hem. Eller, ja, en timme satt jag och väntade på taxibilar. Jo, för färdtjänst skickade flera stycken, men det visade sig att jag satt vid en ingång och bilarna åkte till en annan. Till slut blev vi synkroniserade och jag kom hem och kunde sova.

Tills febern slog till. 39 grader hade jag på natten. Och då kan jag säga att det kändes oerhört skönt att ha någon som sov över hos mig. Ifall att... fast förutom att väcka kompisen med mitt vridande och stönande så behövdes ingen handfast hjälp. Det känslomässiga stödet var däremot ovärderligt. Tack, vännen, för att du gjorde dig omaket att sova hos mig, det betydde mycket!